Gästkrönika: Labour och klimatet – ett ömtåligt ämne
Hur ska man förstå den brittiska premiärministern Andy Burnhams och hans parti Labours klimatpolitik? Går det ens? Mikael Hermansson, disputerad historiker, journalist och tidigare politisk redaktör i Borås Tidning beskriver i en gästkrönika utförligt vad som får regeringschefen att ena dagen ge klarsignal till ny gasutvinning i Nordsjön och andra dagen tala om storstilade klimatsatsningar. Och bedömer att Burnham snart ställs inför svåra utmaningar.
GÄSTKRÖNIKA När Storbritanniens premiärminister Andy Burnham förra veckan talade på klimatmötet COP31, fanns det två nyheter som han gärna ville lyfta fram: Regeringen tillsätter en särskild representant för klimatsäkerhet och att näringslivet med Londons bankvärld i spetsen ska skrapa ihop en fond på cirka 65 miljarder kronor för att stödja projekt för ”ren energi” – det så kallade Amplify-programmet.
Detta inramades av ett antal stora ord och åtaganden, löften som Labourledaren säkert vill hålla. Men också en analys av vad Storbritannien som nation har ställts inför – att ställa om det samhälle som en gång var industrialismens vagga till ett som är klimatmässigt hållbart.
I skärningspunkten mellan historia och det som nu måste ske med långt större iver och övertygelse än tidigare, blir det ekonomiska och politiska dilemma synligt som han som partiledare och premiärminister står inför: Hur ska denna omställning bli möjlig om dagens prioriteringar och samhällsutmaningar får fortsätta stå i vägen?
Labours ”goda samhälle” var en utopi
Under många år har jag följt, läst och skrivit om det brittiska Labourpartiet. Det ska mycket till för att påstå att partiet varit en föregångare i exempelvis miljöfrågor. Historiskt sett har Labour snarare gjort anspråk på att vara bättre på att sköta företag och näringsliv än företagen och näringslivet själva. Hammarslagen och kolröken har följt i partiets spår, inte fågelkvitter och gröna ängder. Labour hörde hemma i de ”Dark, Satanic Mills” som poeten William Blake ville riva. Det goda samhälle som förekom i partiets retorik företedde alla tecken på att vara utopier.
Detta löper som en röd tråd genom ”labourismens” drygt 200-åriga historia. Av och till under 1900-talet ville partiet nationalisera och förstatliga delar av näringslivet, inte minst den tunga industrin, energin och gruvorna. Syftet var dock inte att förstatliga för förstatligandets skull; det var inte av ideologiska skäl som partiet gjorde front mot vissa företag, utan snarare av praktiska. Det var behovet av bättre samordning, planering och resursfördelning som förutsatte större statlig inblandning och översyn. Ägandet i sig var oväsentligt så länge staten fick ange villkoren.
Idag är Labour i lika hög grad ett samhällsbärande parti som de konservativa Torypartiet. Det innebär att Andy Burnham inte enbart kan framträda som företrädare för sina egna väljare, utan måste inta en annan, högre utgångsposition i sin politiska gärning. Så också när det gäller klimatpolitiken.
Burnham har känsligare väderkorn än Starmer
Burnham är en annorlunda politiker i förhållande till Kier Starmer, sin föregångare på partiledar- och premiärministerposten. Han har sin bas i region- och lokalpolitiken och hann skörda många framgångar under sin tid som borgmästare i Manchester innan han återigen flyttade över till det rikspolitiska planet. Han fick bland annat ordning på kollektivtrafiken, vilken varit eftersatt ända sedan tidigt 80-tal.
Burnham har ett väsentligen känsligare politiskt väderkorn än de flesta andra partiledare och vet att det inte går att enbart tala med stora bokstäver om de stora och svåra samhällsutmaningarna.
Det var med en mycket genomtänkt strategi han började sitt värv som premiärminister, då han först av allt utlovade ”devolution” – att sprida den makt som idag uteslutande hålls och utövas av ”Westminster” till unionens regioner. Att sedan spela ut frågan om ett nytt valsystem som skulle ersätta majoritetsval i enmansvalkretsar var ett naturligt nästa steg. Men ingen väljare bli särskilt upphetsad av den sortens mer administrativa förändringar. Det var hans passionerade utspel om att motverka hemlösheten och att lova att redan denna jul skulle ingen behöva sova utomhus som gav parlamentsledamöter, väljare och anhängare färg på kinderna. Att han dessutom tog upp en fråga som ingen brittisk politiker på toppnivå engagerat sig i, att rensa i parkeringsavgiftsdjungeln som råder i Storbritannien, visade att han förstod att verka inom såväl den konstitutionella juridiken som på gatuplanet samtidigt.
