Så har vi har råd med nerväxt
Kan vi verkligen ha råd med en omställning där vi producerar och arbetar mindre – samtidigt som staten tar större plats? Förespråkarna för nerväxt menar att lösningarna är enklare än man kan tro. Här kommer den sista delen i SMB:s artikelserie om nerväxt.
Läs de andra delarna i serien.
Första delen: Därför är tillväxt ohållbart: Energin och klimatet
Andra delen: Därför är tillväxt ohållbart del 2: Resursutvinningen kollapsar planeten
Tredje delen: Det här är nerväxt och posttillväxt: ”Låt oss tala om vad ekonomin ska leverera”
Den här artikelserien om nerväxt – som numera både engagerar en rörelse och en rad olika forskningsfält – förklarar på djupet vad detta växande paraply av tillväxtkritik och politiska åtgärdsförslag för ett hållbart samhälle är. Den visar att devisen tillika samhällsmålet ‘oändlig tillväxt på en ändlig planet’ håller på att driva mänskligheten mot en framtid av kollaps. Men den visar också att det finns alternativ.
I seriens föregående del redogjorde vi för vad en posttillväxtekonomi är och för hur en nerväxtomställning föreslås att se ut. Vi förklarade hur förespråkarna menar att ett uppbrott från samhällets tillväxtberoende skulle kunna möjliggöra att våra produktiva resurser mer effektivt och i större omfattning mobiliseras mot social och ekologisk nytta. Vi gick vi igenom hur och varför en nerväxtomställning föreslås bygga på en aktiv nedskalning av destruktiva industrier tillsammans med bland annat arbetstidsförkortning, en offentlig jobbgaranti, stora omskolningsprogram och en expanderad välfärd som för de basvaror och bastjänster som är nödvändiga för att leva ett värdigt liv under demokratisk kontroll.
Det är säkert många av de som läst de föregående delarna i artikelserien som nu undrar hur ekonomin och finanspolitiken föreslås att stöpas om för att möjliggöra en nerväxtomställning. Många undrar säkert även hur arbetstidsförkortning, stora investeringar i samhällsviktig infrastruktur, avkommersialisering av basvaror och bastjänster samt en offentlig jobbgaranti ska finansieras samtidigt som skadliga industrier skalas ner. Ja, hur har vi råd med nerväxt, egentligen?
Stora inkomstbortfall med business-as-usual
Svaren på den frågan är just vad denna fjärde del av artikelserien skildrar och går igenom. Men man kan också fråga sig om inte frågan i sig egentligen är felställd. För den eskalerande klimatkrisen är på god väg att skapa ofantligt stora kostnader, tillika potentiella finanskriser för världsekonomin (utöver ofattbara nivåer av mänskligt lidande). Med andra ord, kostnaderna för att inte ställa om – att exempelvis inte klara Parisavtalets åtaganden – är inget en seriös ekonom borde kunna ignorera.
Bara några år efter Parisavtalets undertecknande 2015 stod det klart att skadesummorna riskerar att bli enorma. En rapport från Business and Sustainability Commission, i samarbete med FN, förkunnade 2017 att åtgärder för att avvärja klimatförändringarna kunde komma att spara 26 biljoner amerikanska dollar. Som referenspunkt värderades världsekonomin till ungefär 110 biljoner dollar 2024 (motsvarande 80 biljoner 2017). Men i takt med att tillräckliga utsläppsminskande åtgärder har uteblivit och att vår vetskap om klimatförändringarnas effekter har stärkts har de beräknade kostnaderna bara ökat.
Endast sedan april i fjol har åtminstone fem studier och rapporter publicerats som alla kommer med än mer illavarslande slutsatser. En studie publicerad i den vetenskapliga tidskriften Nature uppskattar att världen är på väg mot ett 19-procentigt inkomstbortfall till 2050 med nuvarande åtgärder, vilket motsvarar ett snitt på 39 biljoner dollar årligen (i 2005 års internationella dollar-värde). Forskarna skriver att dessa kostnader är sex gånger större än kostnaderna för att begränsa uppvärmningen till två grader.
