Vad gör det oss att fjällugglan utrotas?

Jag stålsätter mig för den värld som går förlorad framför mina ögon. Det handlar mindre om en nationalromantisk föreställning av svensk natur och mer om förståelsen att vi är fundamentalt beroende av intakta ekosystem. Så det är med sorg jag läser att fjällugglan bedöms som utdöd i Sverige, skriver SMB:s skribent Alva Danielsson i en kommentar till nyheten.

I Artdatabankens preliminära rödlista 2025 är förslaget att fjälluggla och tornuggla ska klassas som nationellt utdöda. Det är första gången på tjugo år som en häckande fågelart bedöms utdöd i Sverige. Det har gått tio år utan någon observerad häckning av fjälluggla, och innan dess sågs den bara häcka enstaka gånger från 2001.

Så fjällugglan är utdöd. Jag undrar vad jag ska göra med detta: sorgen och insikten att det inte är sista gången jag läser nyhetsrubriker om en utdöd art. Snarare tvärtom. Hur hanterar vi förlusten? Berg bryts upp till gruvor, skogar ersätts av monokulturer, klimatförändringar river upp tillvaron såsom vi känner till den, och jag kan inte ens namnen på alla mina grannar – alla arter – som förlorar sina hem.

Jag söker svaren i Mats Söderlunds essä Härlig är jorden. Berättelser om fjällen, vädret och en värld som håller på att gå förlorad. Söker efter ord som ska trösta mig, i vetskapen om att allt jag känner har Mats Söderlund redan känt, och skrivit om.

Han berättar om igelkotten, som på den nuvarande rödlistan är klassad som nära hotad. Att förlora igelkotten slår hål på bilden av den idylliska sommarkvällen där vi möter den på gatan eller i trädgården. Men, påpekar Söderlund, “förlusten av igelkotten är i själva verket förlusten av förutsättningarna för igelkottens existens. Samma förutsättningar som också människan är beroende av”.

Och nog är situationen densamma för fjällugglan. Den har pressats av klimatförändringarna, och är mycket känslig för störningar under häckning. Mikael Svensson på SLU Artdatabanken säger att bristen på bytesdjur, framför allt lämmel, också är en faktor.

Lämmelpopulationen varierar i 3-5 års cykler, och kulminerar i vad vi kallar för lämmelår. Variationen är beroende av födotillgång, predation och snöförhållanden. Snön är nämligen avgörande för lämmelns överlevnad, eftersom lämmeln både bor och föder ungar under snön. Men systemet har kraschat sedan 80-talet, vilket också har påverkat rovfåglarna.

Fjällugglans avfärd berättar en historia om ett landskap i förändring, som redan pågått i årtionden. Mats Söderlund skriver:

I Sverige skulle vi kunna resa ett trettiotal monument över döda glaciärer redan idag.
Men vad gör det oss egentligen?
Rennäringen dör ut.
Rödingen försvinner.
Ålen slutar slingra sig upp i våra åar och vattendrag.
Vad rör det oss?

Ja. Vad rör det oss? Det är en tydlig separering av människan och naturen som gör att vi ens ställer oss den frågan.

Förra våren var jag på en föreläsning om bevarandeekologi, som handlar om hoten mot biologisk mångfald, och åtgärder för att bevara den. Vår lektor pratade om det inneboende värdet hos planetens alla organismer. Vi människor har helt enkelt ingen rätt att utrota andra arter. Hon citerade Holmes Rolston från 1986: ”Dessa arter är viktiga, oavsett om det fanns någon som räknade dem eller inte”.

Jag hjälper min farmor att identifiera mjölig brosklav som växer på de gamla lövträden vid torpet. Förklarar att lavar är epifytiska och får all näring de behöver från luften – de skadar alltså inte trädet, som hon initialt var orolig för. Vad är brosklaven bra för då? undrar farmor. Ja, vad sjutton är den bra för? svarar jag irriterat. Vad är tallen bra för? Vad är gråsiskan bra för? Rutlungmossan, flaskstarren eller korallroten?

Alexandre Antonelli, professor i biologisk mångfald, skriver i sin bok Ett dolt universum att vi delar majoriteten av vår arvsmassa och historia med andra arter. “Vi kan inte särskiljas från naturen, och inte den från oss”. Om våra moraliska och etiska principer då säger att alla människor är lika värda, borde inte det då gälla även andra arter? frågar Antonelli.

När en toppredator försvinner så är det en varningsklocka för att något i systemet är fel. Fjällugglans hem är också vårt hem. Hon reduceras till en nyhetsrubrik, men i själva verket berättar hon för oss att fundamentala behov som skydd, mat och ett stabilt klimat inte kan tas för givet längre.

Här, i slutet av texten, vore det väl på sin plats med en uppmaning att agera. Det är relevant att påpeka att en bättre värld är möjlig, det är inte för sent. Men jag förmår mig inte skriva det. Istället står jag handfallen av förtvivlan över fjällugglan, och alla hennes grannar som står inför samma akuta hot. Mats Söderlund i Härlig är jorden sätter ord på det:

Vi kan inte minnas tillbaka igelkotten när den väl försvunnit, eller varglaven, eller den tretåiga hackspetten, eller talltitorna, ännu en art som var en “kramsfågel” i min uppväxt men som också har rödlistats nu. Den har bostadsbrist på en skala som storstadsbor inte ens kan föreställa sig. Det finns ingen kö att ställa sig i. Inga soppkök. Inget härbärge. Bara en vinter att frysa ihjäl under.

I hemlighet går jag ner på knä och knyter mig i förtvivlan, lutar mig in i mörkret, vaggar. De kommer inte tillbaka. Och ändå ska de bort.