Klimatopinionen pendlar trots allvaret
Och så var det klimatet. Hettan och bränderna sommartid har varit förödande men också pedagogiska i all sin apokalyptiska djävlighet. Insikten om att något måste ske har varit hudnära. Opinionen påverkas, allt fler inser vad som står på spel. Klimatet anges ofta som det största hotet mot samhället. Men opinionen svänger och intensiteten i övertygelsen om att klimatet måste komma först avtar med jämna mellanrum.
Storbritannien saknar heller inte ambitioner på området. Det har redan vidtagits många åtgärder på olika nivåer, inte minst när det gäller privatbilismen. Omställningen till fossilfri energiproduktion har gått så långt att det i höst stod klart att ingen del av elproduktionen längre sker via kolkraftverk. Stödsystem har införts för att få bort gasuppvärming av hemmen och istället införa luftvärmeväxlare. Bilindustrin har övertygats om en snabb elektrifiering, det råder moratorium på brittiska oljefält i Nordsjön. Listan kan göras mycket längre.
Men allt detta goda hänger i luften just nu. Den brittiska ekonomin har svårt att anpassa sig till sin nya roll utanför EU. Sett till BNP-förlusten sedan Brexit ligger öriket dryga fyra procent lägre än det hade gjort om man stannat kvar i EU. Samtidigt lider hela samhället av de kostnadsökningar, höga elpriser och lägre produktivitet som nu är för handen. Och till råga på allt är det full huggsexa om de pengar som finns i statsbudgeten. Inte minst kräver den brittiska försvarsmakten närmast astronomiska summor för att hålla krutet torrt och flottan flytande.
Står mitt i en ofrånkomlig konflikt
I det läget är det lockande, rentav ofrånkomligt att inte satsa kulorna där de förväntas ge snabb effekt. På så sätt är det svårt att säga nej till projekt som helt klart står i strid med de långtgående klimatambitionerna. Så det blir ja till nya gasfält, ja till sänkta ambitioner för att elektrifiera den brittiska bilparken och snart kanske också nya koncessioner för att åter börja pumpa upp mer olja och gas ur Nordsjön. Oppositionen inom den egna partigruppen var inte nådig, men ett ja till det mindre Jackdaw-gasfältet kunde premiärministern komma undan med.
Det är denna i och för sig ofrånkomliga konflikt mellan det långsiktigt önskvärda och det kortsiktigt nödvändiga som Andy Burnham och han regering befinner sig i just nu. Han vet att han måste agera för att ställa om samhället, han vet att han måste prioritera åtgärder för att motverka de akuta konsekvenserna av klimatkatastrofen som redan är för handen. Han vet också att det finns en politisk smärtgräns där väljarna inte längre vill vara med. Han vet också att det på marginalen går att göra konkreta politiska förluster till både höger och vänster, där The Green Party och ReformUK erbjuder missnöjda på båda sidor utlopp för sina frustrationer.
Intern strid väntar om nytt gasfält
En väsentligen större politisk risk löper han i förhållandet till sina närmaste, den drygt 400-hövdade skara av parlamentsledamöter. Partivänstern dominerar inte men utgör en tämligen stridssugen grupp. Hans miljöminister Miatta Fahnbulleh fick finna sig i att bli överkörd av finansminister John Healy och budgetbehoven. Men nu väntar det väsentligen större Roebank-fältet på regeringens godkännande och här kommer det inte att gå lika lätt att hålla den interna oppositionen stången. Redan idag har 100 ledamöter deklarerat att de är beredda att rösta mot ett tillstånd.
Burnham är naturligtvis medveten om följande: det går inte att tala stort och inspirerande på världsscenen och på klimattoppmöten av olika slag, om det hela tiden finns ett nationellt missnöje och en upprorisk partigrupp att hantera.
Förr eller senare – förmodligen mycket snart – måste han ta klimatet på större allvar än vad Labour förmår idag.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till