En annan studie gjord av en grupp centralbanker (i samarbete med Potsdaminstitutet för klimatforskning) kommer fram till att en tredjedel av världens BNP kan ätas upp av kostnaderna för klimatförändringarna till 2050, vilket är betydligt större än tidigare studier från samma grupp av aktörer.
En rapport kommer fram till att klimatförändringarna riskerar att halvera världsekonomin mellan 2070 och 2090 om inte rejäla åtgärder för att motverka försämringen av klimat och natur sätts in snarast. Det menar forskarna bakom rapporten, och pekar på att de ekonomiska riskerna med klimatförändringarna har underskattats inom konventionell nationalekonomi.
Det fjärde bidraget kommer fram till att de ekonomiska skadorna som följd av klimatförändringarna förväntas bli sex gånger större än vad man tidigare trott, till år 2100. När forskarna utgår ifrån en uppvärmning på tre grader – den uppvärmningsnivå som världen är på väg mot – blir resultatet att världsekonomin halveras jämfört med vad den hade varit utan klimatförändringar. Inkomstbortfallet uppskattas till 15 procent vid en uppvärmning på 1,5 grader. Studien har ännu inte blivit granskad av andra forskare.
Resultatet från en femte modellstudie visar ett inkomstbortfall på 16 procent om världen endast värms upp med två grader till 2100 jämfört med om Parisavtalets mål om att begränsa uppvärmningen till “långt under” (“well-below”) två grader hålls.
Därtill finns det de som förutspår att klimatkrisen kommer att i grova drag förgöra dagens kapitalism om utsläppen inte minskar drastiskt, som följd av högre skadekostnader och en kollapsad försäkringsbransch. Denna ståndpunkt uttryckte en inom branschen högt uppsatt person till brittiska The Guardian i april.
Beskatta de rika och minska klyftorna
Att snabba på takten i omställningen kommer drastiskt minska inkomstbortfallet från klimatförändringar, och undvika stora mängder förödelse. Att bryta tillväxtberoendet kan möjliggöra betydligt skarpare klimatåtgärder, som vi visat i seriens tidigare delar. Att därtill snabbt fasa ut världens subventioner för fossila bränslen är dels centralt för att minska utsläppen och klimatförändringskostnaderna men det frigör givetvis också pengar och resurser som kan användas till att finansiera en nerväxtomställning. Enligt Internationella valutafonden (IMF) uppgick de fossila subventionerna 2022 till rekordhöga sju biljoner dollar (delvis som följd av Rysslands invasion av Ukraina). Det motsvarade sju procent av världsekonomin – pengar som i en (nerväxt)omställning alltså kan förväntas frigöras och finansiera densamma.
En annan enligt nerväxtförespråkare (och andra experter) så kallat lågt hängande frukt är att beskatta samhällets rika, som under de senaste decennierna ackumulerat stora mängder kapital. Som den världskände franske ekonomen Thomas Piketty har påpekat (med uppbackning av den senaste rapporten från IPCC – kapitel 5, s. 524; se här för en genomgång): att minska de rikas köpkraft är det enskilt mest kraftfulla sättet att minska överskottsanvändning av energi och utsläpp. Det finns heller inget som säger att samma sak inte skulle gälla för materialanvändningen.
Enligt Oxfam har dollarmiljardärers förmögenheter växt i sådan takt under de senaste åren att det hade behövts en 12,8-procentig miljardärsskatt för att hålla denna grupps inkomstökningar konstanta gentemot samhället i stort. Endast en sådan hade inneburit biljoner i inkomst för världens regeringar. Sverige är ett av de länder med mest ojämlik fördelning av förmögenhet i Europa. Enligt ekonomijournalisten Andreas Cervenka äger numera Sveriges dollarmiljardärer förmögenheter motsvarande 49 procent av BNP, eller 2,4 biljoner kronor. Att bekämpa skatteflykt lyfts också som viktigt eftersom det uppskattas att över sju biljoner dollar – motsvarande åtta procent av världens privata tillgångar – göms i skatteparadis.
