"Valet 2018 måste handla om flyget"

Att rapporteringen och intresset för klimatfrågor är orimligt lågt är ingen nyhet. Ett av de tydligaste exemplena har varit vår kollektiva ignorans gällande flyget, trots att vi är väl medvetna om dess klimatpåverkan. Men nu har något sakta börjat hända, skriver SMB:s redaktör Anna Ljungström.
Under fem dagar förra veckan publicerades inte mindre än elva(!) artiklar och ledare om flygets klimatpåverkan av de stora mediehusen. Det är fler än vad som skrivits totalt om ämnet de senaste fem åren.
Etablerade samhällsdebattörer som Jens Liljestrand, Isobel Hadley-Kamptz och Anna Hellgren presenterar den enda trovärdiga lösning som i nuläget finns för att minska flygets klimatpåverkan – att stanna på marken. De tar rygg på kända profiler som Malena Ernman, Björn Ferry och Heidi Andersson.
Att flygvägra är således inte längre något som förbehålls till en trädkramande hippiefigur man aldrig träffat, det är ett ställningstagande mot rådande ordning som vem som helst kan anamma.
Och vem vill inte vara emot den ordningen egentligen? Hard facts lyder som följer: en enda flygresa till Thailand släpper ut hisnande två ton koldioxid. Det är en fjärdedel av den genomsnittlige svenskens årliga utsläpp, och dubbelt så mycket som vi borde ligga på.
Oavsett hur man vänder och vrider på det så finns det inget alternativ – vi måste flyga betydligt mindre för att ha någon som helst chans att klara klimatmålen. Att den tanken så sakta börjar få fäste är det mest hoppfulla som hänt svensk miljödebatt på länge.
Den nya rörelsen av flygvägran kan också ses som en logisk följd av den klimatmedvetna trenden med downshifting, som de senaste åren fått allt mer uppmärksamhet. Som en motkraft mot vår hetsiga samtid har det blivit trendigt att låta saker och ting ta sin tid. Att laga en ekologisk och vegetarisk gryta från grunden. Att rota runt i högar med second hand-kläder istället för att shoppa på närmaste fast fashion-butik. Tid är mer än någonsin en statusmarkör.
Och nu kanske detta äntligen är på väg att nå den enskilt mest klimatbelastande aktivitet vi sysslar med. Kanske kommer flyget äntligen beläggas med den skamstämpel den förtjänar.
Klimatet behöver så klart få fler än den trendorolige hipstersvensson med på tåget (bokstavligt talat). Hittills är det delar ur den priviligierade medelklassen som börjar tala öppet om sin flygvägran, men med de rätta politiska förutsättningarna kan den gryende kampen mot flyget nå alla samhällsnivåer.
Kanske kan 2018 bli början på en ny era av tågluffande barnfamiljer, hemområdes-turism och politiska styrmedel som underlättar för gemene man att byta flyg mot tåg.
Ett givet första steg är att införa en flygskatt, mycket högre än den redan föreslagna. Ett annat är att investera i tågtrafiken och smidigare bokningssystem för längre tågresor.
Pengar till nödvändiga investeringar kan fås genom att sluta pumpa in miljarder skattepengar som subventioner till olönsamma regionala flygplatser. Ett annat sätt att motarbeta flyget är att korta arbetstiden, eftersom det skulle frigöra utrymme för längre restider.
Att några individer väljer bort flyget kommer inte rädda planeten. Men att några människor börja tala öppet om sin flygvägran är helt klart början på ett nytt sätt att se på flyget.
Med tillräckligt många sådana individer kommer politikerna känna att de har ett folkligt stöd för att göra livet surt för flygbranschen. Politiska beslut föds inte i ett vakuum, det är vi medborgare som formar dem.
Och nu måste vi forma ett valår, där flygets klimatpåverkan står högst upp på agendan. Ett valår där vi visar politiker att stängda flygplatser och billigare tågpriser välkomnas av befolkningen. Vi har redan börjat.

SMB:s ledare: På regelbunden basis skriver Supermiljöbloggens skribenter ledare. Denna vecka är texten signerad SMB:s redaktör Anna Ljungström. Ledarna behöver inte nödvändigtvis representera en åsikt som delas av hela redaktionen. Fler opinionstexter från Supermiljöbloggen hittar du under taggen ”SMB ledare”.