Den hållbara ”munken” visar att BNP bör skrotas

Den globala bruttonationalprodukten, BNP, har mer än fördubblats sedan år 2000. Ändå har framstegen varit modesta när det gäller att ge fler människor ett värdigt liv. Detta samtidigt som pressen på vår planet ökat allt mer och naturen exploateras hårdare än någonsin.

Det är forskarna bakom den så kallade ”munkmodellen” eller Doughnut Economics som nu publicerar en uppdatering i den högt ansedda tidskriften Nature. Munkmodellen (som vi har berättat om i vår serie om ”post-tillväxt”) lanserades 2012 av Oxfam-ekonomen Kate Raworth, som ett sätt att visa hur ekonomin måste hålla sig inom planetens gränser – munkens ytterkant. Munkens inre ring utgörs av en social grundnivå som alla människor måste få tillgång till för att få ett värdigt liv, när det gäller mat, vatten, bostad, hälsa, arbete, fred, jämlikhet med mera. Själva munken, det gröna fältet nedan, utgör en säker och rättvis zon för mänskligheten.

Bild från Raworth, K. (2017), Doughnut Economics: seven ways to think like a 21st century economist. London: Penguin Random House. (CC-BY-SA 4.0). Den uppdaterade munken som visar var vi befinner oss syns uppe till höger.

Under åren har modellen utvecklats och förfinats och i början av oktober presenterades alltså den tredje versionen i Nature. Nu kvantifierar Kate Raworth och forskarkollegan Andrew Fanning, vid Doughnut Economics Action Lab och Universitetet i Leeds, hur långt ifrån munkens kanter vi befinner oss, både när de gäller de ekologiska och de sociala parametrarna. Dessutom tittar de närmare på skillnaderna mellan de rikaste länderna och de fattigare.

Utanför den säkra och rättvisa zonen

De visar att under åren 2000 till 2022 har den globala bruttonationalprodukten, det vill säga värdet av alla varor och tjänster som produceras under en viss period har mer än dubblerats. Ändå är det miljarder människor som inte får sina behov uppfyllda och alltså inte når upp till munkens sociala lägstanivå, utan så att säga befinner sig i ”hålet” i mitten.

Visserligen har vissa förbättringar skett under 22-årsperioden, men för att alla ska få en acceptabel basal levnadsstandard till 2030 skulle förbättringstakten behöva femfaldigas. Situationen är dock olika allvarlig när det gäller de olika sociala parametrarna: Det är till exempel en mindre andel som inte får behoven av mat och energi uppfyllda, än som har brist på politiska rättigheter och lever i samhällen med korruption.

Samtidigt har pressen på vår planet och våra ekosystem ökat dramatiskt. När artikeln skrevs hade sex av nio planetära gränser överskridits, och sedan dess har forskare konstaterat att en sjunde, havsförsurning, också har passerats. Och vi rör oss allt längre ifrån den säkra och rättvisa zonen. Raworth och Fanning konstaterar att det ekologiska överskridandet genast måste upphöra och att vi skyndsamt måste röra oss in mot den säkra och rättvisa zonen.

Inte alla har lika stort ansvar

Forskarna tittar också närmare vem det är som står för den största delen av påverkan på våra planetära system. De finner inte oväntat att de rikaste 20 procenten av länderna – bland annat Sverige och andra västeuropeiska länder, USA och Gulf-länderna – har störst ansvar för att vi överträder gränserna. De rika ländernas ekologiska fotavtryck är 1,23 till 12,4 gånger större än de fattigaste 40 procenten av världens länder. Trots att bara 15 procent av jordens befolkning bor i de 20 procent rikaste länderna bidrar de med 26 till 73 procent av gränsöverskridandet. De fattigaste 40 procenten av länderna är däremot de som har minst ekologisk inverkan men de största bristerna när det gäller de sociala parametrarna.

Slutsaten i studien är att väldens länder behöver släppa sitt beroende av ständigt växande BNP och att vi behöver en mer regenerativ ekonomi där resurserna fördelas, så att allas behov kan tillfredsställas inom de planetära gränserna. Dessa konklusioner plockas också upp i en ledarartikel i tidskriften, som utropar ”End GDP mania” och efterlyser bättre mått på välstånd.

En del städer har redan försökt börjat tillämpa munkmodellen i sin förvaltning, exempelvis Amsterdam, Köpenhamn och svenska Tomelilla, vilket Dagens Nyheter just rapporterat om.