Syns kanske ändå i skymundan spår av en ny järnvägspolitik?

Vem som helst kan få gråa hår av att resa med nattågen norrut i Sverige. Ska de dö sotdöden helt? Varför kan inte politiken prestera bättre? Ja, det är berättigade frågor man ställer sig på de skorviga, kissluktande, ostädade och inte sällan söndriga tågen. Men ändå – kan det ändå vara något positivt på gång lite i skymundan i svensk järnvägspolitik? funderar SMB:s Jan Lindsten i en krönika.

Nattågstrafiken till övre Norrland upphandlas enligt samma princip som forna tiders sockenauktioner av föräldralösa barn. Den som säger ja till den lägsta ersättningen vinner. Det är som bäddat för dåliga villkor alltså.

För ett antal år sedan vann exempelvis ett privat bolag nattågstrafiken för så låg ersättning att man uppenbart hade missat att lägga in städningen i anbudet. När jag satte mig i kupéstolen på vår resa till Jokkmokks marknad dammade det ungefär som när Indiana Jones springer iväg från infödingarna i Jakten på den försvunna skatten. Det klibbade under skosulorna av allehanda intorkade vätskor och matrester när man gick på golvet. Toaletterna luktade kiss. I kanterna längs de otäta fönstren glimmade en tjock sträng av is.

Detta är mer än tio år sedan. Just den här entreprenören är borta, och själva städningen är nog en aning bättre idag. Toaletterna är dock lika nedslitet äckliga (ruttna hus går inte att måla). Fönstren är lika otäta. Det är samma vagnar som rullar. De fyller rätt snart 50 år. Museigrejor egentligen.

Under de gångna fyra åren har Tidöregeringen agerat för att vi resenärer ska slippa dessa dåliga tåg. På sitt typiska anti-vis. Med flygälskande infrastrukturminister Andreas Carlsson (KD) i spetsen har man dragit ned trafiken så mycket man bara kunnat. Antalet avgångar har minskat. Och genom att inte räkna upp de hopplöst låga ersättningarna flyr entreprenörerna från uppgiften. De verkar inte kunna hållas kvar knappt ens under pistolhot.

Museitåg som snart fyller 50 år

Ja, ni har nog läst om att det i år handlats upp nya, fräscha lok och vagnar. De ska sättas in i nattrafiken till övre halvan av vårt land år 2030. Men för att inte äventyra bilens och flygets starka ställning verkar Trafikverkets upphandling ha designats så att de nya tågens kapacitet halveras jämfört med idag. Det billigare sexbäddsalternativet i liggvagnarna försvinner helt.

Det återstår att se om de luttrade nattågsresenärerna står ut tre år till. Eller om det ens går att fortsätta i ytterligare tre år. För nattågen rullar nu fram till kommande årsskifte på ett slags nödavtal, där SJ fått extra betalt för att i alla fall hålla skrotet rullande lite till.

Vad som händer därefter verkar vara lika svårt att gissa som vilken regering Sverige ska få.

Är det då så nattsvart för järnvägen? Nej, kanske inte trots allt. Jag har, liksom väl de flesta idag, ett intensivt behov av lite goda nyheter. Därför snappar jag begärligt åt mig sådana närhelst de dyker upp. Häromdagen när jag letade efter vissa uppgifter på Trafikverkets hemsida var ett tillfälle.

En notis berättar att sammanlagt 16 kilometer av den 7,5 mil långa nedlagda tvärbanan mellan Jörn och Arvidsjaur nu helrenoverats, delvis med återvunnet material.

Helrenovering som gick snabbt

Det handlar om ett projekt som går ut på att undersöka möjligheterna att återställa och uppgradera nedlagda eller bottenlöst eftersatta bansträckor på ett effektivt och skapligt billigt sätt. Bilden här nedan visar resultatet efter blott ett par månaders arbete. Jämför med banans utseende på bilden högst upp, tagen under en semestertripp för några år sedan. Det var knappt vi såg spåren när vi passerade över dem för att besöka Sara Lidmans museum i hembyn Missenträsk.

Den renoverade sträckan på mellanbanan Jörn-Arvidsjaur är så här fin. Foto: Trafikverket

Jag vet inte prislappen för arbetet, men troligen är det ett mycket beskedligt belopp. Allt gjordes inom den egna järnvägsfastigheten och den korta byggtiden talar för låga kostnader.

Fler planer på upprustning i norr

Det finns faktiskt fler planer på upprustning av fler av de tynande norrländska inlandsbanorna. Det handlar även om Hällnäs-Storuman, med Lycksele – den minsta av hela landskapet Lapplands enda två städer – som viktigaste anhalt. Kanske kan dessa glesbygdens så ofta glömda invånare inom överblickbar framtid även de få känna att de räknas?

Kör gärna museitåg på järnvägarna. Men inte jämt. Här ett D-lok från 1925 i Göteborg.

Vi kan ta ett exempel till, från Sydsverige. Länge var järnvägen mellan Borås och Varberg stadd i tilltagande förfall. Länstrafikbolagen upprätthöll tappert pendeltågstrafik, men med allt tätare pauser och stillestånd. Ofta krävdes akuta underhållsinsatser, när rälsspikarna kröp upp ur de ruttna sliprarna och orsakade urspårningsrisk. Vanliga godståg var portförbjudna på banan eftersom de var för tunga.

”Rusta upp eller lägg ned” löd ett nödrop från en frustrerad anställd på banregionen i ett informellt brev jag snokade upp i egenskap av infrastruktur-reporter på bygdens tidning. Och det förstnämnda skedde faktiskt några år senare. För den i detta sammanhang mycket blygsamma summan en miljard kronor byttes spår, banvall och ledningar helt ut på den drygt åtta mil långa järnvägen. Jisses vad mycket ny järnväg man fick för pengarna!

Framtiden kräver hållbara transporter

Stationen i Veddige några månader innan nyinvigning av den upprustade Viskadalsbanan.

Det är nog så här: Även Sverige måste se om sitt hus och sörja för att det finns fullgoda möjligheter att transportera människor och gods – i hela landet. Tiderna är osäkra. Det handlar inte bara om militära hot och vad det nya Nato-medlemskapet kräver. Utan om ökad risk för klimatrelaterade skador på infrastrukturen, och på ökade bränslekostnader som kräver bättre kollektivtrafik. Ja, själva klimatet kräver också att vi reser fossilfritt mycket mer än idag.

Lite i skymundan verkar det kanske ändå trots allt ske en uppryckning.