Klimatråd till L från Mattias Goldmann: ”Bete er och bry er!”

Liberalerna behöver bete sig, bilda sig och bry sig om klimatet! Så lyder ett aktuellt råd till det lilla partiet i Tidöregeringen, just nu samlat till årsmöte i Värmland. Rådet utdelas av SMB:s krönikör Mattias Goldmann, som trots många svårigheter ser möjligheter till framgång för liberal klimatpolitik om utsläppen vänder före valet.

Bete sig, bilda sig och bry sig – det är någon slags devis från Liberalernas årsmöte i Karlstad. Det funkar jättebra på klimatområdet; Bete sig som att man förstår hur akut klimatkrisen är, bilda sig om svenskarnas tydliga förväntan på politiskt klimatledarskap, och bry sig… ja, om inte om kommande generationer, så åtminstone om gröna småföretagare som drabbas hårt när politiken fokuserar på billiga fossila drivmedel nu och mer kärnkraft sen.

Liberalerna kan förstås också bete sig så att det finns skäl att rösta på dem 2026, och då ä r klimatet nyckeln. Att ”Killen vid grillen” Johan Pehrson inte funkar visar alla opinionsmätningarna, så vilken annan nu aktiv liberal känner vi då till? Klimatminister Romina Pourmokhtari. Vänder Sveriges klimat(p)åverkan kraftigt nedåt innan valet, har Liberalerna en chans.

Utnyttja det förhandlingsutrymme som finns!

Detta lilla parti som de andra Tidöpartierna tycks kunna ha eller mista – helst mista – behöver nyttja sitt begränsade förhandlingsutrymme på utsläppsminskningar i närtid och i sin valplattform för kommande mandatperiod lyfta en liberal politik för att nå de nationella klimatmålen, klara EU:s klimatkrav, infria näringslivets klimatönskemål och uppfylla medborgarnas klimatförväntningar. Tre principer kan vara vägledande: 

Princip 1: Störst klimatnytta per krona vinner. Liberalerna bör förstås tro på marknaden och låta det som inte är kostnadseffektivt slås ut, och inte driva vissa lösningar enligt principen ”kosta vad de kosta vill”. Det skulle bli ett elddop för ny kärnkraft – varken den eller något annat energislag bör få skyddad verkstad med lånegarantier och annan bidragssocialism. Det blir ett bra stöd till såväl EU:s utsläppshandel, som Parisavtalets artikel 6, som anger hur ett land för att nå sina klimatmål kan finansiera utsläppsminskningar i ett annat.

Det är i linje med Sveriges klimatpolitiska ramverk som slår fast att upp till 15 procent av 2045-målet nås med utsläppsminskningar utomlands. Vissa menar att man ”köper sig fri” och att utvecklingsländer drabbas genom att ”de lågt hängande frukterna plockats” när de ska nå sina egna klimatmål. Det är fel. Genom att göra utsläppsminskningar där vi får ”the biggest bang for the buck”, kan vi åstadkomma mer till lägre kostnad; precis vad klimatet behöver.

Klimatomställningen kan vara självfinansierad

Genom att tidigt satsa på utsläppsminskningar i utvecklingsländer, minskar kostnaderna för alla – solceller, elbilar, vindkraftverk och annat i den gröna omställningen uppfyller med råge Swansons lag om att fördubblad volym minskar priset med 20 procent. 

Princip 2: Klimatambitioner mäts inte i pengar. Ofta hörs att ”klimatet måste få kosta” och klimatmässiga ambitioner jämställs med hur mycket som satsas på utgiftsområde 20 i statsbudgeten. Allt annat lika är förstås en större satsning bättre än en mindre – men en liberal klimatpolitik bör göra upp med vanföreställningen att ambitioner mäts i anslag. 

Tvärtom bör klimatomställningen vara självfinansierad genom en grön skatteväxling, där skatten på arbete sänks och skatten på utsläpp höjs. I det korta perspektivet är det utgiftsneutralt – särskilt som skatter på klimatpåverkande utsläpp kan höjas – och på längre sikt bidrar skiftet till ett sänkt skattetryck i takt med utsläppsminskningarna. Några konkreta uttryck detta tar sig är:

• Koldioxidskatten, som Sverige införde näst först i världen, och vars betydande intäkter till statskassan tydligare bör kopplas till omställningen.
  
• Bonus-malus, med premier till fordon med låga utsläpp och höjd skatt på fordon med hög klimatpåverkan, i ett självfinansierat system när klimatkraven för bonus skärps i takt med omställningen.
  
