Oroväckande ökning av växthusgaser

Utsläppen av växthusgaser i atmosfären nådde nya rekordnivåer under 2021, enligt en ny rapport från WMO. För metan noterades den största ökningen från ett år till ett annat sedan mätningarna startade, vilket väcker frågor om människors förmåga att begränsa metanet.

Inför FN:s stora klimatmöte COP27, som hålls i egyptiska Sharm el-Sheikh 6-18 november, kommer olika klimatrapporter nu i en tät följd. Dessvärre är de inte av det muntra slaget.

Varje år släpper Världsmeteorologiska organisationen (WMO) sin rapport Greenhouse Gas Bulletin om föregående års utveckling av de tre växthusgaserna koldioxid, metan och lustgas (dikväveoxid). Som en olycksbådande varning inför COP27 nådde atmosfärsnivåerna av dessa tre växthusgaser nya rekordnivåer 2021.

Det är viktigt att notera här att WMO i denna rapport mäter atmosfäriska koncentrationer av växthusgaser – det som finns kvar i atmosfären efter att gaser absorberats av sänkor som havet och biosfären. Detta är inte samma sak som utsläpp.

2021 var koldioxidkoncentrationerna 415,7 miljondelar (ppm), metan till 1908 miljarddelar (ppb) och dikväveoxid på 334,5 ppb. Dessa värden utgör 149, 262 respektive 124 procent av de förindustriella nivåerna, innan mänskliga aktiviteter började störa den naturliga jämvikten för dessa gaser i atmosfären.

För metan rapporterades den största ökningen i koncentrationer sedan systematiska mätningar påbörjades för nästan 40 år sedan. Ökningen mellan 2020 och 2021 var ungefär dubbelt så stor som den genomsnittliga årliga ökningen. Orsaken till denna ökning är inte fastställd, men tycks vara ett resultat av både biologiska och mänskligt inducerade processer.

Metan är efter koldioxid den växthusgas som har mest påverkan på klimatet, men den stannar kortare tid i atmosfären. Utsläppen kommer från många olika källor, bland annat naturliga källor som våtmarker. Men lite mer än hälften kommer från mänsklig aktivitet, som utvinning av fossila bränslen och boskapsuppfödning. Gasläckorna från sabotaget av Nordstream i Östersjön leder nu exempelvis till stora utsläpp av metan.

Samtidigt var ökningen av koldioxidhalten från 2020 till 2021 större än den genomsnittliga årliga tillväxttakten under det senaste decenniet. Mätningar från WMO:s globala övervakningsstationer har dessutom visat att dessa nivåer har fortsatt att stiga under 2022, vilket Supermiljöbloggens läsare av Dagens CO2-kurva kunnat följa. Orsaken till ökningen var främst förbränning av fossila bränslen och cementproduktion.

Lustgas ökade till 334,5 miljarddelar, ppb. Även de ökningarna var högre än vad de årliga genomsnittshöjningarna de senaste tio åren har varit.

Petteri Taalas, generalsekreterare för WMO, påtalade vikten av att inse var vi befinner oss i ett pressmeddelande från rapportsläppet:

Vi behöver förändra våra industri-, energi- och transportsystem och hela vårt sätt att leva. De nödvändiga förändringarna är ekonomiskt överkomliga och tekniskt möjliga. Tiden börjar rinna ut.

WMO-rapporten kom samma dag som en ny FN-rapport som tydligt visar att världens regeringar inte har förbundit sig tilltäckligt att minska sina klimatutsläpp. Situationen skulle kunna innebära en 2,5-gradig ökning av den globala temperaturen i slutet av århundradet.

Det är krassa budskap för beslutsfattare att ta till sig inför COP27, men som Supermiljöbloggen tidigare rapporterat om kan vi minska de globala metanutsläppen med 45 procent till 2030 med relativt enkla åtgärder. Den ökande andelen av förnybar energin och elfordon kommer dessutom – enligt internationella energimyndigheten IAE – göra att de globala koldioxidutsläppen från förbränning av fossila bränslen förväntas öka med knappt en procent i år. Förvisso långt ifrån tillräckligt, men ändå en viktig signal.

En separat och kompletterande Emissions Gap Report från FN:s miljö kommer att släppas den 27 oktober. Emissions Gap-rapporten bedömer de senaste vetenskapliga studierna om nuvarande och beräknade framtida utsläpp av växthusgaser. Denna skillnad mellan ”var vi sannolikt kommer att vara” och ”var vi behöver vara” kallas utsläppsgapet.