Filip Johnsson: Nödvändigare än någonsin med föregångare i klimatomställningen

Aktivare klimatpolitik efterfrågas av en majoritet av världens invånare. Forskning visar att kostnaden för oss konsumenter att kraftigt begränsa utsläppen är begränsad. Och en klimatkatastrof närmar sig. Så vad krävs egentligen mer för att politikerna ska våga stå upp för klimatpolitiken? Det frågar sig SMB:s krönikör Filip Johnsson och pekar på att EU och Sverige verkligen har förutsättningar att agera föregångare.

Om vi ens ska vara nära att möta klimatmålen så måste enskilda regioner och länder gå före i omställningen. Sedan är det såklart synd att de som helt enkelt bara följer de utsläppsminskningar som krävs i enlighet med Parismålet ska behöva kallas föregångare.

Att möta klimatmålen innebär också att vi på sikt gör oss oberoende av import av fossila bränslen, vilket rimligtvis är positivt för vårt säkerhetsläge och försörjningstrygghet.

Hursomhelst är det nog viktigare än någonsin att agera föregångare i dagens läge med Rysslands krig mot Ukraina, ohämmad konsumtion av kinesiska lågprisprodukter och – naturligtvis – Trumps återinträde i Vita Huset. EU och Sverige har politiska mål som borde göra att vi kan bli föregångare i klimatomställningen.

Osäkert Asien och oberäknelig Trump

Men håller tiden på att rinna ut? EU bidrar trots allt endast till mindre än 10 procent av de globala koldioxidutsläppen och med Trump i USA står EU mer ensamt än någonsin med ambitionen att agera föregångare. Osäkerheten är stor om vad som händer i Kina och övriga Asien som nu tillsammans med USA står för en majoritet av världens koldioxidutsläpp. Hittills har utsläppen i Kina och övriga Asien fortsatt att öka.

En styrka hos EU är dess ekonomi som är av samma storleksordning som USA:s, om än något mindre. EU:s andel av världsekonomin förespås dock minska över tid. Men här finns i alla fall fortfarande möjligheter att påverka omgivningen genom den globala handeln. Inte minst genom EU:s så kallade 55-procentspaket. Detta program syftar till att nå en utsläppsminskning av växthusgaser på 55 procent fram till 2030 jämfört med 1990 års nivåer och det långsiktiga målet om ett klimatneutralt EU till 2050.

En del av 55-procentspaketet består av en gränsjusteringsmekanism för koldioxid (engelska: Carbon Border Adjustment Mechanism, CBAM) vilken är en importavgift på koldioxidintensiva material och vissa halvfabrikat som importeras till Europeiska unionen. Mekanismen träder i kraft 2026.

Men med en oberäknelig Trump i USA, Rysslands krig i Ukraina och kraven på militär upprustning – kommer då EU att kunna hålla fast vid sina klimatmål? Vi har tyvärr redan sett tendenser till att en del politiker börjat backa.

EU:s största partigrupp ville pausa klimatåtgärder

Nyligen föreslog EU-parlamentets största partigrupp EPP att pausa eller stoppa flera stora klimatregleringar. Den svenske europaparlamentarikern i EPP-gruppen, Tobias Tobé (M) motiverade detta med att klimatpolitiken måste förenas med mer tillväxt eftersom det är kopplat till jobb och välstånd. Men vad grundade han detta på? Förstår han inte att klimatpolitiken måste ligga fast och ha långsiktiga spelregler? Inte konstigt att till och med representanter för stora stålverk – en av de största utsläpparna i EU – sågade förslaget.

Nu verkar det som att EPP-gruppens förslag i alla fall inte gick igenom.

En annan sak som uppmärksammades häromdagen var att EU backar om klimatkraven på bilindustrin. Detta fick VD:n för Volvo Cars att surna till rejält eftersom Volvo investerat för att nå målen, medan de som nu kommer gynnas är de tillverkare som inte gjort klimatinvesteringar.

Jag och många forskare med mig har varit oroliga för vad som händer med EU:s klimatpaket när priserna på utsläppsrätter börjar stiga på 2030-talet. Vi har sett en risk för att länder som Polen, Tjeckien och Ungern med mindre gynnsamma förutsättningar än Sverige och västra Europa då kommer vilja omförhandla klimatpaketet.

Därför är det viktigt att inte redan nu börja backa från den beslutade klimatpolitiken, varken i EU eller i Sverige. Utspel likt EPPs och Tobès och att slacka på bilindustrins klimatkrav skapar osäkerhet i klimatpolitiken och riskerar därmed att fördröja omställningen.

De flesta i världen önskar aktivare politiker

En majoritet av världens befolkning vill se att politiken gör mer för att minska utsläppen, av det enkla skälet att man är oroad över klimatförändringarna. Detta gäller såklart även i Sverige.

Dessutom visar forskning att åtgärder som kraftig minskar eller tar bort koldioxidutsläppen från vår energiintensiva basindustri (exempelvis stål och cement), endast skulle marginellt påverka priset på slutprodukter (exempelvis en bil eller en byggnad). Det är också troligt att det skulle gå att ta ut ett lite högre pris för klimatneutrala produkter, och om åtgärderna kombinerades med lättare konstruktioner och mer återvinning av produkterna kanske de inte alls behöver bli dyrare.

En katastrof kommer allt närmare, väljare och industri vill att klimatpolitiken står fast eller skärps, och åtgärder för att undvika katastrofen skulle bara innebära begränsade kostnader för oss konsumenter.

Om inte detta räcker för att politikerna ska våga stå upp för klimatpolitiken, vad krävs då?