Begränsat med plats för att lagra koldioxid i berggrunden

CCS – Carbon Capture and Storage – är ett begrepp för de tekniker där koldioxid fångas in och lagras djupt under marken. Detta ses av många som ett viktigt sätt att hejda klimatkrisen. Men lagringen kan inte ske överallt, och de möjliga ställena är mer begränsade än man tidigare räknat med, enligt en studie publicerad i den ansedda tidskriften Nature.

CCS-tekniken är ännu ganska oprövad och dessutom dyr. Dess kritiker ser den som alltför ineffektiv, energi- och markkrävande och oprövad för att utgöra någon lösning i större skala. Risken är också att den kan användas som en ursäkt för att fortsätta med fossila bränslen, med hänvisning till möjligheten att fånga in koldioxiden i efterhand. Detta påpekas bland annat av Naturskyddsföreningen i en faktaöversikt.

Det är dock inte dessa aspekter utan en ny begränsning som framhålls i Nature-studien: den volymmässiga. För att tekniken verkligen ska göra nytta behövs större lagringsmöjligheter än vad som i praktiken finns. Två av forskarna bakom studien, Matthew Gidden från University of Maryland och Joeri Rogelj från Imperial College i London, sammanfattar den 35-sidiga artikeln i en kortare text på klimatsajten CarbonBrief.

”Vi visar att om man tar hänsyn till tekniska, sociala och miljömässiga risker, så är världens tillgängliga utrymmen för att lagra koldioxid betydligt mer begränsade än de flesta av dagens beräkningar ger vid handen, skriver de.

Tar med alla risker

I de vanliga beräkningarna är det nämligen bara de geologiska förutsättningarna som studerats – var det är teoretiskt möjligt att pumpa ner koldioxid utan att gasen läcker ut och tar sig upp till jordytan igen. Den studie som publicerats i Nature är den första som tar med alla andra risker. Den tar hänsyn till sådant som jordbävningar, politiska konflikter, möjlig förorening av grundvattnet, närhet till stora städer, naturskyddade områden eller att den möjliga berggrunden ligger på ett olämpligt djup.

Den gängse bilden av i stort sett obegränsade lagringsmöjligheter blir då starkt förändrad. Tittar man bara på de säkra lagringsmöjligheterna, det som forskarna kallar för ”prudent storage capacity”, sjunker siffran betydligt. I stället för de 12.000 miljarder ton koldioxid som ansetts möjliga att lagra blir siffran nästan åtta gånger mindre, bara 1.460 miljarder ton. 

Lagringsmöjligheterna är helt enkelt, enligt författarna, en av många begränsade resurser på jorden. Om alla dessa säkra lagringsmöjligheter användes till att lagra redan utsläppt koldioxid skulle temperaturen inte kunna sänkas med mer än högst 0,7 grader. CCS-tekniken lär dessutom inte komma att användas bara för att ta hand om redan utsläppt koldioxid, utan installeras till exempel på värmeverk och fabriker som fortsätter elda med fossila bränslen. Då sänks ju den globala temperaturen inte alls, utan får bara en lite långsammare ökning.

Utsläpparna kan städa upp

De säkra lagringsmöjligheterna finns i stor utsträckning i stora oljeproducerande länder som USA, Australien, Ryssland och Saudiarabien. De geologiska förhållanden som gjort att de har olja och kol i sin berggrund gör också CCS-tekniken möjlig att använda just där. Ironiskt nog är det alltså de största utsläpparna som har största chansen att tjäna pengar på att städa upp efter utsläppen, noterar Matthew Gidden och Joeri Rogelj.

De anser att CCS inte kan ersätta en övergång från fossila bränslen, bara komplettera den. Att förlita sig på CCS är inte en strategi som minskar risken för skador, menar de. Världens regeringar bör också inse att möjligheterna att lagra koldioxid är begränsade, och bestämma sig för hur dessa begränsade resurser ska fördelas.