I veckan som gick presenterade EU-kommissionen sitt förslag till unionens nya utsläppsmål till 2040 – efter över ett års uppskjutning. Förslaget innebär bland annat EU-länderna kan räkna in internationella klimatkrediter. Klimatkrediter är i bästa fall ett lotteri, och förslaget riskerar att göra EU:s klimatpolitik mindre effektiv, skriver SMB:s nya krönikör, klimat- och miljöexperten Magnus Nilsson.
KRÖNIKA EU:s klimatlag är kärnan i unionens klimatpolitik. Målen i lagen styr över all annan unionslagstiftning på klimatområdet, inklusive de tvingande krav som EU-lagstiftningen ställer på unionens medlemsstater och företag.
EU-kommissionens förslag till revidering av klimatlagen innehåller ett nytt mål att unionens nettoutsläpp (bruttoutsläpp minus nettoinlagring) 2040 ska vara 90 procent lägre än 1990.
Nuvarande 2030-mål (minus 55 procent) handlar enbart om utsläpp och inlagring inom unionen. Beträffande 2040 vill kommissionen tillåta att upp till tre av de totalt 90 procenten ska kunna ersättas av så kallade internationella klimatkrediter, som baseras på åtgärder på annat håll och utfärdats enligt regler som utvecklats utifrån Parisavtalets artikel 6.
Om både ministerrådet och Europaparlamentet efter sommaren gör tummen upp för förslaget, kommer det tillåtna utsläppsutrymmet inom EU 2040 att bli drygt 600 miljoner ton, en ökning med 30 procent jämfört med om klimatkrediter inte beaktas. Jämförelsevis uppgick utsläppen av koldioxid från flygtrafik inom EU till ca 56 miljoner ton 2024.
Potentiellt förödande för gröna industrisatsningar
Kommissionen hävdar att en sådan manöver skulle sänka unionens kostnader för att kunna bokföra en minskning på 90 procent.
Hanteringen kan diskuteras ur ett moraliskt perspektiv. Många ser internationella krediter som ett omoraliskt sätt för rika länder att slippa minska de egna utsläppen. Ett spegelargument är att kalla kritiken mot klimatkrediter för egoistisk ”klimatnationalism”.
De starkaste argumenten emot att blanda in krediter i EU:s klimatmål handlar dock inte om moral. De handlar dels om att EU-länderna med en sådan modell mister kontrollen över hur väl unionens klimatarbete fungerar, dels (och kanske värre) att det driver upp kostnaderna och försenar omställningen.
Värst vore att släppa in krediterna i unionens utsläppshandel, inte minst ur ett svenskt perspektiv. Med krediter i handelssystemet skulle priset på utsläppsrätter falla, med potentiellt förödande effekter för den rad av svenska industrisatsningar vars ekonomi faktiskt är beroende av att utsläppsrätterna tvärtom stiger i pris.
”Klimatkrediter i EU:s 2040-mål är i bästa fall ett lotteri”
Att stater, individer och företag inom EU satsar pengar på att köpa högkvalitativa internationella klimatkrediter är definitivt ingen dålig insats. Men det går aldrig att seriöst fastslå i vilken utsträckning en artikel 6-kredit – certifierad enligt alla konstens regler för att motsvara en utsläppsminskning med ett ton CO2 – i realiteten har bidragit till minskade utsläpp.
Jämför med den de senaste årens utbyggnad av svensk vindkraft. Denna satsning kommer tveklöst att underlätta klimatomställningen i Sverige och EU. Men lika lite som det går att med någon sorts trovärdighet fastställa hur stora effekter denna satsning har på de samlade utsläppen, går det att avgöra hur stora utsläppsminskningar den svenska artikel 6-satsningen på elmopeder i Ghana kommer att leverera (vilket absolut inte är detsamma som hävda att satsningen är dålig).
En artikel 6-kredit utgör ett bevis på att insatser har gjorts som kan bidra till lägre utsläpp – gott så. Men dessa insatser sker i ett närmast oöverskådligt sammanhang, och effekterna på utsläppen av den enskilda åtgärden är per definition omöjliga att seriöst kvantifiera. Att låtsas att en artikel 6-kredit, certifierad för en utsläppsminskning på ett ton, ger samma klimatnytta som om den svenska försäljningen av fossil diesel minskar med 0,394 kubikmeter (motsvarar 1 ton CO2) är oseriöst siffertrixande, ett illusionstrick.
Återigen – detta betyder absolut inte att det är fel av unionen, medlemsstater, företag och enskilda att stötta åtgärder som genererar krediter – tvärtom. Men att ersätta åtgärder inom EU med internationella klimatkrediter är i bästa fall ett lotteri, i sämsta fall ren humbug. Att göra krediterna till en del av EU:s klimatlag kommer att försena omställningen och i onödan att göra unionens klimatpolitik mindre effektiv.
Magnus Nilsson är fristående miljökonsult, forskare och klimatpolitisk analytiker. Han ägnar sig mest åt europeiska och internationella klimatpolitiska frågor samt en del om skogsfrågor. Magnus har tidigare bland annat arbetat för Naturskyddsföreningen och Sveriges Radio. Han är också fritidspolitiker (S).
Samtliga av Supermiljöbloggens krönikörer är fristående från redaktionen.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till
