Nickelboomen hotar människor, natur – och rättvis omställning

Den gröna omställningen kräver batterimetaller som nickel. Men på Halmahera i Indonesien avslöjar DN:s granskning hur jakten på mineraler gör att människor fördrivs, arbetare utnyttjas och naturen förstörs – med svenska aktörer som medspelare.

Nickel är en av de mest efterfrågade metallerna för elbilsbatterier och Indonesien har snabbt blivit världens största producent. Men utvecklingen sker till högt mänskligt och ekologiskt pris. I DN:s artiklar möter vi urfolk som förlorar sin skog, arbetare och fiskare som lever med hårda villkor och förorenade hav, svenska företag vars maskiner driver på avskogningen och även banker som finansierar verksamheten, trots hård kritik.

Urfolkets överlevnad på spel

I artikeln om hongana manyawa får vi följa ett av Indonesiens sista isolerade urfolk, som i generationer levt som jägare och samlare i Halmaheras regnskog. Skogen har gett dem mat, vatten och skydd – men nu trängs de undan av världens största nickelgruva, Weda Bay. Sedan gruvan öppnade har motsvarande 8 000 fotbollsplaner regnskog avverkats, och koncessionsområdet är ännu mycket större. Heliga platser och förfäders gravar har försvunnit, viltet skräms bort och vattendragen förorenas.

DN:s reportrar möter Papa Ngigoro, som växte upp i en okontaktad grupp och beskriver hur skogen var ”allt vi behövde”. Nu återvänder han till sin barndoms marker – men ser istället kratrar, maskiner och svenska dumprar som schaktar bort träden. Andra familjer, som Ngawate och Bokum, berättar hur de tvingats flytta gång på gång när gruvan ryckt närmare. ”Barnen är hungriga. Vi är hungriga”, säger Ngawate med låg röst, innan hon och hennes man återigen flyr djupare in i skogen.

Människorättsorganisationer varnar för att situationen är akut. Hungern sprider sig, och varje kontakt med omvärlden innebär risk för smittor som de isolerade grupperna inte har något skydd mot. Survival International kräver att området omedelbart görs till en ”no go-zon” för att skydda hongana manyawa – annars kan deras kultur och livsform gå förlorad för alltid. Dessutom lyfter de fram att gruvdriften bryter mot internationell rätt, specifikt principen om Free, Prior and Informed Consent (FPIC), eftersom okontaktade urfolk per definition varken kan nås eller lämna samtycke.

Arbetare och fiskare pressas till gränsen

I artikeln om nickelboomens arbetare får vi följa dem som flyttat till Halmahera för att arbeta i smältverk och fabriker. Med elva timmars nattskift och låga löner är många fast i ensamhet och fattigdom, trots att deras arbete driver fram den globala elbilsboomen. Samtidigt ser fiskare sina hav förstöras av föroreningar, döda sköldpaddor flyter upp i bukten och barn får hosta av den dåliga luften. Och mitt i allt detta reser sig elva nya kolkraftverk som ensamma beräknas släppa ut mer koldioxid än halva Sveriges utsläpp.

Volvo i skottgluggen

I artikeln om Volvos roll framkommer att Volvo Construction Equipment (Volvo CE), företagets division för tunga entreprenadmaskiner, har levererat minst 90 maskiner – bland annat dumprar, grävmaskiner och lastbilar – till gruvbolagen på Halmahera, affärer värda omkring 300 miljoner kronor. Trots företagets egna policys om mänskliga rättigheter och miljöhänsyn har Volvo i sin kommunikation till och med lyft fram gruvaffärerna, även efter internationella larmrapporter om avskogning och övergrepp. Kritiker menar att företaget därmed inte lever upp till sina etiska åtaganden, utan i praktiken bidrar till en industri som hotar både människor och natur.

Volvo framhåller å sin sida att det är svårt att kontrollera hur maskiner används under hela sin livslängd, särskilt när försäljningen sker via återförsäljare. Företaget gör särskilda riskbedömningar i direktaffärer och har inlett ett initiativ för att stärka processerna kring ansvarsfull försäljning. Samtidigt visar DN att Volvo även sålt fordon till andra omstridda nickelprojekt i Indonesien, bland annat på ön Gag, som kritiserats för att hota biologisk mångfald och där pengar avsedda för byutveckling i stället påstås ha gått till polisen.

Svenska banker finansierar

I artikeln om Swedbank, som kom ut sist när detta inlägget skrivs, visar DN hur banken genom sina gröna och hållbara fonder fördubblat sin investering i det franska bolaget Eramet – en av ägarna till Weda Bay-gruvan. Detta trots att Norges oljefond nyligen valt att utesluta bolaget på grund av ”oacceptabelt hög risk för miljöförstöring och kränkningar av urfolks rättigheter”. Andra svenska banker har dragit sig ur, men Swedbank och Skandia står kvar. Kritiken från civilsamhället är hård: svenska sparpengar legitimerar därmed en industri som förstör regnskog och urfolkens livsmiljöer.

En orättvis omställning

DN:s granskning visar hur en global grön omställning kan bli djupt orättvis: urfolk som förlorar sin skog, arbetare som knappt kan leva på sina löner, internationella bolag som gör vinst och banker som finansierar verksamheten. Det är just detta mönster som Oxfam varnar för i sin nya rapport Unjust Transition, där klimatkolonialism och exploatering riskerar att byggas in i energiomställningen.

Tips! Läs gärna också Supermiljöbloggens artikel Strävan efter fossilfritt skapar ny kolonialism. Där sätts Oxfams rapport i fokus, med exempel från Latinamerika och Afrika, och vägar framåt för en omställning som är både hållbar och rättvis.