Frågan om svensk kärnkraft har sysselsatt alla regeringar i över 50 år. Mest har den varit en fråga om politik och partitaktik av Tomas Rambergs bok att döma.
BOKRECENSION I skrivande stund undrar hela Sverige om hur nästa regering ska se ut. Får Socialdemokraterna med sig såväl Miljöpartiet som Vänsterpartiet och Centern i ett gemensamt styre? Vilka frågor blir lätta att hantera? Och vilka blir de verkliga surdegarna?
En av de senare lär bli kärnkraften. Tidöregeringen lämnar efter sig ett antal frågor som behöver svar. Ska vi alls bygga nya verk? Var ska de i så fall ligga och hur stora får de vara? Till vilken grad ska skattebetalare och elkunder garantera deras finansiering? De rödgröna partierna har varsin tydlig uppfattning. Vem eller vilka kommer att få vika ned sig?
En klen tröst är att kärnkraften varit en huvudvärk för alla regeringar i över femtio år nu. Det framgår med all tydlighet av Tomas Rambergs bok Att dagtinga med sin övertygelse. Historien om Sverige och kärnkraften (Bonniers 2026). Ramberg torde vara en av Sveriges mest rutinerade politiska journalister. Idag skriver han i Dagens Nyheter, men i många år ledde han bland annat radions lördagsutfrågningar och medverkade även i podden Det politiska spelet. Att han varit väl inläst på kärnkraftens politiska historia har skymtat fram då och då.
”Största sveket i svensk politisk historia”
Vi som har några år bakom oss minns de heta diskussionerna under 1970-talet. Kärnkraften bidrog till att Centern gick så starkt fram i valet 1976 att Socialdemokraterna fick avstå regeringsmakten. Samma kärnkraft spräckte två år senare denna första borgerliga regering på över 40 år. Vi minns också Fälldins gammeltestamentliga löfte om att inte dagtinga med sitt samvete. Sedan gjorde han precis det: Hans regering gav klartecken att ladda Barsebäcks anda reaktor i utbyte mot den s k villkorslagen. Olof Palme, då i opposition, hävdade att det var ”det största sveket i svensk politisk historia”.
Många av oss minns också de långa Barsebäcksmarscherna, för att inte tala om folkomröstningen 1980 med sina tre linjer. Två av linjerna ville bygga mer kärnkraft först och lägga ned sen, med 2010 som slutår. En tredje ville lägga ned de då sex reaktorerna inom tio år. Trots att två linjer sa ja och en nej lovade alla en avveckling, om än på olika sätt. Och vi vet ju att det inte blev så heller.
Ramberg backar längre än så: Tillbaka till andra världskrigets slut och de båda atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Han beskriver hur världen först efter ett tag insåg att atombomber inte bara har en fruktansvärd styrka. Den strålning de lämnar efter sig plågar civilbefolkningen under lång tid framåt.
Unken kvinnosyn
Och kanske är det redan här, i 1950-talets konflikter om en svensk atombomb, som argumenten för och emot kärnkraften börjar få sina positioner. Å ena sidan ståndpunkten att svenska atomvapen behövs i det kalla kriget, och att de är både effektivare och billigare än konventionella vapen. Å andra sidan ståndpunkten att de faror och lidande de vållar civilbefolkningen är oacceptabla. Den första ståndpunkten tilltalar merparten av regeringen, militären och den industri som ser stora möjligheter i kärntekniken. Den andra blir utgångspunkten för i första hand Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Profiler som Ulla Lindström och Inga Thorsson vägrar att vika ned sig.
Ramberg illustrerar de gräl som uppstår i partistyrelsen med citat ur protokoll och dagböcker. De inte bara återger konflikten i sig utan också en lika unken som nedsättande kvinnosyn som är svår att föreställa sig idag. Men Tage Erlander, då statsminister, navigerade skickligt för att ändå hålla ihop partiet. Det är en navigationskonst som många andra partiledare, inte minst socialdemokratiska, också tvingats ägna sig åt. Och mer i skymundan fortsatte förberedelserna för det svenska kärnkraftprogrammet, störst i världen räknat per capita.
Alla måste byta fot
Ramberg baxar sig vidare genom den svenska kärnkraftsdebatten. Han ger ingående skildringar av hur partiledningar fått hantera och även bekämpa opinioner och hur regering efter regering förhandlat om målsättningar och egna ståndpunkter. En av hans sammanfattande iakttagelser är att i princip alla partier någon gång byter fot, eller gör helomvändningar, utifrån opinion men också världsläge. Händelser som Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima har satt sina tydliga spår i energipolitiken. Kanske illustrerar det dilemmat som en kärnkraftsingenjör anförtrodde mig för länge sedan: Så länge allt rullar på är det rätt lugnt. Krånglar det till sig blir det katastrof.
Med 2016 års energipolitiska överenskommelse såg det ut som att politiken lyckats släppa ifrån sig kärnkraftens öde till den så kallade marknaden. Men icke: De partier som kom att bilda Tidö-samarbetet fångade upp den som sitt samlade klimatargument i valet 2022. Där bidrog den till ännu ett maktskifte i Rosenbad. Argumenten att kärnkraften ”behövs” tycks vinna gehör på ungefär samma sätt som argumenten för atomvapen gjorde på 1950-talet.
Så nej, inte heller den kommande regeringen lär slippa kärnkraften. Den har vållat den längsta och kanske segaste inrikespolitiska konflikten i Sveriges demokratiska historia.
Detaljerad och intressant
Rambergs bok är detaljerad och ger en intressant inblick i sådana skeenden som även en intresserad nyhetsläsare knappast skaffar sig av egen kraft. Källorna är många, såväl de skriftliga som intervjuerna, och citaten är intressanta. Ramberg, som under sin tid på radion genomförde sina lördagsintervjuer i ett tonfall lika vänligt som frågorna var skarpa, undviker egna ställningstaganden och kommentarer även om urvalet av citat förstås leder läsaren till en och annan underförstådd slutsats. Språket är enkelt, rättframt och underhållande. Vi som varit med ett tag får tillbaka en mängd minnen och javisstja-upplevelser. Den som inte varit med så länge får – hoppas jag – en god förståelse för varför kärnkraften fortsätter att spela den roll den gör i svensk politik.
Men en fråga kvarstår: Varför heter boken ”Att dagtinga med sin övertygelse” när Fälldins klassiska ord handlade om att dagtinga med sitt samvete? Hur tänkte du där, Ramberg?
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till
