Regeringen är falskt optimistisk om sin klimatpolitik

Varför levererar regeringen så många överdrivet optimistiska uttalanden om klimatpolitiken? Kan det vara för att den helt enkelt innerst inne inser att denna inte räcker alls, och att verkligheten måste förskönas? frågar sig SMB:s krönikör Annie Croona i veckans text.

Vad innebär det att vara optimist respektive pessimist i klimatsammanhang egentligen? 

När regeringen pratar klimatpolitik vill de gärna göra det i positiv anda. Ministrarna är optimister. Sverige är ett föregångsland som vi borde känna stolthet över. Gång på gång upprepas att den nya klimatpolitiken är mer ”effektiv”. 

Men när man skrapar på ytan raserar denna egenkonstruerade bild ganska snabbt. 

Riksrevisionen riktade nyligen skarp kritik mot regeringen för att inte ge en korrekt bild av klimatutsläppen. De säger att Naturvårdsverket riskerar att underskatta hur stora utsläppen av växthusgaser blir i Sverige och pekar på att det är för osäkert att bara presentera ett scenario, rapporterar SVT.

Tidigare har Naturvårdsverket lagt fram två scenarier, och i fjol avslöjades att regeringen med att bara visa upp ett av dessa – det mest optimistiska. Man valde att beskriva det som ett ”huvudscenario”, utan belägg för denna benämning. I år har man gjort det enklare för sig genom att bara be om ett scenario. 

Lägre utsläpp var långt under felmarginal

Kritiken mot Tidös klimatpolitik har alltid bemötts med att utsläppen kommer att minska på sikt. Snart blir det bättre, har klimatminister Romina Pourmokhtari upprepat. Och nyligen sa statsminister Ulf Kristersson samma sak, när han hävdade att Sveriges utsläpp kommer att vara lägre 2026 än 2022. 

DN:s Peter Alestig begärde ut underlaget och kunde se att den förväntade minskningen är … 0,2 promille. Promille, inte procent. Det motsvarar några timmars biltrafik, skriver Alestig, som också betonar att felmarginalen historiskt varit betydligt större än hela den förväntade minskningen. 2023 var till exempel felmarginalen +/- 3,13 procent – det vill säga 300 gånger större än den minskning mellan 2022 och 2026 som regeringen räknar med. 

Men det viktigaste är kanske ändå detta: för att vara i linje med Parisavtalets 1,5-gradersmål måste utsläppen minska med ungefär sju procent om året. Tidöregeringen lyckats alltså, om uppskattningen blir verklighet, minska utsläppen med 0,2 promille på fyra år. 

Inte läge för optimism ännu

Det regeringen sysslar med kan beskrivas som falsk optimism – att man skönmålar verkligheten istället för att uppvisa den krisinsikt som är nödvändig. Krisinsikt brukar i stället felaktigt benämnas som pessimism, men jag hävdar att optimismen i själva verket föds ur krisinsikt: när vi inser allvaret och agerar därefter. Då kan man känna hopp och framtidstro.

Jag får ibland höra att jag är för pessimistisk, en erfarenhet jag gissar att jag delar med andra klimatengagerade. När jag skrev i en krönika här på Supermiljöbloggen att jag skulle bli optimist den dag vi faktiskt är på rätt väg, lyfte någon att jag inte ser allt som går bra: att solenergin ökar och att fossilbilsförsäljningen går ner, och så vidare. Och visst, det är bra. Men framgång är inte samma sak som att närma sig målet – vi är inte utom fara. 

Inte ens Tidöpartierna verkar övertygade

För mig är att vara “på rätt väg” något helt annat. Det betyder att vi faktiskt rör oss mot en värld som är säker att leva i om tio, trettio, femtio år. Kanske är det helt enkelt inte läge att fira framgångarna när vi fortfarande har så långt till målet – behöver jag påminna om att målet är en beboelig planet? – utan snarare att få politikerna att inse allvaret.

Och något säger mig att inte ens Tidöpartierna är så övertygade om Sveriges förträfflighet egentligen, eftersom de hela tiden känner sig nödgade att försköna verkligheten. Det är som om den verkliga politiken faktiskt inte duger. Tack och lov att vi har journalister som gång på gång lyckas påvisa det.