Nya regler för plast i EU – men hur långt räcker de?

EU inför nu nya regler för att hantera plast och plastavfall. Men frågetecknen är många: hur kan man veta att importerade varor av återvunnen plast är tillverkade på rätt sätt? Kan Turkiet, som tar hand om en stor del av EU:s plastavfall, hantera plastsoporna utan miljöskador? Och kan de nya reglerna stävja den ”sopkolonialism” som utnyttjar låginkomstländer som dumpningsplats för de rika ländernas avfall?

I augusti trädde EU:s nya förpackningsförordning PPWR (Packaging and Packaging Waste Regulation) i kraft. Det innebär bland annat att det kommer att finnas färre engångsförpackningar i affärer och restauranger. Plastpåsar för frukt och grönt förbjuds, och större matbutiker ska erbjuda påfyllningsmöjligheter för lösviktsvaror, uppger Håll Sverige Rent.

Förordningen innehåller också krav på hur stor andel återvunnen plast vissa förpackningar ska innehålla. Syftet är att öka efterfrågan på återvunnet material. Tanken är bra, men då bör återvunnen plast från EU prioriteras, menar företrädare för den europeiska återvinningsbranschen.

Bakgrunden är att den europeiska plaståtervinningen är i kris. Flera anläggningar har stängts, eftersom de blivit utkonkurrerade av billig import. Återvunnen plast från länder utanför EU bör därför bara få räknas in i PPWR:s kvoter om tillverkaren kan visa att återvinningen skett på ett hållbart sätt och i certifierade anläggningar. Annars missgynnas de europeiska företagen i konkurrensen, anser branschföreträdarna Recycling Europe, European Waste Management Association och Plastics Recyclers Europe.

Avfallsexporten ska regleras

Från slutet av november ska också EU:s export av plastavfall till länder utanför OECD förbjudas. Syftet är att EU ska sluta med det som kallats ”waste colonialism”, sopkolonialism: att avfallsproblemen exporteras från de rika OECD-länderna till låginkomstländer.

Förbudet utgör dock en regel med många undantag, framgår det av webbsajten EUreporter. I förordningen ingår att export kan tillåtas till länder utanför OECD som dels begärt att få fortsätta ta emot avfall, dels har visat att de kan göra detta på ett hållbart sätt. Hela 32 länder har gjort en sådan begäran, och en lista med godkända länder väntas bli publicerad i slutet av året.

Under 2025 gick ungefär hälften av EU:s export av plastavfall till OECD-länder och hälften till länder utanför OECD. Turkiet tog emot 516 000 ton plastavfall och var det viktigaste mottagarlandet. De näst viktigaste länderna var Malaysia (276 000 ton), Indonesien (215 000 ton) och Vietnam (137 000 ton).

Miljöproblem i Turkiet

Turkiet är ett OECD-land och kommer därför att få fortsätta ta emot plastavfall från EU. Men landets sätt att hantera avfallet har kritiserats från många håll. Den turkiske marinbiologen Sedat Gündoğdu säger i en intervju i tidningen Guardian att Turkiets Medelhavskust är den mest förorenade runt hela Medelhavet beroende på just plaståtervinningen.

Enligt Gündoğdu har landet inte kapacitet att ta emot avfall utifrån. Redan de över 3 miljoner ton plastavfall som landet självt genererar är mycket mer än vad anläggningarna klarar av.

Enligt nättidningen Politico har EU-kommissionen fått in liknande uppgifter. Det har bland annat uppgetts att bara en tiondel av allt plastavfall återvinns i Turkiet. Resten går till deponering, förbränning eller är omöjlig att spåra.

Kommissionens rapport beskriver också flera områden där förbättringar måste göras, men utmynnar ändå i ett klartecken. Turkiet anses ha stärkt sin lagstiftning på området och infört ökade kontroller och högre böter, och EU-exporten av plastavfall anses därför kunna fortsätta.

Storbritannien kan bli mellanled

Storbritannien är utanför EU men en del av OECD, och får därför också ta emot plastavfall från EU. Amy Youngman från Environmental Investigation Agency ser problem med detta i framtiden:

Exporten av plastsopor från EU till Storbritannien kan komma att öka nu. Storbritannien kan sen i sin tur skicka vidare dessa sopor till andra länder som till exempel Malaysia”, säger hon till Guardian.

Gynnande eller utnyttjande?

Malaysia, Indonesien och Vietnam är stora mottagare av plastavfall från OECD-länderna. Systemets förespråkare menar att verksamheten skapar nya jobb och samtidigt omvandlar sopor till råvara. Kritikerna däremot ser det bara som ett nytt sätt att utnyttja fattiga länder, och talar om ”sop-kolonialism”.

Thitikorn Boontongmai på Ecological Alert and Recovery Thailand är en av kritikerna, enligt webbsajten Dialogue Earth. Hans organisation har sett flera så kallade återvinningsfabriker i Thailand dumpa plastavfall på deponier i stället för att återvinna det. Från deponierna sköljs sedan mycket av soporna ut i havet under regnsäsongen.

Strandade förhandlingar om globalt plastavtal

Grundskälet till de stora problemen med plastavfall är förstås att världen producerar alltför stora mängder billiga plastprodukter. Om det inte tillverkades så mycket plastvaror, så skulle avfallsvolymerna minska och bli lättare att hantera. Men förhandlingarna om ett globalt plastavtal strandade förra året, vilket Supermiljöbloggen skrivit om. De oljeproducerande länderna vill inte se någon minskning av plastproduktionen, särskilt inte nu när användningen av olja och gas kan komma att gå ner.

Ett nytt, femte förhandlingsmöte om ett globalt plastavtal är planerat till våren. Men hoppet om att ro i land ett meningsfullt avtal anses inte vara stort. Den preliminära förhandlingstext som lagts fram är svag och full av luckor, menar den ideella juridiska organisationen Center for International Environmental Law.