EU:s klimatpolitik – ett sista hopp?

När de svenska koldioxidutsläppen stiger och Donald Trump stoppar en färdigbyggd solpark återstår ändå klimatpolitiken i EU som ett hopp. Men kommer de svenska politikerna att stå upp för den? frågar sig SMB:s krönikör Filip Johnsson, professor i energisystem på Chalmers och betonar EU fortfarande har chansen att visa världen ledarskap. 

KRÖNIKA Utsläppen ökar här hemma. Det är som att vi har glömt. Eller kanske bara valt att glömma. Andra frågor har tagit över, frågor som också är viktiga, visst – men ändå. Det är något sorgligt i att säkerhetspolitik och grön omställning inte längre går hand i hand, när de borde vara syskon. Inte främlingar.

Och så USA. Ständigt deprimerande nyheter. Nu senast, läste jag i The Guardian att Trump har stoppat en stor solpark. Jag vet inte varför det träffade mig så hårt. Kanske för att det är så absurt – att man aktivt motar bort det billigaste, renaste sättet att producera el. Det är som att någon släcker lampan i ett rum där vi just börjat se konturerna av en väg framåt.

Här hemma har bensinpriset sänkts. Diesel också. Timbro och Oikos har presenterat Tidö 2.0, och jag läste en DN-text som beskrev det som ett sommarprogram av Ulf Brunnberg. Jag minns svagt det där programmet. Det var något om TV-kanaler för män, sport och Formel 1. Det var så… daterat. Och nu verkar vissa tycka att det är klimatpolitiken som är daterad. I Tidö 2.0 nämns klimatet bara i förbifarten – som något som ska få mindre pengar (Klimatklivet). Som något som stör.

Jag undrar: Vem vill leva i ett Tidö 2.0-samhälle?

”Utsläppshandeln inom EU utgör ett hopp”

Men så finns Europa. Än så länge. Där finns fortfarande en idé om att det ska kosta att släppa ut koldioxid. Som forskare ser jag hopp i EUs utsläppshandel. Det så kallade 55 procent-paketet (”Fit for 55”) innebär att kostnaden för utsläpp stiger, inte bara för industrin utan för alla sektorer. Det är precis det som behövs. Det är det som gör att nya konkurrenskraftiga processer kan få fäste.

Inom basindustrin finns planer. Visioner. Men också oro. Projekten skjuts upp. Konjunkturen svajar. Geopolitiken skakar. Sju EU-länder ökade importen av rysk energi under 2025.

Som jag frågat mig i en tidigare krönika: Kommer politikerna orka stå upp för klimatpolitiken när det blåser?

Det är nu det behövs ledarskap. Det är nu EU har chansen att visa att industrin kan vara modern, konkurrenskraftig – kanske till och med föregångare. För Kina springer snabbt. Och vi riskerar att stå still.

Kommer svenska politiker stå upp för EUs klimatpolitik? När priset på utsläppsrätter stiger, kommer vi då att leva i ett Tidö 2.0-samhälle?

Oberoende av valutgången i nästa års val hoppas jag inte det. Jag hoppas att vi minns. Att vi ser. Att vi vågar.