Kor kan bli miljöhjältar med ersättningar som betonar bete

Kan kor verkligen vara bra för miljön? Ja, om dom får beta. Supermiljöbloggen har intervjuat Urban Emanuelsson, professor vid Sveriges Lantbruksuniversitet som arbetar med ekologi och miljöfrågor.
— Om ersättningarna var högre för det arbete som djuren utför i landskapet, skulle fler bönder våga satsa på mer bete, säger han.

Kor befinner sig i mitten av en svår konflikt mellan klimatet och den biologiska mångfalden. Kons matsmältningssystem orsakar ett betydande utsläpp av klimatgaser, och kor brukar pekas ut som stora klimatbovar. När nu den så kallade mjölkkrisen drabbar Sveriges mjölkbönder är det ur klimatsynpunkt kanske lika bra det?

— Det är orättvist mot korna när man drar alla över en kam. Får de bara beta så gör de så stor nytta för den biologiska mångfalden att det väger upp för pruttarna, säger Urban Emanuelsson.
— Problemet är om de bara står inomhus och äter importerat foder, då gör de ingen nytta alls.

Alla har sett reklamen från ”smörfabriken”, där fläckiga kor och kalvar traskar omkring i ett öppet vykortsliknande landskap. Solen skiner alltid i smörfabriken. Där finns gröna mjuka former och gräset har noggrant men något ojämnt betats, runt varenda liten stenbumling. En kobjällra spelar i fjärran.

De idylliska smörfabrikerna riskerar dock att försvinna, varnar Urban Emanuelsson, då så många mindre gårdar är beroende av de stora mjölkgårdarna.

— Mjölkdrickandet ser ju helt annorlunda ut idag, vi bälgar inte i oss mjölk såsom man skulle göra när jag var ung. Så att några gårdar behöver lägga ner måste vi kanske leva med, och så får vi hitta fler metoder att hålla marker öppna utöver betet. Men det finns ingen vettig ersättning för ett riktigt kobete.

Urban Emanuelsson medverkar i ett projekt där man försöker samla små uppbrutna marker till större, för att kunna få till ett hållbart bete i större skala. Men även förändrade ersättningar skulle kunna hjälpa bönderna att lämna kraftfodret, som ibland bygger på importerad soja, och sommarhö.

— Om ersättningarna var högre för det arbete som djuren utför i landskapet, skulle fler bönder våga satsa på mer bete, säger han.

Tanken är att ersättningarna då skulle kunna täcka upp för den förlorade inkomsten det innebär med kor som ger mindre mjölk än till exempel en fransk ko som kanske inte får gå ut alls.

Däremot kan man jobba med att ”spä ut” effekten av kobetet, till exempel genom att hoppa över betet ett år eller jobba med slåtter. Metoderna är dock svåra att jobba med i dag, och Urban Emanuelsson pekar på hur viktigt det är att ge bönderna ersättningar som gör att de vågar experimentera mer kring att hålla sina marker öppna.

Många av landskapets arter är anpassade för kobete

Uroxen, som kanske kan kallas ur-ko, är kons förfader och betade i skogsdungar och slätter långt innan människan blev bofast. Det fanns dessutom många andra djur som betade, och tillsammans skapade de ett landskap med mer eller mindre öppna och slutna marker om vartannat berättar Urban Emanuelsson. Det är den miljön som beteshagarnas arter är anpassade för.

— Ja alla djur som betar är ju såklart bra, men kor har ett speciellt sätt att beta och har dessutom en lång historia i vår miljö. Kobetet gynnar många arter, det finns ingen som dominerar. Fåren konkurrerar i stället ut arter.

Kon betar genom att med tungan snärja grässtråna, och slita av dem. Det ger ett lite ojämnt och tufsigt fält, till skillnad från fårbetets mer golfbaneliknande beteshagar. Det absolut bästa betet är ett blandbete där flera olika djur får beta samtidigt, med sina olika betesmetoder och tungor, men det är inte alltid genomförbart bland annat för att många jordbruk idag specialiserar sig på det ena eller andra djuret.

Korna trampar upp blottor i marken där nya växter kan ta sig in och gro. Mellan de ojämna tuvorna kan små mikroklimat bildas, som gynnar ovanliga arter. Även kobajset är till stor nytta i beteshagen när marken gödslas punktvis.

