Kyrkan tar ställning för naturens rättigheter

Såväl Svenska Kyrkan, Katolska Kyrkan och Kyrkornas Världsråd har de senaste åren kommit att omfamna idén om att naturen borde få juridiska rättigheter.

På ett kyrkomöte innan jul tog Svenska Kyrkan, Sveriges största organisation sett till medlemsantal, beslutet att inkludera frågan om naturens rättigheter i sin undervisning. Svenska kyrkans beslut följer efter att Kyrkornas Världsråd i somras sade sig vilja arbeta för frågan på FN-nivå.

Även påven har ett flertal gånger tagit upp ämnet. I slutet av 2019 annonserade han att det har blivit dags inkludera “ekologisk synd ” i den katolska kyrkans kateskes. Påven har även förordat att storskalig förstörelse av livsmiljöer borde antas i Romstadgan för den Internationella brottmålsdomstolen som en typ av brott mot mänskligheten, jämförbart med till exempel folkmord och tortyr.

Stödet för idén om naturens rättigheter speglar ett större skifte inom delar av kristenheten. De senaste åren har böcker och artiklar om ekoteologi och “grön kristendom” ökat lavinartat, samtidigt som många kyrkor uttalat vill mobilisera sitt sociala och kulturella kapital för att bidra till en omställningsprocess.

Men kyrkan har också fått kritik av ekofeminister för att genom sitt hierarkiska tänkande – som placerar Gud över människa, människa över skapelse och man över kvinna – varit skyldiga att orsaka den nuvarande obalansen mellan människa och naturen.

Naturens rättigheter – vad är det?

Idén om naturens rättigheter är kontroversiell. En del menar att ett behövligt paradigmskifte skulle följa om ekosystem skulle ges egna rättigheter, som skulle kunna användas för att skydda dem mot människors intressen. Andra, som till exempel DN:s Lena Andersson, anser att det är lika logiskt att ge rättigheter till ett ekosystem “som till en tumör”.

Ämnet provocerar eftersom det berör filosofiska frågor om vad som egentligen kan räknas som subjekt och vad människans relation till andra livsformer är (eller bör vara).

År 2008 blev Ecuador det första landet i världen att anta lagstifta om naturens rättigheter. Några år senare antogs den så kallade Moder Jords-lag i grannlandet Bolivia som på liknande sätt gjorde naturen till juridiskt subjekt, även om kritiker menar att lagarna i praktiken är långt ifrån implementerade.

I andra länder har det också skett en rörelse mot att se naturen som rättighetsbärande. Till exempel har ett antal enskilda floder, skogar och sjöar getts speciell juridisk status i länder som Colombia, USA och Nya Zeeland.

I den andinska regionen har frågan om naturens rättigheter främst drivits av landets urfolksrörelser. Där kopplas tron på naturens rättigheter och naturens egenvärde samman med livssynen sumay kawsay, vilket löst kan översättas till svenska som “det goda livet”. Det är filosofisk utgångspunkt där de relationer av ömsesidigt beroende och släktskap som anses existera mellan livsformer står i fokus. 

I Sverige har Sametinget varit en av de största förfäktarna av idén om naturens rättigheter. Även vissa civilsamhällsorganisationer (som till exempel Latinamerikagrupperna, Jordens Vänner och End Ecocide) har engagerat sig i frågan om naturens rättigheter.

I höstas lade Rebecka Le Moine, riksdagsledamot för Miljöpartiet, även en motion med just titeln “Naturens rättigheter”. Där föreslås att regeringsformens kapitel om grundläggande fri- och rättigheter ska utökas och att naturen ska ges följande rättigheter:

1.     rätten att naturligt existera, blomstra, regenerera och utvecklas;
2.     rätten till restaurering, återhämtning och bevarande; och
3.     rätten att utföra sina naturliga funktioner

Vad en sådan lagstiftning skulle betyda för svenskt miljöskydd i praktiken är i dagsläget svårt att säga.

Riksdagen bestämde sig för att ställa sig bakom det som anförts i motionen, vilket tillkännagetts för regeringen. För att ändra en grundlag krävs det dock att riksdagen fattar två likadana beslut och att det hålls ett riksdagsval mellan de två omröstningarna.