Regeringen har meddelat en storsatsning på koldioxidinfångningsteknik (CCS) i ett försök att nå Sveriges klimatmål för 2045. Klimatminister Romina Pourmokhtari betonar att denna teknik har potential att hjälpa Sverige att uppnå sina ambitiösa klimatmål. Men satsningen möter kritik.
CCS-teknikerna är hajpade och har mottagit såväl hurrarop som hård kritik. Bland annat menar kritiker att fokuseringen på CCS-tekniken tar bort resurser från andra åtgärder som kan ha omedelbar effekt på klimatförändringarna.
CCS har även beskrivits som dyrt och resurskrävande, samtidigt som klimatkrisen är akut och alla lösningar behövs. CCS har därför även sagts vara en nödvändig övergångslösning för att snabbt minska utsläppen, men bör inte fördröja andra utsläppsminskningar.
Stockholmssatsning på CCS utan kritisk analys
Nu har CCS-tekniken återigen skapat debatt, och det kopplat till svensk klimatpolitik. Dels har en ny forskningsartikel publicerats, skriven av forskare vid Linköpings universitet, kopplat till klimatpolitiken i Stockholm och med specifikt fokus på dess CCS-satsning. Resultaten i artikeln pekar på att Stockholmssatsningen sker utan tillräcklig analys.
Varken i studiens intervjuer med politiker och tjänstemän, eller debattprotokoll, framgår något omfattande ifrågasättande av den utstakade vägen mot klimatmålet, som till stor del bygger på stora minusutsläpp vid Värtaverket. Det verkar också saknas en alternativ plan.
– Det betyder att Stockholms klimatmål är helt och hållet beroende av den här anläggningen och möjligheten att lagra koldioxid. Det finns ingen plan B. Det är en väldigt, väldigt riskfylld portfölj om man ska prata finansspråk, säger Alexander Olsson, en av artikeln författare, i ett pressmeddelande.
Klimatministerns uppmaning: läs IPCC-rapporterna mer ingående
Kan samma typ av okritisk analys kopplas till regeringens CCS-satsning? Satsningen har mötts av kritik, vilken av klimatminister Pourmokhtari (L) bemötts i media genom en uppmaning att läsa FN:s klimatrapporter mer ingående.
Hon säger att många som använder IPCC-rapporterna för att peka på hur dystert klimatläget är, endast läser rubrikerna. En noggrannare läsning, menar Pourmokhtari, visar att det är svårt att klara 1,5-gradersmålet utan utbyggd kärnkraft och koldioxidinfångning.
Det är intressant hur olika IPCC-rapporterna kan tolkas, men en majoritet tolkar innehållet i FN:s klimatrapporter som så att klimatförändringarna är orsakade av vårt eget handlande och redan påverkar människor och ekosystem. Att läget är allvarligt och det är bråttom, men lösningar finns. Emellertid, vad som också lyfts fram är att det främsta hindret är politisk vilja.
Utsläppen ökar
Klimatministerns uppmaning kommer i en tid då regeringens egen politik bidrar till att öka utsläppen istället för att minska dem. Bland annat pågår en dramatisk ökning av utsläppen från bensin och diesel, något som kan kopplas till regeringens satsning på sänkta priser på fossila drivmedel. Den politiken kan med säkerhet beskrivas som motsatsen till vad IPCC-rapporterna förordar.
Missleder klimatministern allmänheten medvetet genom att inte tydligt kommunicera att IPCC-rapporterna huvudsakligen förespråkar minskade utsläpp? Ingenstans i IPCC-rapporterna står det att CCS och kärnkraft ensamt kan förhindra en klimatkatastrof, även om det skulle kunna vara ett bidrag för att hantera en redan existerande klimatkris.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till