• Subventionerna till fossil energi, som på senare tid ökat både nationellt och globalt, utifrån OECD:s definition att det som inte fullt ut står för sina kostnader och skador är subventionerat. 
  
• Principen att förorenaren betalar, ”polluter pays principle” (PPP); inskriven i miljöbalken men sällan omsatt i praktiken. Det klimatbättre valet kostar mer i butiken, på macken eller när vi bokar våra resor – och samma sak gäller offentlig sektors inköp; upphandlar den ”på pris” vinner de klimatbättre lösningarna sällan.
  

Kom också ihåg att EU:s klimatkrav på Sverige till år 2030 är mycket dyra att missa. Vi måste då köpa grekiska utsläppsrätter eller betala böter till Bryssel. Det är bättre att behålla miljarderna i Sverige!

Fint att se bortom nationsgränserna

Princip 3: Klimatet bryr sig inte om nationsgränser. En fin liberal utgångspunkt är att se bortom nationalstaten, vilket passar särskilt väl för den globala klimatkrisen. I vissa kretsar har denna förståelse dock lett till den märkliga slutsatsen att det inte spelar någon roll vad Sverige gör eftersom vi bara står för 0,13 procent av världens klimatpåverkan. 

Förutom att det förstås går att dela in hela världen i beståndsdelar på 0,13 procent, så är ju logiken att det därmed är som förebild vi gör störst skillnad. Gör vi bara med nöd och näppe vad som krävs av oss och inte inspirerar andra, förlorar vi vår chans till relevans. 

Huvudexemplet är Sveriges klimatmål, som bär en stark liberal prägel – transportmålet i synnerhet då det också pekar ut vad vi ska lyfta fram för att vara en förebild för andra.

Princip 4: Medborgerlig acceptans är grunden. Liberal politik utgår ifrån medborgarna, vilket också motiverat klimatsämre satsningar på billigare fossila drivmedel. I det korta perspektivet fanns kanske ingen annan möjlighet, men när vi lyfter blicken ser vi behovet av liberalernas paradgren utbildning och kunskap. Det behövs en kompetensinventering för konkurrenskraftig klimatomställning, som identifierar teknik och branscher där vi har en konkurrensfördel, säkrar matchande utbildningar och kraftsamlar för höjd klimatkompetens i hela landet.

Acceptans handlar också om ”follow the money”, där Liberalerna har ett utmärkt utgångsläge utifrån sin välgrundade misstro mot att staten alltid vet bäst hur pengar ska fördelas. Det är dags för ett ”klimatets 90-konto”, där merparten av pengarna som tas in på klimatskatter går till utsläppsminskningar – inte som idag där tre fjärdedelar går till helt andra delar av statens verksamhet.

Vinster från omställningen ska stanna i bygden

Detta kan med fördel ske som delfinansiering av medborgarnas omställning, vilket ökar acceptansen. När klimatomställningen ger direkta vinster för statskassan, bör merparten av medlen stanna i bygden, som med återbäringen av vindkraftens fastighetsskatt – dock är den i nuläget bara treårig, vilket är för kort för att planera utifrån.

Princip 5: Hållbarhet kräver förutsägbarhet. Liberalismen har en sund misstro mot att politiken ska lägga sig i alltför mycket; politiken ska klargöra spelreglerna för att sedan låta medborgare och marknad agera inom ramarna. Denna motvilja mot klåfingrighet delas av näringslivet, som inte i grunden är emot kraftfulla styrmedel – förutsatt att de vet vad som gäller, att alla påverkas lika, att förutsägbarheten är god och giltigheten lång. Några sådana exempel är

• Reduktionsplikten, med fastlagd bana för utsläppsminskningar år för år, men som överlåter huret åt marknaden och hanterar nödvändiga justeringar genom i förväg kända kontrollstationer.
  
• EU:s ESR-krav, med konkreta och kumulativa utsläppsminskningar till 2030 och 2040, men där medlemsländerna själva väljer fördelningen mellan transportsektorn, jordbruket och skogsbruket, och belönas om man överpresterar.

Båda dessa exempel är dessvärre också sådana där en viss klåfingrighet även från liberalt håll (nationellt respektive i andra medlemsstater) försämrat förutsägbarheten. Något som färgar av sig på helt andra politikerområden, där tilltron till fattade beslut minskar och demokratin i slutändan försvagas.