Filip Johnsson: Klimatpolitiken måste vässas – och det finns både teknik och stöd

Beskedet från FN om att 1,5-gradersmålet kommer att överskridas var inte oväntat för SMB:s krönikör Filip Johnsson, som ändå vill peka på möjligheterna att vända den dystra utvecklingen. För europeisk del är den viktiga utsläppshandeln inte alltför hotad efter 20 år i drift. Samtidigt finns goda möjligheter att öka elektrifieringen och minska fossilenergiberoendet, skriver han i helgens text. Omställningen kan bli krävande men alternativet tror han ingen egentligen vill se.

KRÖNIKA I förra veckan konstaterade FN:s miljöprogram UNEP att möjligheten att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader över förindustriell nivå, utan ett tillfälligt överskridande av denna temperatur, nu har gått förlorad. Som många med mig antagit, kommer vi alltså inte att nå Parismålets mest ambitiösa temperaturmål på det sätt som ursprungligen avsågs. Rapporten framhåller dock att ett överskridande inte behöver bli permanent. Om världen lyckas minska utsläppen av växthusgaser betydligt snabbare, samtidigt som koldioxid avlägsnas från atmosfären kan temperaturökningen begränsas. Då kan en väg tillbaka mot målet 1,5 grader öppnas före seklets slut.

Men en sådan utveckling kräver en klimatpolitik som är betydligt kraftfullare än den vi hittills har sett. I de flesta regioner är kostnaden för att släppa ut växthusgaser fortfarande låg eller obefintlig. Detta gäller inte minst de stora utsläpparna Kina, USA, Indien och Ryssland, som dessutom har betydande tillgångar på fossila bränslen. Kina har visserligen infört ett system för utsläppshandel som påminner om EU:s, men priset på utsläppsrätter ligger fortfarande på en nivå som sannolikt är alltför låg för att driva fram den omställning som krävs. Det är dessutom inte baserat på att ett absolut tak sätts på utsläppen utan baseras på mål om utsläppsintensitet.

Utsläppen behöver minska snabbare

Inte heller i EU är utvecklingen tillräcklig. Från 2015 och fram till nu har utsläppen visserligen minskat med ett par procent per år, men till stor del genom åtgärder som varit relativt enkla att genomföra. Ska unionen lyckas nå klimatneutralitet till 2050 – vilket är i linje med Parismålet – krävs betydligt snabbare minskningstakt. Dessutom krävs att åtgärder i industrin genomförs som är helt beroende av att klimatpolitiken levererar tillräckligt höga kostnader för att släppa ut koldioxid.

Utmaningen är att denna klimatpolitik måste genomföras i ett allt mer komplicerat politiskt landskap. I flera EU-länder växer högerpopulistiska rörelser samtidigt som de geopolitiska motsättningarna mellan framför allt USA och Kina tilltar. Osäkerheten i omvärlden gör långsiktiga politiska beslut svårare, trots att behovet av dem aldrig varit större. 

Bilindustri och politik tänkte kortsiktigt

En del av det folkliga missnöjet i samhället har sina rötter i stigande levnadsomkostnader. Höga och osäkra energipriser, tillsammans med klimatförändringarnas effekter på exempelvis livsmedelsproduktionen, bidrar till denna utveckling. Det paradoxala är att en del politiska krafter svarar genom att försöka skydda eller bevara precis det fossilberoende som ligger bakom en stor del av problemen. I stället för att minska sårbarheten riskerar man att förlänga den.

Europas bilindustri illustrerar detta dilemma. Under lång tid valde många tillverkare att prioritera stora och bränsletörstiga fordon samtidigt som kinesiska företag investerade massivt i elbilar. Resultatet är att europeiska producenter nu möter en hård konkurrens från billigare kinesiska elfordon. Också i Sverige ser vi ibland samma kortsiktighet när politiken fokuserar på att kompensera hushåll för höga fossilrelaterade kostnader, snarare än att påskynda omställningen bort från beroendet av fossila bränslen. Sådana åtgärder kan vara politiskt attraktiva på kort sikt men riskerar att fördröja den omställning som på längre sikt skulle minska sårbarheten.

Vi kan öka återvinningen av metaller

Trots utmaningarna talar mycket för att en framgångsrik omställning skulle minska flera av de problem som idag präglar ekonomin och samhällsdebatten. Fossilfri elektrifiering och effektiviseringar minskar beroendet av importerade fossila bränslen och därmed också av de geopolitiska risker som följer. Det finns visserligen nya beroenden kopplade till kritiska metaller och mineraler, men till skillnad från fossila bränslen som eldas upp kan dessa material återvinnas och användas på nytt. Med riktade satsningar på återvinning, innovation och materialsubstitution kan också dessa risker gradvis minska.

Kanske kan de protester och demonstrationer som nu syns i flera europeiska länder fungera som en väckarklocka. De påminner om att vi behöver diskutera vilket samhälle vi vill bygga på längre sikt. Ett samhälle som förblir beroende av fossila bränslen kommer sannolikt att präglas av fortsatt osäkerhet, prisvariationer och ökande effekter av klimatförändringarna. Alternativet är att stegvis bygga ett mer robust och hållbart energisystem.

EU:s utsläppshandel inte alltför hotad

Min bild är att näringslivet är redo att investera i en mer robust framtid – men det kräver en förutsägbar klimatpolitik. En sådan politik innebär inte att priset på fossila bränslen hålls artificiellt lågt eller att klimatmålen omförhandlas. Den innebär att riktningen ligger fast, samtidigt som utsatta hushåll kan behöva ges stöd genom riktade sociala åtgärder.

Jag är ändå optimistisk när det gäller EU och dess klimatpolitik. EU:s utsläppshandelssystem har funnits i 20 år, vilket jag tillsammans med några andra skrivit om i den nyligen publicerade artikeln ”Happy Birthday: Twenty Years of the EU ETS”. EU-ETS är alltså väl etablerat och en stor del av industrin ställer sig bakom denna klimatpolitik. Det skulle också vara en stor prestigeförlust för EU att alltför mycket vattna ut systemet.

Omställningen kan i vissa fall komma att vara krävande. Alternativet riskerar dock att bli betydligt dyrare och leda till ett samhälle som jag tror att ingen eftersträvar.

Filip Johnsson är professor i energisystem på Chalmers Tekniska Högskola och ledamot i Klimatpolitiska rådet. Han medverkar regelbundet med helgkrönikor på SMB.