”Omöjligt att klara miljö och klimat med evig ekonomisk tillväxt”

Jordens ändliga resurser exploateras allt snabbare. Något som både värmer upp planeten och förstör dess grundkapital. Orsaken är fixeringen vid ständig ekonomisk tillväxt.

– Politiker och ekonomer förstår inte sambanden alls. Men det förvånar mig att så många naturvetenskapligt utbildade inte heller verkar göra det, säger Johan Hansson, professor i teoretisk fysik i en SMB-intervju.

Johan Hansson är verksam vid Luleå Tekniska universitet och har sedan ungdomsåren varit starkt engagerad i miljörörelsen. Han är även författare och fortsatt aktiv i debatten. Under många år har han varnat för det ohållbara tillväxt-mantrat. Såväl i både dags- och organisationstidningar som i vetenskapliga publikationer. I vintras antogs hans artikel där han riktade starka invändningar mot den galopperande AI-tekniken i den internationella vetenskapliga tidskriften Physics World.

Se jorden som ett isolerat rymdskepp

I ett debattinlägg nyligen i Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur pekade Hansson på att det enda rimliga förhållningssättet är att se hela Jordklotet som ett självförsörjande rymdskepp. Om inte möjligheten att försörja människor och djur på denna vår isolerade plats i rymden ska gå förlorad går det bara att leva på avkastningen, eller alltså ”räntan” på allt naturkapital.

Johan Hansson betonar i debattinlägget att begreppet som all framgång mäts i – stigande BNP, eller bruttonationalprodukt – är intimt och oupplösligt förenat med ökad energi- och resursförbrukning. Och att icke förnybara resurser tar slut, hörs ju redan på namnet.

Och tyvärr, konstaterar han ironiskt, även om så gott som samtliga politiker drömmer om evig tillväxt som svaret på alla världens problem, ”struntar de oförhandlingsbara naturlagarna i sådana drömmar.”

Kunskapen om detta samband är sannerligen inte ny, betonar Johan Hansson.

Världen kan liknas vid Påskön

– Redan 1969 myntade författaren Buckminster Fuller begreppet ”Spaceship Earth”. Han framhöll att Jorden bör liknas vid ett känsligt och isolerat rymdskepp som måste hushålla med resurserna.

– Man kan ju också jämföra situationen för vår värld med Påskön i Stilla havet. Där försvann alla skogar för länge sedan. Därmed försvann också förutsättningen för att leva där. Man fick överge sin ö – men hur ska vi kunna överge Jorden om vi föröder den?

Johan Hansson är mycket bestämd i sin uppfattning att frikoppling mellan ständig ekonomisk tillväxt och minskade uttag av icke förnybara resurser är en myt. Med frikoppling, eller decoupling som det heter i den vetenskapliga debatten, menas att det är fullt möjligt att kombinera fortsatt växande ekonomisk aktivitet med sjunkande förbrukning av fossil energi och andra uttag av ändliga råvaror (här länk till Svenskt Näringslivs sajt Ekonomifakta om saken).

Sverige har exporterat utsläpp och råvaruuttag

Inte minst Sverige och några andra industriländer brukar framhållas som goda exempel på en sådan utveckling.

Sveriges fossila koldioxidutsläpp har ju faktiskt minskat från cirka 70 miljoner ton kring 1970 till ungefär 35 miljoner ton per år idag. Visar inte det att resonemanget om frikoppling trots allt har en definitiv poäng?

– Nej, absolut inte, lyder professorns omedelbara svar. Sverige har exporterat utsläpp och råvaruuttag och importerar dessa istället, i form av produkter och utsläpp i producentländerna. Den enda framkomliga vägen är att minska produktion och konsumtion till en nivå som är tillräcklig för behoven, men som helt bygger på uttag av det som förnyas.

Dessbättre, framhåller han, finns heller inget tydligt samband mellan ständigt ökande BNP och människors nöjdhet. Över en viss nivå på BNP per capita försvinner detta samband, påpekar Johan Hansson och hänvisar till stora studier som styrker saken.

