Debattinlägg på SMB: ”Det är inte jag som är sjuk – det är systemet”

En morgon, efter ännu en rad av nedslående klimatnyheter, gick luften ur läraren, tillika klimataktivisten William Grönlund. Han sjukskrev sig, inte av sjukdom, utan av frustration mot den likgiltighet världens, och vårt eget lands, ledare visar mot klimatkrisen. I detta inlägg på SMB debatt redogör han för sina känslor och ansträngningar att hitta fotfästet igen.

Det här är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens egna. För att skicka in en debattartikel, mejla kontakt@supermiljobloggen.se och bifoga text, profilbild och din titel.

DEBATT Nu har det hänt. Det var min första gång. Det var på torsdagen för två veckor sedan, strax efter jag vaknat, som jag skrev ett sms till min chef, som löd så här:

” Hej! Jag fixar inte att komma till jobbet idag. Den totala flathet som jag upplever i världen runt mig – framför allt makthavare – gör mig sjuk. Klimatkatastrofen och hållbarhetskriserna är ju på väg att ta livet av oss!!! Jag kan inte gå runt i någon form av spelad normalitet (som den på jobbet) samtidigt som jag skriker inombords av panik! Jag behöver hitta något sätt att inte bli galen, kanske kontakta andra som förstår eller återknyta till naturen på något sätt idag.

Just nu förstår jag mig verkligen inte på världen. Inte den stora som man tar del av via nyheterna, men heller inte den lilla som är närmast mig. Vill inte svika de andra på jobbet. Men hoppas de kan rodda arbetsdagen utan mig. Alla lektioner för torsdagen är planerade (och enkla). De ligger i dokumentsamlaren på mitt kontor markerad med torsdag. Jag återkommer ikväll med om jag fixar att komma på fredagen.

Ta hand om er! William”

”Kroppen skriker ut sitt budskap”

Jag sjukskriver mig nästan aldrig, men blev hemma också på fredagen. I mitt yrkesverksamma liv har jag alltid pliktskyldigt infunnit mig på jobbet. När kroppen skrikit ut sitt budskap om att jag borde vara hemma, så har jag ändå infunnit mig. Men inte nu.

Det började när vår regering presenterade budgeten. Det blev så tydligt. Klimatkatastrofen är helt oviktig för dem som leder vårt land. Dagen efter stod världens mäktigaste man i Förenta Nationernas talpulpet. Han skrävlade, skröt och ljög. Klimatkatastrofen var, enligt honom, en bluff.

Timmar efteråt kom beskedet från Potsdam–Institutet. Den sjunde av nio planetära gränser är nu överskriden. Försurningen av havet. Planetens skydd försvinner. Ett efter ett faller dem. Att passera dessa gränser är att färdas med oceanångare på det geologiska tidshavet. Det tar generationer att stoppa och ännu längre att vända. Mina tankar formar bilden av hur mänsklighetens stora skepp vattenfalls. Segment för segment svämmar över. Vi sjunker.

I Aftonbladet läste jag en artikel några dagar innan presentationen av höstbudgeten. Femtiofem forskare inom klimatrelevanta områden hade undertecknat. Ett citat stannade hos mig:

”Vi – och våra barn och barnbarn – riskerar att förlora allt. Den sorg och oro som följer av denna insikt går inte att klä i ord.”

”Min längtan är förstörd”

Jag minns när mina barn var små. Vi hade en stor gräsmatta och en vattenslang de kunde busa med på somrarna. Jag minns de barfota fötterna och de uppspelta tjuten när de sprang genom vattnet. Vi förlorar det.

Jag tänker på hur mycket jag tycker om att sitta med kaffe på min trapp, att räfsa höstlöv i en hög, att ta djupa andetag när världen runt om mig är tyst och sover. Jag tänker på hur mycket jag en gång i tiden längtade efter att få bli världens bästa morfar eller farfar. Att den längtan numer ersatts av obehag och förtvivlan. Det är en förstörd längtan. Men det skiter våra ledare i. Det är de som förstört den genom att behandla klimatkatastrofen som oviktig. Enligt dem är den en bluff! Det visar de med ord och med handling.

Visst är sorgen där. Men också den urilskan, som stiger upp från alla de generationer före oss som knäckt sina kroppar i strävan efter att göra världen bättre. Varje fiber i min kropp vill slita sönder maktens självgodhet och skrika VAD I HELVETE ÄR DET NI GÖR!

Så blir jag rädd för mig själv. Vad är det som tar tag i mig? Det är något galet. Något sjukt. Jag måste besinna mig. Hämtar andan, men strax därpå skickar en bekant över en länk till en forskningsrapport från Tysklands meteorologiska och fysiska institut. Deras slutsats är att vi riskerar passera tre grader redan innan år 2050. Och jag är genast tillbaka i ursinnet. VAD I HELVETE! VAAAARFÖR! VAARFÖR AGERAR NI INTE!!!!

”Det är inte jag som är sjuk”

Johan Rockström, en av världens mest framträdande klimatforskare, beskriver innebörden av tre grader.

”Låt er inte luras: vi befinner oss just nu på en bana som kommer att ta oss till +3 °C [—] ,ett existentiellt hot som vi inte har upplevt på de senaste tre miljoner åren, och det finns ingen garanti för att ansträngningar att kyla ner vår planet kommer att lyckas.”

Risken är att när mina barn är lika gamla som jag är idag så faller världen sönder i våld, kaos, svält och massdöd. Och mina ännu ofödda barnbarn! Några av dem kommer då inte ens att hunnit upp i tonårsåldern. Jag mår fysiskt illa. Min kropp skriker ut sina tydliga signaler av panik. Jag vill spy!

På måndagen gick jag tillbaka till jobbet. Jag ägnade helgen åt att andas och förflytta min kropp i skogen. Jag tittade ut över vatten. Dessutom ägnade jag timmar och åter timmar till att prata med andra människor som känner på samma sätt som jag. Många av dem är vetenskapspersoner.

Nu när fingrarna rör sig över tangentbordet förstår jag. Det är inte jag som varit sjuk. Jag har sjukskrivit mig från det system vars ledare fullständigt skiter i mina och andra barns överlevnad. Jag kan inte stillatigande fortsätta att dagligen leverera till ett system som, om det fortsätter tuffa på som tidigare, är predestinerat för en framtid i sönderfall och lidande.

Jag har inte sjukskrivit mig för att jag är sjuk. Jag har sjukskrivit mig för att vi desperat behöver en frisk framtid. Och, tänker jag, det är det många fler än jag som borde göra.”