Esmeralda Sjögren: Klimatkampen måste vara för alla

Klimatförändringar drabbar inte alla lika. När vi bygger framtidens värld måste alla vara med. Det är avgörande för hela arbetet, skriver Esmeralda Sjögren i veckans krönika.

Klimatdebatten domineras av toppmöten, tekniska lösningar och stora politiska visioner. Men mitt i alla dessa samtal om hur vi ska rädda planeten finns en fråga som sällan ställs: vem anses egentligen ha en plats i klimatkampen?

Ett initiativ i Nordirland visar varför frågan är så viktig. Genom projektet Caring for our World har organisationerna Positive Futures och Keep Northern Ireland Beautiful utvecklat klimatutbildning särskilt anpassad för personer med en intellektuell funktionsnedsättning. Det är, enligt uppgifter, den första kursen i sitt slag i Storbritannien.

Det kan vid första anblick framstå som ett litet initiativ i klimatpolitikens stora landskap. En kurs, några deltagare, några veckors undervisning. Men i själva verket pekar projektet på något mycket större: behovet av en mer inkluderande klimatdebatt.

För klimatförändringar drabbar inte alla lika.

Alla människor kan få möjligheten att vara med

I kursen används enkla och kreativa metoder – bildbaserad bingo, naturpromenader och samtal om vardagliga vanor – för att göra klimatfrågan begriplig och relevant. Det handlar inte om abstrakta teorier, utan om konkreta handlingar: att kompostera matrester, släcka lampor när man lämnar huset, återvinna eller köpa begagnade kläder.

För bröderna Michael och Patrick McKinney, som deltog i utbildningen, blev klimatfrågan plötsligt något som fanns i deras egen vardag. Patrick klipper gräset och lägger gräsklippet i komposten. Michael ser till att lamporna släcks när de lämnar huset. De sorterar återvinning och använder återanvändbara vattenflaskor när de går till gymmet.

Det är små handlingar – men de representerar något större: delaktighet.

Ingen enskild grupp kan bära ansvaret för att lösa klimatkrisen. Den uppgiften är för stor för att läggas på några få axlar. Men alla människor ska ha möjligheten att vara en del av arbetet – att bidra på sina egna villkor och att känna att deras handlingar har betydelse.

“Vi har inte råd att exkludera”

När världen blir allt mer polariserad behöver vi bygga broar av solidaritet snarare än murar som skiljer oss åt utifrån våra olika förutsättningar.

Delaktighet förändrar perspektiv. När människor inkluderas i klimatfrågan handlar det inte bara om att lära sig nya fakta. Det handlar också om något djupare: att känna mening, ansvar och samhörighet med världen omkring oss. Att förstå att man själv är en del av både problemet – och lösningen.

Samtidigt finns här en viktig påminnelse till oss alla. Alltför ofta antar samhället att vissa människor “inte kommer att förstå” komplexa frågor. Men problemet ligger sällan hos människorna – utan hos hur informationen presenteras. När kunskap görs tillgänglig, begriplig och relevant öppnas dörrar som tidigare varit stängda.

Klimatkrisen är vår tids största gemensamma utmaning. Just därför har vi inte råd att exkludera någon från arbetet med att möta den.

För i slutändan handlar klimatkampen inte bara om att rädda planeten.

Den handlar också om vilken sorts samhälle vi vill bygga på vägen dit – och om alla människor får en plats i det arbetet.