Mattias Goldmann: Fukushima lär oss ödmjukhet och revansch

Mattias Goldmann har varit på besök i japanska Fukushima. I en krönika frågar han hur väl energibolaget Tepcos påståenden egentligen stämmer med verkligheten, och vem som vill ställa fram en skål ris från den härdsmältsdrabbade regionen när man kan köpa ris från så många andra ställen? Han svarar också på vad vi ska ta med oss om vi bara orkar lära oss en enda sak från händelserna i området.

KRÖNIKA Tre meter. Högre än så kan vågen aldrig bli, sa energibolaget Tepco. Ändå var tsunamivågen i Fukushima som kom klockan tre på eftermiddagen den 11 mars 2011 femton meter hög, som ett femvåningshus.  

Eftersom höga vågor var en omöjlighet, stod kärnkraftsreaktorernas dieseldrivna reservaggregat i källaren. När de översvämmades, slogs de obönhörligen ut. Sedan var härdsmältan bara en tidsfråga. 

Eftersom tre meter var gränsen, stod hundratals människor på en fem-sex meter hög kulle för att i trygghet bevittna spektaklet. När de väl förstod att vågen var fem gånger högre var det försent att fly, och de drogs obönhörligen med. Nästan ingen överlevde.

Siffror är obegripliga. Det går inte att ta in 16 000 döda, 160 000 evakuerade. Men orden går genom märg och ben, från de som överlevde jordbävningen och tsunamin och ville leta i rasmassorna och gyttjan efter lilla dottern, maken, gamla pappan – men med fysiskt tvång evakuerades därifrån direkt. Härdsmältan skulle komma när som helst. 

Två mil inåt land räckte för att vara i säkerhet, sade Tepco. Men den radioaktiva vätgasen är lätt och föll först ner ett par mil inåt land. Det hade varit säkrare att vara kvar vid kusten. Vad gör den kunskapen med dig när det är ditt eget barn du kanske hade kunnat gräva fram om du fått stanna? 

Fem centimeter räcker, men vi tar upp till tio, sade Tepco. Av det översta, radioaktiva jordlagret. Rakar av, fraktar bort, lägger det i gigantiska säckar. Halveringstiden är bara trettio år för cesium-137, så om några år kan marken användas igen. Gatorna spolas och vattnet samlas upp, år för år har området som betecknas som säkert utvidgats och den förbjudna zonen krympts. Men dag efter dag går Shirahige, som jobbade på reaktorn tills olyckan, med sin geigermätare. Systematiskt kartlägger han ruta för ruta. Och hittar skyhöga nivåer av radioaktivitet än idag. Ingen har spolat eller schaktat jord från husen där ägarna dött eller inte vill flytta tillbaks, från ruiner och rasmassor, från berg, sluttningar och  skog. Där finns radioaktiviteten kvar, och den sprider sig. Med regn, vind och djur som rör sig. 

Till den säkrade, rakade och spolade zonen går det bra att flytta tillbaks – eller flytta från Tokyo och få en stor villa till priset av en trång etta? Generösa bidrag ges till den som flyttar hit, ännu mer om du startar någon verksamhet. Inte många nappar. I byarna är gårdarna tomma, några av fälten brukas, men så fort det plöjts eller såtts åker bönderna därifrån. En gammal dam bjuder in, hon saknar någon att prata med. Här finns ingen framtid, säger hon, men vilken framtid har den som fyllt nittio? Efter att ha evakuerats och flyttats runt sju gånger orkade hon inte mer.  

Nio av tio har lämnat. I centralorten Namie bodde 21 000 innan katastrofen. Nu är det fem år sen den åter öppnades, ändå bor här bara knappt två tusen. Nio av tio hus är tomma eller jämnade med marken, ibland med förhoppningsfulla skyltar om att tomten är till salu, men oftast bara ödemark.

På perrongen står bara jag. Namie har fått en ny, gigantisk station alldeles intill den gamla som redan den var alltför stor för dagens behov. Barnfamiljer lockas till nya köpcentrat med gigantiska Pokemóns, men de åker snart därifrån. Försöken att odla går trögt; vem vill ställa fram en skål ris från Fukushima när man kan köpa från så många andra ställen? Att göra saké av riset verkar inte hjälpa; i butiken blir de så till sig att någon vill prova att jag får fem glas när jag beställer ett. 

För att förhindra nya katastrofer måste reaktorernas bränslestavar kylas. Det görs med enorma mängder havsvatten, som sen förvaras i enorma behållare. Nu är alla fulla och det finns inte plats för fler. Tepco säger att vattnet faktiskt inte är särskilt radioaktivt, det kan faktiskt släppas ut i havet utan problem. Men, säger Tepco, låt oss ha en ordentlig dialog i frågan först.

Den förbjudna zonen är det spektakulära, det som visas på Netflix. Här tas bilderna av ruiner som inte röjts. Bilvrak och bilar som parkerades slarvigt och olagligt – för tolv år sen. Överväxta hus, men också hus där gardinerna hänger prydligt. Plundring och vandalisering förekommer inte. Restaurang California där bokstäverna blekts och ramlat ner, läskautomaten med 2012 års utbud, Shellmacken som ser öppen ut, men är och förblir avspärrad. Brandstationen vars brandsoldater alla dog i första, aningslösa räddningsinsatsen. Klockor som stannat på kvart i tre, då jordbävningen slog till – och några som fortsatte gå en timma till, då tsunamin vällde in. Med våra tillstånd, vår geigermätare och kontrollen av radioaktivitet efteråt, får vi stanna till, kliva ur. Alla andra kör förbi, stannar inte, här görs effektiv Netflix, men här skapas inte förståelse.

Det är tolv år sen den tredubbla katastrofen i Fukushima; jordbävning, tsunami, härdsmälta. Tjernobylolyckan för 37 år sen är mer på näthinnan, trots att den inte är lika relevant för oss. Eller kanske just därför. Vår teknik, våra beslutsvägar, våra myndigheter framstår som ännu säkrare när de jämförs med kommunist-ryssar, försupna, korrupta, inkompetenta. 

Mot japanerna är det inte självklart att vara överlägsen. Deras teknik är inte sämre än vår, deras kunnande inte underlägset, deras moral inte tvivelaktig. Jag tänker att här finns mycket att lära. Inte främst om reaktorer och härdsmältor, utan om ödmjukhet inför krafter större än vi själva, om överdriven auktoritetstro och hur den förbyts i dess motsats. Om svårigheterna att bygga upp förtroende igen. 

Om människor som reser sig, som skapar något nytt och bättre – också om detta handlar Fukushima. Regionen ska leda omställningen till den förnybara, decentraliserade och småskaliga energin. Det är inte vad Tepco vill, det var inte vad regeringen hade tänkt, men det är vad de boende vill, det som kan ge dem framtidstron åter. 

På ödetomterna uppförs solcellsparker. Längst ut mot havet, på nya barriärer och höga vågbrytare, ställs vindkraftverken. Tre vätgasmackar har uppförts, med lokal och vind som källa och redan nästan hundra bränslecellsbilar. Och orkar vi bara lära oss en sak av Fukushima, så må det vara detta: Att göra något nytt och bättre, som vi själva vill. 

Mattias var fyra dagar i Fukushima med omnejd, som en del av en längre resa i Japan och Korea. Han bor i Bangkok, där hans fru arbetar på svenska ambassaden. Foton: Mattias Goldmann

Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Fler krönikor och ledare från SMB:s skribenter hittar du på SMB Opinion.