Esmeralda Sjögren: Den gröna omställningens mörka botten

De senaste åren har djuphavsbrytning ansetts vara central av den gröna omställningen. I Norge har man, bland annat efter kritik från miljörörelsen, beslutat att tillfälligt stoppa planer på exploatering. Det ger ett tillfälligt andrum, men kampen får inte stanna upp. Haven har ett egenvärde bortom den logik som driver exploateringen, skriver Esmeralda Sjögren, Supermiljöbloggens nya krönikör!

Miljörörelsen firar en seger. Norges nyvalda regering beslutade den 3 december att inte utfärda några licenser för prospektering av mineraler på havsbotten i arktiska vatten under mandatperioden, som sträcker sig till 2029. Beslutet ger djuphaven ett tillfälligt andrum – men deras framtid är långt ifrån säkrad. Kampen för ett totalt förbud mot djuphavsbrytning måste fortsätta. Haven har ett egenvärde bortom den antropocentriska logik som driver exploateringen.

År 2024 blev Norge det första landet i världen att godkänna djuphavs brytning som en del av sin strategi för den gröna omställningen.  Regeringen framhöll att mineraler som kobolt och zink i noduler och metallskorpor är avgörande för elbilar, solpaneler och bränsleceller.

Ambitionen är tydlig: med hjälp av djuphavsbrytning ska vill Norge röra sig bort från olje- och gasindustrin och bygga en grön framtid. Grönmålningen från regeringens sida kan ses som ett sätt att försöka rentvå sig från den svärta som oljeutvinningen har lämnat efter sig. I verkligheten är den gröna omställningen ett luftslott som reproducerar idén om att havet är en resurs som ska exploateras snarare än bevaras – och att vi försöker lösa klimatkrisen med samma system och metoder som har fört oss in i denna kris.

“En jakt på mineraler vi inte behöver”

Mineralerna behövs visserligen, men det rättfärdigar inte exploatering. Amnesty Internationals rapport från 2024 visar att metallutvinning i Kongo lett till tvångsförflyttningar och brott mot mänskliga rättigheter. Att öppna haven – fortfarande nästan helt okänt territorium – minskar inte mänskligt lidande. Tvärtom: förstör vi haven, avgörande som kolsänka, gräver vi vår egen djupgrav.

Förra året planerade Norge att öppna cirka 280 000 kvadratmeter av nationella vatten mellan Svalbard, Grönland och Island. Trots löften om hållbarhet varnar experter för irreversibla skador. Enligt Environmental Justice Foundation behövs djuphavsgruvdrift inte för den gröna omställningen. Med ny teknik, cirkulär ekonomi och återvinning skulle efterfrågan på mineraler kunna minska med 58 procent fram till 2050. Steve Trent, vd för stiftelsen, kallar exploateringen “en jakt på mineraler vi inte behöver” som riskerar miljöskador “vi inte har råd med”.

Beslutet den 3 december var resultatet av intensiva förhandlingar mellan Arbeiderpartiet, Socialistisk Venstreparti, Miljöpartiet De Grønne, Rødt och Senterpartiet. Arbeiderpartiet saknar egen majoritet och var beroende av stöd från flera partier. Djuphaven blev en bricka i spelet, inte ett skyddsvärt ekosystem.

Beslutet ger ett andrum – men dörren står fortfarande öppen. Den gröna omställningen kan inte byggas på att vi förstör unika ekosystem och världens största kolreservoar. Kampen för ett permanent moratorium mot djuphavsbrytning får inte dö ut bara för att vi firar en seger. Haven har ett egenvärde som inte kan reduceras till mänskliga behov, politiska ambitioner eller den utopiska sagan om en grön framtid. Människans antropocentriska visioner måste få stå åt sidan, och vi måste vara havets röst. 

Esmeralda Sjögren är aktivist, student och projektledare för ett demokratiprojekt på Fryshuset. Fritiden ägnas framförallt åt ideella engagemang och återhämtning i naturen.

Samtliga av Supermiljöbloggens krönikörer är fristående från redaktionen.