Annie Croona: När andra satsar på kollektivtrafiken satsar Sverige på bilen

Sverige satsar på bilen (och flyget), inte på kollektivtrafiken. Inte ens de lågt hängande frukterna plockas. Kollektivtrafiken är en förutsättning för klimatomställningen. Det har man förstått på många platser i Europa, men inte här, skriver Annie Croona i veckans krönika.

KRÖNIKA Häromdagen öppnade SL spärrarna i Stockholms tunnelbana, då ett tekniskt fel gjorde det omöjligt för resenärerna att blippa sina kort. Jag var nog inte ensam om att tänka tanken “så här skulle det alltid kunna vara”. Och på flera håll i Europa ser vi nu hur kollektivtrafiken allt mer ses som ett verktyg i klimatomställningen. Men inte i Sverige.

De senaste åren har flera europeiska länder satsat på att sänka tröskeln till kollektivtrafiken för att fler ska välja den i stället för bilen. Man har sänkt biljettpriserna, infört nationella kollektivtrafikbiljetter och på vissa håll, till exempel i Luxemburg, slopat avgifterna helt. Enligt en studie av K2, som drivs av statliga VTI (Statens väg- och trafikforskningsinstitut), har den här typen av satsningar haft en positiv effekt på resandet. 

Men Sverige går åt motsatt håll. Här ökar i stället kostnaderna för att resa kollektivt – i högre takt än för resorna med bil. Regeringen och SD har vid flera tillfällen visat att de värderar bilen högt, bland annat genom att sänka drivmedelsskatten och genom att slopa införandet av ett moderniserat reseavdrag.

Och ett nationellt biljettsystem verkar långt borta –  en utredning har legat på bordet i åratal men där verkar den ha fastnat. Och även om det nu pågår ett test utan spärrar på en av Stockholms tunnelbanestationer, vilket det rödgröna styret tagit initiativ till, lär vi nog inte bli av med spärrarna helt på ett bra tag framöver, kanske inte någonsin.

”Avgiftsfri kollektivtrafik – nej tack”!

Och biljettpriserna då, vad borde ske med dem? Det kanske förvånar en del, men jag förespråkar inte helt avgiftsfri kollektivtrafik. Anledningen är att det riskerar att leda till minskad gång- och cykeltrafik, helt enkelt eftersom det är gratis att ta bussen, tunnelbanan eller spårvagnen. I de fall då resorna ersätter bilen är det förstås toppen, men det är svårt att styra vilka resor som ersätts (i likhet med elsparkcyklar, som till stor del ersätter promenader). 

Dessutom riskerar vi att se en massiv ökning av resenärer – vilket inte måste vara ett problem om vi är beredda att bygga ut spår och bussfiler, köpa in fler fordon och anställa mer personal, men som kan orsaka rejäla utmaningar. Det var just det som hände i Tyskland när man med kort varsel lanserade en extremt billig kollektivtrafikbiljett, utan att göra motsvarande investeringar i fordon och personal.

Med det sagt borde kollektivtrafiken bli markant billigare, särskilt för ekonomiskt pressade grupper. Det finns dessutom oändliga möjligheter att ta till vad gäller just biljetterna: pristak (som skulle ha lanserats i Stockholm men som ännu inte blivit verklighet), längre giltighetstid, mer förmånliga periodbiljetter, och så vidare. Idéfattigdomen är faktiskt häpnadsväckande.

”Tänk vilket långt och dyrt projekt bilismen har varit”

De som motsätter sig satsningar på kollektivtrafiken argumenterar ofta att det handlar om så långa, dyra projekt. Jag tycker i och för sig att det är helt obegripliga argument eftersom vi såklart måste komma igång med trafikomställningen och planera för framtiden. Men kanske är det ändå värt att påminna skeptikerna om att det går att göra skillnad här och nu, med relativt enkla medel. 

Och en första åtgärd man kan ta till för att finansiera en satsning på billigare biljetter är ju faktiskt att skippa spärrarna. När allt fler är frälsta kan vi fortsätta med att minska bilismen – som slukar många av våra gemensamma resurser (och ytor!) idag. 

Det är för övrigt ett bra motargument när någon påstår att kollektivtrafiksatsningar är så dyra: de enorma mängder skattepengar som går till alla dessa bilar. Tänk vilket långt och dyrt projekt bilismen har varit. Det är helt enkelt dags att skifta fokus.