Problemet med evig tillväxt och evigt resursuttag vädrades redan i FN under tidigt 70-tal. Därefter kom den så kallade Brundtlandrapporten och Riokonventionen om klimatet (se här SMB:s artikelserie om nedväxt).

Detta är ju riktigt länge sedan – tycker du att det skett något uppvaknande i den här frågan sedan dess?

– Nej, jag tycker att politikerna på den tiden hade bättre koll än de vi har idag. Och ekonomerna har heller ingen som helst kunskap om läget. En mindre grupp ekonomer går emot mainstream, men den saknar inflytande. Så det finns små öar där man tänker annorlunda, men jag vet inte om de växer eller krymper.

Varför verkar naturvetare också ovetande?

Johan Hansson uttrycker ingen direkt förvåning över oförståelsen i dessa grupper. Det gör han däremot över att så många personer som är verksamma inom teknologi och fysik, och har studerat naturvetenskap, inte heller verkar se orimligheterna med ständig tillväxt i en ändlig värld.

Varför kan det vara så, då?

– Jag tror det kan bero på att alla är extremt fokuserade på sitt eget lilla smala gebit och inte ser de större sammanhangen. Det finns också en mycket stark teknikoptimism, även bland studenter och yngre forskare. Fast bland de yngre är nog intresset något större för tillväxtproblemet. Min erfarenhet är att de allra mest talangfulla har lättast att se helheten. De hinner tänka lite friare och behöver kanske inte lägga all kraft på att klara kurserna.

Om teknikoptimismen, som även i hög grad kännetecknar de så kallade ekomodernisterna, har professorn en hel del negativt att säga. Även om tillväxten blir helt ”grön” anser han att den är omöjlig. Tillväxten i sig föröder ändå övriga ändliga resurser, även när kol, olja och uran mönstrats bort.

– Det är enkelt att visa att ständig, linjär tillväxt på cirka 2,3 procent med hjälp av förnybar energi skulle driva upp jordytans temperatur till dödliga nivåer inom överskådlig tid. När något ständigt växer för varje år, blir den ansamlade effekten allt högre för varje år. Det ser vi nu på alla kurvor, de stiger rakt uppåt. (här länk till Hanssons uppsats som visar hans räkneexempel).

60 procent av alla utsläpp har gjorts efter 1990

Ett rätt skrämmande exempel på denna matematik är hur snabbt utsläppsvolymerna ökat.

– 60 procent av all koldioxid som människan släppt ut från industrialismens genombrott kring år 1800 till idag har släppts ut sedan 1990, när FN:s klimatarbete inleddes.

Du tecknar en rätt svart bild av läget – ser du några ljuspunkter, och vilka är de i så fall?

– Det finns ljuspunkter. Jag ser ett hopp i att det riktas allt fler juridiska stämningar mot regeringar för bristande klimatpolitik i många länder runtom i världen. Det pågår omkring 4 000 sådana processer idag. Ett exempel i Sverige är ungdomarna som stämt staten i Auroramålet. En del har fått rätt redan, tilll exempel Klimaseniorinnen i Schweiz.

– Det är enbart den här sortens mobilisering underifrån som kan göra skillnad. Någon omsvängning uppifrån tror jag inte på. Sociologisk forskning visar också att när tillräckligt många människor, cirka 20-30 procent, tänker på ett nytt sätt så inträffar en slags kantring i opinionen väldigt snabbt.

– Det är inte bara i naturen som det kan inträffa sådana tipping-points. Hela vårt samhälle är ett dynamiskt system.

Elbilsrusning kan vara tipping-point

Johan Hansson pekar på att en variant av tipping-point kan vara rusningen mot elbilar, som nu går oerhört fort.

– Vi kan inte ersätta den gamla fossildrivna bilparken med lika många elbilar, det är omöjligt. Vi behöver satsa på gratis kollektivtrafik och transporter på räls istället, till exempel.

– Jag är absolut inte emot en sådan här grön omställning där vi använder förnybar energi istället. Men det krävs en hel räcka med andra åtgärder också, avslutar fysikprofessorn i Luleå.