“Bankernas pengaskapande har avgörande betydelse för framtiden”
En annan central del i att reducera rikas förmögenheter (och socialt onyttig kapitalackumulering) är att skala ner finansmarknader och deras inflytande. Nerväxtförespråkare menar att världens länder till stor del har överlämnat ansvaret för utförandet av pengar styrning av penningsystemet till privata banker.
Dagens system och dess kreditstyrning bidrar istället till att bankerna driver på klimatkrisen och spär på rika personers stora köpkraft genom att nyskapade pengar exempelvis går rakt in i finansspekulationer där de blåser upp enorma tillgångsbubblor som ökar incitament för tillväxt och underblåser den ekonomiska ojämlikheten genom att främst gynna just rika kapitalägare. Om staten tar tillbaka ansvaret för att utfärda den egna valutan skulle samma pengar istället kunna gå till att just finansiera omställningen till en ekologiskt hållbar ekonomi. Som en grupp bestående av flera forskare och andra experter fastslog på Aftonbladet Debatt i september 2023:
Vi måste erkänna att bankernas pengaskapande har avgörande betydelse för allas vår framtid, och att staten, som auktoriserat bankerna med denna makt, har ett moraliskt ansvar att se till att penningsystemet organiseras för planetens och allmänhetens bästa.
Kreditstyrning kan rikta om investeringar
Att staten tar ett större – direkt eller indirekt – ansvar för att utfärda pengar anses också vara viktigt för att genomföra den nödvändiga nedskalningen av destruktiva industrier. En stat som utfärdar sin egen valuta tar sig även makten att kunna begränsa mängden kredit som privata banker och andra finansiella aktörer kan investera i, samtidigt som den kan styra investeringar mot nyttiga och behövda sektorer.
Detta kallas kreditstyrning, och skulle kunna utgöra ett viktigt verktyg för att mobilisera våra produktiva resurser för en nerväxtomställning, lyder argumentet. Idén är i teorin enkel: sätt upp demokratiskt förankrade finansiella ramverk för att styra det privata kapitalet mot sociala och ekologiska mål – exempelvis att minska utsläppen och materialanvändningen. Se sedan till att investeringsflöden till de destruktiva industrierna minskar över tid, ner till önskvärda produktionsnivåer.
Kreditstyrning skulle kunna vara ett kraftfullt verktyg för att få privat kapital att gå från att investeras till verksamheter med hög lönsamhet och hög ekologisk eller social skada – som fossila bränslen och reklam – till verksamheter med lägre lönsamhet och stor ekologisk eller social nytta – som förnybara bränslen och äldreomsorg.
Detta utöver att det ses till att – som det redogjordes för i den föregående delen – vår ineffektiva produktion och konsumtion effektiviseras genom åtgärder som att utrota praktiker som planerat åldrande och att produkter konstrueras för att hålla, repareras, uppgraderas och återvinnas samt att rekyleffekter motverkas.
När det kommer till saker som inte alls är lönsamma för privat kapital eller bedöms som opassande att extrahera profit ifrån – exempelvis välfärden och den offentliga jobbgarantin – behövs offentlig finansiering. Och det leder oss till nästa punkt.
Statens och hushållens ekonomi fungerar olika
En allt större del av nerväxtrörelsen tar rygg på en växande teori inom den ekonomiska forskningen som i grunden menar att en stat som utfärdar sin egna valuta inte använder skatter för att finansiera reformer. Teorin kallas ‘Modern penningteori’, eller MMT, och har, likt nerväxt, vind i seglen. En kärna i teorin är insikten att länder som är monetärt suveräna – exempelvis Sverige och andra länder som utfärdar sina egna valutor – har alla pengar de behöver för att finansiera reformer, redan innan skatten inbringats.
Forskarna bakom teorin, exempelvis Stephanie Kelton, som bland annat tjänstgjorde som rådgivare i den amerikanska senatens budgetkommité och har författat boken ‘Underskottsmyten’, menar att nästan alla gör misstaget att tänka att statens ekonomi fungerar på samma sätt som hushållets eller företagets ekonomi.
