Debatt: Så biter klimatprotester bättre

De senaste åren har klimataktionerna avlöst varandra, och trots att oron för klimatet bara blir större och större lyser den ambitiösa framtidspolitiken med sin frånvaro. Aktivisterna borde agera både tydligare och mer experimentellt, skriver forskaren Björn Hassler på SMB Debatt.

DEBATT Med tanke på alla de kampanjer, aktioner och upprop för klimatet som genomförts ter det sig förvånande att inte mer görs för att på allvar minska utsläpp av klimatgaser. Det är inte det att journalister inte rapporterar om Greta, fastlimningar på motorvägar, störda skidtävlingar och andra mer eller mindre uppmärksammade aktioner för att rädda oss från klimatkatastrofer, utan snarare att de sällan lett till tydliga åtgärder.

Vissa bedömare menar att intresset för klimatförändringarna generellt är på nedåtgående. Det kan i så fall handla om en så kallad policycykel där intresset för en fråga först diskuteras i vetenskapliga kretsar, sedan sakta stiger på den politiska dagordningen, blir till en central fråga för att sedan alltmer försvinna i dunklet medan andra ämnen och problem tar dess plats. Men förekomsten av en sådan cykel säger inte mycket om varför aktivismen inte verkar fungera. Varför biter inte de många protesterna?

Tydligare budskap behövs

En första observation är att det inte finns några enkla samband mellan hur mycket uppmärksamhet en kampanj får och i vad mån relevanta och effektiva åtgärder vidtas. Det är frestande att tro att exempelvis Gretas genomslag i media har påverkat opinioner, men konkreta resultat i form av mindre klimatutsläpp är svåra att spåra. Trots det starka massmediala genomslaget blåste spåren igen innan de hunnit ge några mer betydande och bestående resultat.

En viktig förklaring till detta var sannolikt att parollen ”lyssna på vetenskapen” var alltför otydlig. Att uppmana till att lyssna eller peka på ett problem är inte det samma som att kräva konkreta åtgärder. På liknande sätt är uppmaningar att ”ta sitt ansvar”, att ”tänka på kommande generationer” och att ”prioritera klimatet” lätta att hålla med om i diverse uttalanden, men i praktiken till intet förpliktande eftersom det är svårt eller omöjligt att bedöma i vad mån de efterlevs.

För att öka sannolikheten för att protester och paroller inte bara ger tillfällig uppmärksamhet i massmedia utan även leder till konkreta åtgärder finns det goda skäl att beakta följande tre faktorer:

1. Konkretion. I stället för att kräva att centrala aktörer ska ”ta sitt ansvar” bör mer konkreta krav formuleras där det blir tydligt om de uppfylls eller inte.
   Exempel: Avsätt minst 0,3 procent av statsbudgeten till skydd och vård av natur (idag avsätts cirka 0,2 procent).
2. Egenintresse. När det är tydligt att företag och medborgare upplever sig förlora på de krav som ställs, behöver incitamenten som talar för förändring bli tydligare.
   Exempel: Betala skogsägare för den koldioxid som deras träd binder (förslagsvis samma summa per ton som koldioxid betingar i system med utsläppsrätter alternativt koldioxidskatter). 
3. Orättvisa. I stället för oprecisa krav på ”mer rättvisa” som ingen riktigt vet vad det konkret innebär (lika utgångspunkter eller lika utfall?), är det effektivare att peka på uppenbara orättvisor.
   Exempel: Människor i utsatta stadsområden borde ha lika stor rätt som de i rikare delar av staden till grönska som skyddar mot värme, översvämningar och föroreningar.

”Krävs mer experimenterande”

Det finns emellertid inga garantier för att en enskild aktion blir framgångsrik även om den anpassats till dessa tre faktorer. Varje situation är unik, vilket gör det nödvändigt att prova sig fram och experimentera med hur de tre faktorerna (och andra av relevans) kan omsättas till konkreta kampanjer i specifika miljöer och sammanhang. Protestaktioner och kampanjer kan påverkas av så många olika faktorer att dess resultat aldrig kan förutses med någon högre grad av precision.

Därför krävs experimenterande och vad som ibland inom forskningen kallas tinkering, att inte bara tänka utanför boxen utan framför allt pröva sig fram utanför boxen. Att pröva sig fram i liten skala för att se vad som faktiskt fungerar i praktiken. För att hitta fungerande varianter krävs en mångfald av pilotprojekt där det är högt till tak och tillåtet att misslyckas. Det är inte konstigare än att konkurrens och tillgång på riskkapital är vad som på sikt gör marknader framgångsrika, eftersom de skapar incitament och möjligheter att testa nya idéer och innovationer.

Låt oss se fram mot en regering som på bättre sätt stöttar klimatrörelser, inte minst att ge dem förutsättningar att experimentera och utveckla mer effektiva metoder för att driva på nödvändiga omställningar till klimatneutralitet. Det borde ligga i allas intresse.

Björn Hassler, professor i samhällsvetenskaplig miljövetenskap vid Södertörns högskola. 

Det här är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens egna. För att skicka in en debattartikel, mejla kontakt@supermiljobloggen.se och bifoga text, profilbild och din titel.