Världens rikaste orsakar störst koldioxidutsläpp

Den rikaste procenten släpper ut lika mycket koldioxid som två tredjedelar av världens befolkning. Samtidigt är det de som orsakar minst utsläpp som drabbas värst av klimatkrisens konsekvenser. Detta visar Oxfams senaste rapport, som är framtagen tillsammans med Stockholm Environmental Institute. 

Det är de konsumtionsbaserade utsläppen som står till grund för datan i rapporterna om den globala ojämlikheten och Sveriges utsläpp. Beräkningar av konsumtionsbaserade utsläpp delar upp utsläppen i globala inkomstgrupper, vilket visar kopplingen mellan inkomstojämlikhet och koldioxidutsläpp.

Dessa utsläpp består av hushållsutsläpp, statliga utgifter och privata investeringar. Datan täcker 170 länder och sträcker sig över tidsperioden 1990–2019.

Vem släpper ut?

Rika aktörer och länder står för en klar majoritet av både historiska och nutida koldioxidutsläpp. Oxfam belyser även att den koldioxidintensiva tillväxten som dessa aktörer och länder genomgått möjliggjordes av koloniala relationer. De består av saker som extrahering av naturresurser, exploatering av arbetskraft och handelslagar som gynnar tidigare kolonisatörer.

Vem drabbas?

Rika människor och länder är drivande aktörer till klimatkrisen, medan marginaliserade grupper drabbas hårdast av klimatförändringarnas konsekvenser. Det är också de sistnämnda som har sämst förutsättningar och resurser att återhämta sig. Bland de fattigaste och marginaliserade grupperna hittar vi bland annat kvinnor, icke-vita och människor i globala syd.

Människor med låg inkomst lever oftast i områden som är mer utsatta för översvämningar, kraftig nederbörd, värmeböljor och stormar. De tenderar även att vara mindre informerade om klimatkrisen, och sakna välfärd och ekonomiska besparingar för att kunna klara av krisen. Förluster går oftast oregistrerade, och den politiska exkluderingen gör också att människor i fattigdom har mindre möjlighet att kräva sina rättigheter.

Ursprungsbefolkningar i både globala syd och nord är också en grupp som är oproportionerligt påverkade av klimatförändringarna. Det har att göra med deras direkta beroende av den miljö de lever i, samt den politiska och ekonomiska marginalisering, systematiska rasism och diskriminering de utsätts för.

Vem har makten?

De rikaste individerna och företagen har betydande inflytande och makt i politiska och ekonomiska beslut. Många ägare i kapital och företag har sitt intresse i att främja fossilberoendet för att öka deras vinster, på bekostnad av människor och planeten.

De grupper som påverkas mest av klimatkrisen är sällan representerade bland makthavare och i politiska beslut. Deras erfarenheter och kunskaper är oftast förbisedda. På internationell nivå förstärks ojämlikheten i inflytande av att närvaron på klimatförhandlingar domineras av rika länder och företag.

Kostnaderna för att hantera klimatkrisen är höga. Rika länder har inte bara den största förmågan att betala, utan även ansvaret att kompensera för både de historiska utsläppen de orsakat och pågående neokoloniala exploateringar.

Oxfam skriver att den kvarvarande koldioxidbudgeten måste prioriteras till låginkomstländer, huvudsakligen i globala syd, för att kunna möta brådskande behov, såsom tillgång till energi. Trots detta misslyckas de rika länderna med att visa ambition och politisk vilja för att betala sina skulder, eller ens uppnå deras nuvarande (och otillräckliga) klimatmål.

Sverige – föregångsland eller boven i dramat?

Sverige har tappat sin ledande roll i klimatfrågan, slår rapporten fast. Den ekonomiska ojämlikheten har ökat under de senaste åren, och de rikaste tio procenten av befolkningen släpper ut lika mycket som de fattigaste 39 procenten. Oxfam belyser att även Sverige har historiskt höga utsläpp och en oproportionerlig överkonsumtion, vilket medför ett tydligt ansvar för klimatkrisen.

Klimatkrisen är inte ett framtida fenomen, utan drabbar människor i dag. Även i Sverige kan vi känna av effekterna enligt SMHI, exempelvis genom ökad nederbörd och kortare snösäsong.

De mest sårbara samhällsgrupperna i Sverige påverkas mycket mer än rikare och mer priviligerade grupper. Exempelvis lider förorter med trångboddhet mer av värmeböljor, och eftersom klimatförändringarna sker snabbare nära polerna drabbas Sápmi och renskötseln hårt.

Vad gör vi nu?

Oxfam understryker att det krävs klimatlösningar med fokus på rättvisa. Det innebär att gapet mellan de rikaste och resterande befolkningen måste minska, eftersom jämlikhet gör det lättare att hantera klimatkrisens konsekvenser.

Samtidigt måste vi snabbt fasa ut fossila bränslen, och där behöver de rikaste länderna genomföra de snabbaste och mest omfattande förändringarna.

De planerade utsläppsminskningarna är inte tillräckliga. Om vi fortsätter som vi gör nu kommer vi ha gjort slut på den kvarvarande koldioxidbugeten inom fem år (om vi ska hålla Parisavtalet). Det är framför allt den rikaste delen av befolkningen som måste minska utsläppen, vilket visas av figuren nedan.

Oxfam sammanfattar förslagen på politiska åtgärder med följande rubriker:

1. En radikal ökning av jämlikhet – särskilt ekonomisk ojämlikhet
2. En snabb och rättvis minskning av utsläppen och utfasning av fossila bränslen
3. En ny ekonomisk modell för mänskligheten och planetens välmående

Läs hela rapporten här.