"Vad beror klimatförnekelse på?"

I och med avslöjandena om att SD anser att SMHI bedriver propaganda verkar fler och fler fått upp ögonen för den klimatförnekelse som finns i partiet. För oss som studerat klimatfrågan från en tvärvetenskaplig kunskapsbas är detta ingen nyhet, skriver Martin Hultman från Linköpings Universitet idag i en debattartikel på Supermiljöbloggen. 
Alltsedan den 29 januari 2013, i en riksdagsdebatt om klimatförändringar då Sverigedemokraten Josef Fransson hade en ”glädjande nyhet” att meddela om att ”det apokalyptiska framtidsscenario som många målat upp i klimatdebatten” var falskt, har samhällsvetenskapliga, kulturvetenskapliga och humanistiska forskare haft klart för sig att nyfascism i olika former av nationalism har haft svårt att ideologiskt inkludera den globala rättvisefrågan klimatet. Sedan 20 år tillbaka har klimatförnekelse visat sig inte enbart handlar om okunskap om klimatvetenskapliga analyser. Frågan kopplar istället explicit till politiska, ekonomiska och ideologiska inlåsningar och maktförhållanden. I USA har detta studerats bland annat av prof. Riley Dunlap samt prof. Naomi Oreskes och det finns en mycket intressant studie från Norge som heter Living in Denial.
De senaste åren har vi i Europa och USA sett ett giftermål mellan högerpopulism/nyfascism och klimatförnekelse.  Undertecknad har bland annat skrivit om detta i Sydsvenskan och bedriver ett nyligen uppstartat forskningsprojekt inom vilket världens första konferens i ämnet organiserades i Norrköping 2016. Det finns tre aspekter som är mer intressanta än andra att förstå. För det första så finansierar utvinningsindustrin i form av kol,- olje-, gas- och gruvbolag klimatförnekelse vilket visats i flertal forskningsartiklar från framförallt USA skrivna av bland andra Justin Farrell. För det andra så hanteras klimatfrågan väldigt mycket såsom en nationell fråga (mätningar av utsläpp och utsläppsminskningar) vilket gör att den krockar med den nyfunna nationalismen. För det tredje så finns en korrelation mellan en viss form av manlighet, kallad industrimodern maskulinitet, och klimatförnekelse där frågan utmanar individers normer, värderingar och vardagspraktik så mycket att reaktionen blir att förneka forskningen.
Jag tänker att det är väldigt viktigt att de som kanske är mer inriktade mot naturvetenskaplig och ekonomisk kunskap om klimatfrågan, idag (med Trump, SD m.fl) också tar till sig samhällsvetenskaplig-, kulturvetenskaplig- och humanistisk forskning som har studerat kopplingarna mellan klimat och politik under lång tid. Dessutom borde sådan forskning finansieras bättre, dessa ämnen sätts ofta på undantag inom energi-, klimat- och miljöforskningen. Klimatfrågan är en av vår tids allra största utmaningar, därmed är det inte alls konstigt att forskning om den väcker motstånd. Genom historien har forskning som tagit denna typ av frågor på allvar och analyserat dem såsom även bestående av politiska aspekter varit framgångsrik. För att förstå och hantera klimatförnekelse borde historiska-, humanistiska-, samhällsvetenskapliga och tvärvetenskapliga studier utföras i högre utsträckning inom miljöområdet.
Martin Hultman
Docent i teknik-, vetenskaps- och miljöstudier
Linköpings Universitet
Författare till Discourses of Global Climate Change samt  A green fatwā? Climate change as a threat to the masculinity of industrial modernity om klimatfrågan tillsammans med prof. Jonas Anshelm.