Men faktum är att en monetärt suverän stat, till skillnad från privata aktörer, aldrig kan tvingas i konkurs, i och med att den aldrig kan få slut på pengar. En hög statsskuld som är belånad i den egna valutan anses vara ett överdrivet hot i det mediala, ekonomiska och politiska samtalet, menar förespråkarna, eftersom staten alltid kan utfärda valuta för att betala ränta på sina statsobligationer. Därtill kan staten också minimera marknadens inflytande över räntenivån och således styra den helt själv, om den skulle behöva. Detta exempelvis genom att centralbanken köper respektive säljer statsobligationer alternativt bestämmer styrräntan till en önskvärd nivå.
Det gör att staten kan välja att inte bli utlämnad till finansmarknadens ränteinflytande. Som Kelton påpekar är det bland annat därför exempelvis Japan, trots en statsskuld på runt 250 procent de senaste åren, är “just fine”, (s.92, engelska versionen) och inte alls i finansiella trubbel. (Sveriges statsskuld ligger i jämförelse på strax under 20 procent; till ingen nytta alls, skulle en MMT-förespråkare påpeka.)
MMT påpekar alltså att det inte är viktigt huruvida skatteintäkterna är i balans med utgifterna:
Regeringens budget är inte tänkt att vara i balans. Det ska [däremot] vår ekonomi vara. Budgeten är bara ett verktyg som kan användas för att addera eller subtrahera pengar från resten av oss, skriver Stephanie Kelton i Underskottsmyten (s. 43, engelska versionen).
Inflation är den egentliga risken
Staten har således alla finanser den behöver och behöver alltså inte beskatta för att finansiera reformer. Med det inte sagt att staten kan printa pengar utan stopp – absolut inte, påpekar MMT-förespråkarna. Men det är ekonomins reella tillgångar, våra produktiva kapaciteter – såsom arbetskraft, maskiner och naturresurser –, som utgör begränsningarna för finansiering av reformer, inte statsbudgetens balans.
Överskrider staten de här begränsningarna – det vill säga att ekonomin inte klarar av att absorbera stimulansen från de finansiella investeringarna – blir följden i regel (oönskat höga nivåer av) inflation. Just inflation är den egentliga risken, menar MMT-förespråkarna, – inte att staten får svårt att finansiera välfärd eller går i konkurs. Det är en omkullkastning av stora delar av det finansiella samtalet.
Men vad hände med skatten då? Med MMT-förståelsen av ekonomin kan det ju verka som att skatten är oviktig. Tvärtom, menar Kelton och hennes kollegor.
Skatten har andra centrala funktioner än att inbringa statsinkomst. MMT-förespråkarna menar att skatt i huvudsak är ett verktyg för stävjan av efterfrågan genom att skatten drar ut pengar ifrån ekonomin och genom att styra konsumenters ekonomiska beteenden, vilka anses vara effektiva metoder för att undvika just hög inflation.
Dessutom är skatt viktigt för ekonomisk omfördelning och avgörande för att bibehålla efterfrågan på den gemensamma valutan. För att värna den ekonomiska jämlikheten och demokratiska institutioner blir beskattning av de rika även för MMT-förespråkarna viktigt, i syfte att exempelvis undvika att samhällets rikaste får oproportionerligt med ekonomisk och politisk makt.
MMT-förespråkare menar att det är avgörande att förstå att utfärdandet av valuta och borttagandet av pengar från ekonomin genom beskattning är medel som staten kan använda för att uppnå samhällets demokratiskt beslutna mål. Detta eftersom staten med dessa (och andra ekonomiska medel) kan rikta samhällets produktiva resurser mot eftersträvansvärd produktion och bort från skadlig sådan.. Även med en MMT-förståelse av hur ekonomin fungerar är skatten viktig.
Behövs en mer aktiv finans- och penningpolitik
Både MMT- och nerväxtförespråkare påpekar att en offentlig jobbgaranti stabiliserar priser och stävjar inflation eftersom människor som blir av med sitt vanliga jobb garanteras en (om än lägre) inkomst inom jobbgarantin och har således råd att fortsätta spendera, vilket hjälper företag att fortsätta få inkomster och bibehålla sin arbetsstyrka.
