Kan Sverige förlora en plats i FN:s säkerhetsråd på grund av Vattenfallaffären?

FN:s generalförsamling kan avgöra saken om drygt en vecka.

För två månader sedan, den 18 april, meddelade Vattenfall att man vill sälja hela sin brunkolsverksamhet i Tyskland till det tjeckiska bolaget EPH och dess finansiella partner PPF Investments – bolag som tror på en renässans för kolkraften i Europa.

Näringsminister Mikael Damberg (S) sa i samband med detta att regeringen väntas ta ett beslut om att godkänna eller stoppa den föreslagna affären om ”runt två månader”. Mycket talar alltså för att ett regeringsbeslut kan komma under nästa vecka.

Tajmingen är i så fall minst sagt intressant eftersom (1) det är i veckan efter, den 28 juni, som FN:s generalförsamling väntas avgöra om Sverige ska få ta en av de icke-permanenta platserna i FN:s säkerhetsråd under 2017 och 2018, samtidigt som (2) en stor del av Sveriges valkampanj inför omröstningen har handlat om just klimatfrågan.

På regeringens sida Sweden for the UN Security Council 2017–2018 går det att läsa om tio skäl till varför en röst på Sverige är bra. Det första skälet lyder:

Sweden delivers on global commitments: 1 per cent of GNI in official development assistance, ambitious climate change action, a generous asylum policy, and engagement in disarmament.

På regeringens sida Frågor och svar om Sveriges FN-kandidatur står:

Den politik regeringen för visar att regeringen står fast vid sina principer. Sverige bedriver en frågedriven kampanj som till stor del är baserad på vårt engagemang för vår tids stora utmaningar, såsom klimat, humanitära kriser, migration, fredsbyggande och jämställdhet.

I februari tog utrikesminister Margot Wallström (S) upp klimatfrågan i sin utrikesdeklaration, vilket är en programförklaring med visioner för Sveriges arbete i världen. Hon sa då:

– Vår tids ödesfråga – klimatet – utgör ett globalt säkerhetshot. Klimatförändringarna driver på krig, konflikter och fattigdom. Sverige kommer med kraft att ta sig an uppgifterna i det globala klimatavtalet, med sikte på målet att hålla den globala temperaturökningen väl under två grader och sträva efter att begränsa den till 1,5 grad.

I april, i ett tal i Arktiska rådet, var den svenska utrikesministern inne på ett liknande spår:

– It is an undisputed fact that climate change, if not slowed down, will irreversibly change the Arctic as we know it. It will destroy living conditions and accelerate negative trends globally. The consequences would be devastating.

I en interpellationsdebatt tidigare under våren kopplade Margot Wallström bland annat ihop just klimatfrågan med den svenska FN-kandidaturen:

– En plats i FN:s säkerhetsråd – och kandidaturen i sig – ger oss möjligheter till ökat genomslag för vår breda utrikes- och säkerhetspolitik, där klimat och jämställdhet, konfliktförebyggande och nedrustning, fattigdomsbekämpning samt respekt för de mänskliga rättigheterna är centrala frågor. I det arbetet vill vi verka som brobyggare för att finna konstruktiva lösningar där tolerans och samverkan är centralt.

Lite senare i samma debatt sa hon:

– Vad är det för dagordning vi har? Det saknas minsann inte utmaningar. Vi säger att det handlar om vårt engagemang inom utvecklingsfrågor, där vi har hög trovärdighet och en lång historia. Det handlar om klimat och jämställdhet. Det handlar om vikten av konfliktförebyggande och hur vi kopplar ihop säkerhet och utveckling, om klimatfrågan som ett säkerhetshot.

_______

Regeringen har ännu inte fattat beslut i Vattenfallfrågan. Men bara diskussionerna om en möjlig försäljning av Vattenfalls brunkolsverksamhet till det tjeckiska bolaget EPH har hittills resulterat i en massiv internationell kritik mot Sverige.

Exempelvis har USA:s största miljöorganisation, Sierra Club, nyligen gått ut med att detta kan komma att bli ”Europe’s biggest climate crime”.

Författaren Naomi Klein från Kanada publicerade i våras en debattartikel i SvD Näringsliv tillsammans med bland annat den amerikanske klimataktivisten Bill McKibben, som var i Stockholm för två år sedan för att ta emot the Right Livelihood Award som ofta beskrivs som ”det alternativa Nobelpriset”. De skrev:

Nyheten om försäljningen kom som en chock. Sverige har varit en viktig pådrivande kraft inom de globala klimatförhandlingarna i många år, inte minst vid toppmötet i Paris förra året. Regeringen har lanserat högprofilerade initiativ som Fossilfritt Sverige och strävar efter att bli världens första fossilfria välfärdsland med ett 100 procent förnybart energisystem i en nära framtid. Det är alltför sällsynt med rege­ringar som har såväl goda meriter och höga ambitioner som ett gott rykte globalt.

Att ett helstatligt svenskt företag nu har planer som riskerar att få precis motsatt effekt mot landets lovvärda klimatpolitik är anmärkningsvärt och nedslående.

May Boeve, generalsekreterare för miljöorganisationen 350.org, skrev så här i en debattartikel som för några veckor sedan publicerades i brittiska tidningen The Guardian:

By selling off these filthy coal assets, they will no longer be on Sweden’s books but the mines will be expanded and the brown coal will be burnt by someone else, imperilling humanity. If you applied this approach to slavery, a trading company would sell their slaves to a more brutal owner to clear their conscience while undermining abolition.

Elva tyska kyrkliga-, miljö- och utvecklingsorganisationer vädjade i slutet av förra månaden till svenska politiker i riksdagen om att stoppa försäljningen. I ett öppet brev (pdf) skrev de:

Adopting a phase-out plan for this portfolio is arguably the most important contribution that the Swedish government could make to fight climate change.

Internationellt erkända forskare från Sverige, Tyskland och Australien har också under våren påpekat i en debattartikel i Dagens industri (som senare publicerades i en engelsk version i Huffington Post och i en tysk version i Handelsblatt) att om den svenska regeringen tillåter en försäljning, så skulle Sverige ”bryta mot Parisavtalet” och dessutom ”vara i direkt kollisionskurs med en lång rad ekonomiska, vetenskapliga och moraliska skäl”.

Detta fick en av Greenpeace medarbetare i Sverige att ställa frågan:

Can a nation that breaks #ParisAgreement be on UN Security Council? #leaveitintheground #LåtKoletLigga https://t.co/zgMQq1LDmM

— Gunnar Lind (@GunnarLind) 6 juni 2016