— Jag brukar försöka övertala hästägare att ge hästarna större beten, för hästar har liknande effekt på marken som kor, men hästägare är så rädda om hästarna att de vill ha dem nära. Det är lite synd.

— Vi behöver fler alternativa åtgärder för att vårda markerna. Vi måste satsa pengarna där det gör mest nytta. Att stödja en produkt, som man gör i många butiker just nu med den svenska mjölken, håller inte långsiktigt.

Storgårdarna en motor för det öppna landskapet

Mjölkkorna betar inte så mycket, de måste ju in och mjölkas mellan varven. De som sköter det viktiga betet på mjölkgården är i stället rekryteringsdjuren, kor som ännu inte har kalvat och kalvar som växer till sig. De behöver inte ha kontakt med ladugården och kan därför vara ute och beta på stora ytor. Även köttdjur kan beta så, men för att få ut så mycket kött som möjligt från dem får de ofta tillskottsfoder vilket försämrar beteseffekten.

Trots att rekryteringsdjuren inom mjölkproduktionen står för bara 35 procent av det totala betet (där bland annat fårbete också täcks in) så ser Urban Emanuelsson stora bekymmer för landsbygdens mindre gårdar när mjölkgårdarna försvinner under mjölkkrisen.

— De stora mjölkgårdarna fungerar som en motor för andra, mindre jordbruk på landsbygden. Samarbetet mellan de olika gårdarna är så stort, säger Urban Emanuelsson.

Sverige är ett ovanligt land i Europa, inte bara för att vi har en lag som säger att alla betande djur har rätt att beta. Vi har dessutom höga naturvärden på de öppna marker som finns kvar, trots att det svenska jordbruket är förhållandevis lönsamt och modernt. Det är mycket tack vare de ersättningar som ges inom jordbruket.

Andra länder i Europa med liknande nivå på naturvärdena är generellt fattiga. Urban Emanuelsson jämför Tyskland, med stora monokulturer och täta granväggar, med Rumänien, där jordbruken är små och ofta självförsörjande men med höga naturvärden.

I Sverige har vi alltså lyckats modernisera jordbruket så att färre behöver producera sin egen mat, samtidigt som de produktiva jordbruken faktiskt också någorlunda bevarar ett landskap som vi i dag tar för given.

— Vi måste göra ett opinionsarbete i Europa, men även faktiskt i Sverige. I städer är man duktiga på att äta bra mat och konsumera rätt, men är man sällan ute på landsbygden så förstår man inte sambanden.

Sambanden som Urban Emanuelsson syftar på är bland annat hur beroende de små gårdarna är av de större mjölkgårdarna. Han beskriver ett utbrett samarbete mellan stor och liten, där den lilla tjänar mycket på att kunna låna till exempel maskiner för att kunna skörda hö till vinterfoder. Det är ofta ett lägre produktionskrav vid de mindre gårdarna, och i bästa fall ett mer rent bete.

För de större gårdarna kan det i stället vara svårt att hitta tillräckligt stora betesmarker för rekryteringsdjuren, de får därför ofta extra foder vilket försämrar beteseffekten. Är det för många djur i en hage blir beteseffekten och fördelarna för den biologiska mångfalden genast sämre.

När många mjölkgårdar nu lägger ner, bland annat på grund av det låga mjölkpriset på världsmarknaden, försvinner många av de här betesmarkerna. Risken att de växer igen är stor enligt Urban Emanuelsson, och vad Sverige behöver är inte färre betade hagmarker utan fler.

— De mindre gårdarnas djur kan ofta beta jättebra, men de täcker inte tillräckligt stora arealer. De kan aldrig täcka alla marker som vi behöver hålla öppna, säger Urban Emanuelsson.

— Om vi inte förändrar situationen för jordbrukarna i dag så kommer vi år 2030 bara ha 30 procent av dagens naturbetesmarker kvar. Det behövs en akut lösning just nu, men också en långsiktig förändring av de ersättningar som finns i dag.

Betesmarker är en av indikatorerna för miljömålet ”Ett rikt odlingslandskap”. Arealerna ökade fram till 2005 då en sänkning började, som inte har brutits än.