(Tryck ENTER för fler alternativ)
Sökförslag:
Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.

Två olika perspektiv på hur Östersjöns övergödningsproblem ska åtgärdas.


Problemet med övergödning av Östersjön brukar uppmärksammas i samband med kraftiga algblomningar och mycket arbete har lagts ner på att åtgärda problemet.

En fråga som debatterats mycket har varit om övergödningen bäst åtgärdas genom att reducera tillförseln av kväve eller fosfor. För att förstå den här debatten kan det vara bra att ha koll på två grundläggande ekologiska begrepp; Redfield-kvoten och begränsande näringsämne.
Redfield-kvoten är kvoten mellan ämnena kol, kväve och fosfor i marina växtplankton och är 106:16:1, d.v.s. för varje fosforatom finns det 16 väteatomer och 106 kolatomer i en växtplanktoncell, denna kvot är anmärkningsvärt konsekvent för planktonsamhällen i alla marina miljöer även om det förstås finns skillnader mellan olika arter. Redfield-kvoten är ett exempel på vad man kallar ekologisk stökiometri: läran om den relativa förekomsten av olika ämnen i ekosystemen och organismer och vilka ekologiska konsekvenser detta får.
Om vi använder oss av redfieldkvoten och tänker oss ett marint område där kvoten mellan kväve och fosfor är 16:1,1 så kan vi se att den extra fosforn inte kan utnyttjas av växtplanktonsamhället eftersom det saknas kväve, tillförsel av ytterligare fosfor kommer alltså inte att leda till någon ytterligare tillväxt förrrän det också tillförs mer kväve. Ett viktigt undantag är dock arter som själva kan fixera kväve, dessa kommer förstås gynnas när det råder ett sådant fosforöverskott eftersom dom inte är beroende av att det finns tillräckligt med kväve löst i vattnet.

I marina system är det i allmänhet tillgången på kväve som begränsar tillväxten och i sötvatten är det fosfor, i Östersjön är det inte lika uppenbart vad som begränsar tillväxten och det har debatterats vilka ämnen, kväve och fosfor eller enbart fosfor, man bör reducera för att minska övergödningen.

Argumenten för att satsa på fosforreduktion går ut på att Östersjön i dagsläget är i obalans och att det finns ett överskott på fosfor som kan utnyttjas av kvävefixerande cynaobakterier som också är dom som orsakar dom omtalade blomningarna. Vissa menar också att kvävereduktion är rent skadlig eftersom man isåfall gynnar dom kvävefixerande cyanobakterierna men personligen är jag tveksam till det argumentet eftersom cynaobakterierna redan har ett naturligt övertag när dom börjar sin blomning. Att man får en sommarblomning av cynaobakterier efter att dom snabbväxande vårblommande arterna “blommat” klart är en del av den naturliga dynamiken och det är tveksamt om det finns tillräckligt stora mängder av några andra arter kvar för att ge någon större påverkan på cyanobakterieblomningen genom konkurens eller allelopati (någon läsare kanske har synpunkter på det resonemanget?)
Ett annat argument som brukar komma upp är att det är svårt och dyrt att rena bort stora mängder kväve.

Argumentet för att fokusera på både kväve och fosfor är att man måste bryta den onda cirkel som startar när antropogent kväve leder till en förstärkt vårblomning. Detta i sin tur leder till större tillförsel av biologiskt material till bottenmiljöerna, när detta bryts ner konsumeras syre och leder till syrebrist i bottensedimenten, syrebristen i sin tur leder till att fosfor som tidigare var bundet till järnföreningar i sedimenten frisätts och kommer ut i den fria vattenmassan där den gynnar tillväxten av kvävefixerande cynaobakterier. Det här perspektivet tar alltså hänsyn till hur stor mängd fosfor som redan finns i Östersjöns vatten (300 000 – 700 000 ton) i jämförelse med den årliga tillförseln från mänskliga verksamheter (ca 34 500 ton). Man måste alltså se till att stoppa frisättningen av fosfor från sedimenten genom att minska den organiska belastningen från vårblomningen men även geo-engineering (tekniska ingrepp i ekosystemen) i form av att pumpa ner syre till bottnarna eller tillsätta kemikalier, t.ex. aluminium eller olika kalkföreningar, som binder fosforn så hårt att den inte kan frigöras igen har föreslagits. En bra sammanfattning av den här problematiken finns här.

SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.

Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till

Läs vad vi vill göra
Tipsa!

Tipsa oss

Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.





    SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.

    Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till

    Läs vad vi vill göra
    Du kan nu spara nyheter!

    Lägg till något för att läsa senare eller att kunna återkomma till.

    OBS! De sparas endast i den här webbläsaren.