Splittrat bland EU-länderna om koldioxidinfångning

Storskalig infångning och lagring av koldioxid får en stor roll i EU:s klimatstrategi, enligt kommissionens planer. Men medlemsländerna är splittrade. Samtidigt dras de få avskiljningsprojekt som pågår runt om i världen med stora problem.

Carbon Capture and Storage (CCS) är beteckningen på den inte alls särskilt välbeprövade tekniken att fånga in och lagra koldioxid vid förbränning av olja och kol. BECCS, som betyder Bio Energy CCS, anger att samma teknik används för biobränslen. SMB har skrivit om tekniken och invändningarna mot den vid flera tillfällen, till exempel här och här.

CCS/BECCS innebär att fossila utsläpp helt uteblir vid förbränning av olja och kol, respektive skapar så kallade negativa utsläpp när den appliceras på biobränslen. Detta förutsatt, så klart, att den avskiljda gasen lagras permanent i berggrunden på lämpligt sätt.

EU-kommissionen vill skilja av 50 milj ton 2030

EU:s plan för infångning och lagring av koldioxid är massiv, enligt ett läckt dokument som Aktuell Hållbarhet rapporterat om nyligen. Redan om sex år, 2030, ska 50 miljoner ton CO2 avskiljas årligen. Men det finns skepsis bland flera medlemsländers experter, som pekar på att tekniken är omogen och dyr.

Tillgängliga fakta verkar ge stöd för den tveksamheten, visar en färsk granskning i Sveriges Natur. Enligt internationella energiorganet IEA finns i hela världen idag kapacitet att lagra 45 miljoner ton koldioxid. Detta är en bråkdel, en ynka promille, av dagens totala utsläppsnivå. Större delen av volymen, 80 procent, handlar enligt granskningen dessutom om att pressa ned koldioxid i gamla tynande oljekällor för att få upp de sista fraktionerna olja. Alltså ingen klimatåtgärd alls.

Den största anläggningen i världen, Gorgon i Australien, klarar bara att lagra en tredjedel av de årliga fyra miljoner ton som den egentligen ska hantera, skriver man vidare.

Medierapporteringen om koldioxidinfångningens potential har ibland varit oerhört missvisande. Det rapporterades till exempel entusiastiskt om världens största anläggning, Orca, för direkt avskiljning av koldioxid från luften, så kallad DACCS, som invigdes för några år sedan på Island.

Anläggningen klarar att skilja av 4 000 ton koldioxid per år från luften – vilket motsvarar cirka tre sekunders globala utsläpp av växthusgaser med dagens nivåer!

CCS gillas av fossilindustrin och oljeländerna

Omfattningen av koldioxidutsläppen i atmosfären är så gigantiska att alla tekniker måste användas för att få ned volymerna. Många hundratals miljarder ton koldioxid, kanske än mer, behöver återföras från atmosfären. Vid sidan av naturlig kollagring i skogar och våtmarker krävs även CCS – men från forskarvärlden har riktats kritik mot FN:s klimatpanel för att ha överdrivna förhoppningar om tekniken.

Det finns, slutligen, ännu ett mycket starkt argument att förhålla sig skeptisk till CCS: intresset för denna är särskilt stort hos de oljeproducerande länderna och oljebolagen.

Fossilbranschens intresse för CCS som en metod att upprätthålla ”business as usual” har klart färgat av sig ända in i slutdokumenten på klimattoppmötena. Vid COP 27-mötet i Egypten år 2022 väcktes först hopp om att orden ”utfasning av fossila bränslen” skulle användas. Men istället blev formuleringen urvattnad. Medlemsländerna uppmanades att ”fasa ned kol utan infångning av koldioxidutsläpp och fasa ned ineffektiva fossila subventioner.”

Med CCS-teknik är det fritt fram att elda på, måste den olyckliga slutsatsen bli.