Dessutom upprättar en jobbgaranti en arbetskraftspool av aktiva arbetare som är attraktivare att rekrytera ifrån och etablerar de facto ett nytt lönegolv i ekonomin. Tillsammans bidrar dessa till att löner fördelas mer jämlikt och att risken för inflationsdrivande uppåtpekande lönespiraler minskar. Forskare inom MMT- och nerväxtfälten menar även att expanderad gemensam välfärd kan medföra minskad inflation genom minskad efterfrågan på energi och material eftersom människors grundläggande behov uppfylls mer effektivt, med färre resurser.
Förutom riktad beskattning och automatiserade inflationsbekämpande instrument som jobbgarantin förordar MMT en politik som i allmänhet är mer aktiv i att hantera inflationen än dagens lösning med den fristående riksbankens räntejusteringar som det enda väsentliga medlet. Exempelvis lyfts finansreglering, bekämpande av flaskhalsar i ekonomin, ökad självförsörjning av inflationsdrivande varor som energi och mat, bekämpande av övervinster och att företag höjer priserna bortom reson samt ett tuffare arbete mot oligopolliknande marknadsförhållanden.
Nedskalningen av skadliga industrier, som är centralt i en nerväxtomställning, förväntas även minska inflationstrycket eftersom stora delar av våra produktiva kapaciteter frigörs i takt med att denna produktion minskar.
Storleken på vår produktiva kapacitet avgörande – inte BNP
Med MMT-perspektivet blir förståelsen för hur både ekonomin fungerar och hur en nerväxtomställning kan finansieras helt annorlunda. Som bland annat Jason Hickel skriver kan det skadliga BNP-beroendet, som vi tog upp i artikelseriens föregående, utraderas:
Med detta tillvägagångssätt blir den uråldriga frågan ”kommer vi att ha tillräckligt med BNP i ett scenario med nerväxt för att tillhandahålla blomstrande liv?” irrelevant. Vi kan generera finansieringen för offentliga tjänster och jobbgarantin utan att ens tänka på BNP. BNP blir en irrelevant indikator. Visserligen kan delar av ekonomin som för närvarande mäts med BNP krympa, men det är okej eftersom BNP inte är den primära medlaren för försörjningen. [Istället] görs majoriteten av försörjningen direkt.
Det är alltså inte storleken på BNP:n och skatteintäkter som avgör vad som kan finansieras, enligt MMT-perspektivet. Det är storleken på ekonomins produktiva kapaciteter och dess förmåga att absorbera nya finansiella investeringar som villkorar vad och hur mycket som samhället har råd med.
Nerväxtrörelsen påpekar därför att om de produktiva kapaciteterna är omfattande nog och mobiliseras rätt kan politiska åtgärder såsom aktiv nedskalning av destruktiva industrier, arbetstidsförkortning, avkommersialisering av sociala kärnsektorer och en expansion av välfärden, samt en offentlig jobbgaranti finansieras. Nerväxtförespråkare menar att det endast behövs ett system som kan rikta de produktiva kapaciteterna rätt.
Den stora brittiska 1900-talsekonomen John Maynard Keynes ska ha sagt att “allt vi kan göra har vi faktiskt råd med”. Vad vi faktiskt kan göra beror på storleken på vår arbetskraft, mängden naturresurser som vi kan utvinna och hur effektiv vår teknologi är. Och hur stora är dessa produktiva kapaciteter idag?
Så stora att de nu håller på att driva fram en kollaps av hela det livssystem som mänskligheten vilar på.
Läs de andra delarna i serien.
Första delen: Därför är tillväxt ohållbart: Energin och klimatet
Andra delen: Därför är tillväxt ohållbart del 2: Resursutvinningen kollapsar planeten
Tredje delen: Det här är nerväxt och posttillväxt: ”Låt oss tala om vad ekonomin ska leverera”
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till
