Den senaste IPCC-rapporten talar klarspråk: Bara om dagens utsläpp halveras inom sju år finns en chans att nå målet om max 1,5 graders uppvärmning år 2100. Men risken är ändå att vi redan under 2030-talet mäter upp en sådan temperaturhöjning. Det säger Sveriges kontaktperson för IPCC Markku Rummukainen i en SMB-intervju och förklarar varför.
Markku Rummukainens klimat-CV är tungt. Han är sedan decennier involverad i klimatforskningen, nu bland annat som professor i klimatologi vid Lunds universitet och fram till 2022 ledamot av regeringens klimatpolitiska råd.
Som svensk kontaktperson till FN:s klimatpanel har han i detalj följt tillkomsten av alla de rapporter som ingår i AR6, panelens sjätte utvärdering av klimatläget och även dess arbete 15 år tillbaka. Efter att måndagens syntesrapport presenterats, lade han ut texten om den för svensk publik.
I en intervju med SMB betonar han, precis som han gjorde i fjol, att fönstret mot målet att klara klimatkrisen alltjämt står på glänt, men idag ”mindre på glänt än sist.”
Allt mindre kvar av koldioxidbudgeten för 1,5-gradersmålet
– Ja, vi ser en viss utveckling. Dagens utsläpp ökar inte lika kraftigt som för några år sedan. Men samtidigt finns allt mindre kvar av den koldioxidbudget som avgör om det ska finnas möjlighet att nå Parisavtalets mål.
Syntesrapporten har inte tagit med de senaste 1,5 – 2 årens forskning – kan det inte därför vara så att läget är värre än vad som framgår av rapporten?
– Forskning är en pågående process och det läggs fram nya studier hela tiden. Det har kommit en del ny forskning om tipping points och landisar till exempel. Men de stora slutsatserna som dragits känns robusta och har stått sig över tid. I ljuset av ny forskning lär vi oss nya saker, och man ser också att klimatfrågan blivit ännu mer akut.
Mediernas rapportering om IPCC-rapporten gav rätt skilda bilder. Vissa poängterade att det finns hopp och lösningar, medan andra talade om att den utgör ”absolut sista varningen” – vad är mest korrekt, anser du?
– Vi ser ökade klimatförändringar och mer effekter av dem. Samtidigt finns det möjliga och kostnadseffektiva lösningar. Så jag vill säga att båda bilderna är korrekta. Den stora frågan är hur vi gör lösningarna genomförbara. Det är det stora frågetecknet!
”EU gör inte heller tillräckligt”
EU fattar nu många beslut där utsläppsminskningar regleras i bindande lagstiftning. Tror du att EU, som ju sammantaget är en av världens absolut största ekonomier, är den part i världen som kan visa på framkomliga vägar?
– Alla världens länder delar ju problembilden med klimatet. EU är aktivt och gör bra saker, inte minst är långsiktighet och styrmedel mycket viktigt. Men inte ens EU gör tillräckligt, och det gäller nu att samarbeta med andra länder på ett sådant sätt att utsläppen inte ökar där. Så man måste göra både och.
En oroande detalj i IPCC:s rapport är att världen redan inom bara något drygt decennium, alltså under 2030-talet, sannolikt kommer att erfara en höjning av medeltemperaturen med 1,5 grader (idag är den ca 1,1) sedan förindustriell tid. Det vill säga mer än 60 år ”för tidigt” om vi ser till målet i Parisavtalet.
Och detta, förklarar Markku Rummukainen, gäller även om det mycket osannolika skulle inträffa att världen klarar att halvera koldioxidutsläppen från dagens ca 44 miljarder ton per år till ca 22 miljarder ton år 2030, alltså inom sju år.
– Ja, till och med då kan vi se den temperaturökningen. För vi ligger mycket nära 1,5 grader redan idag och det blir mer koldioxid i atmosfären så länge som vi har utsläpp även om de börjar minska. Med många omfattande åtgärder, förutom utsläppsminskningar även hållbar konsumtion, elektrifiering och annat kan temperaturen ändå tillfälligt överskrida 1,5 grader.
– Men om man senare under århundradet också kan öka kollagringen med beskogning, bio-CCS och liknande kan temperaturökningen stabiliseras.
”Forskarnas budskap har inte förvrängts i rapporten”
Det har på sina håll spekulerats i att politiska representanter som deltagit i utformningen av den här slutrapporten slipat ned slutsatserna – till exempel säger man att de fossila utsläppen måste minska, inte att de ska upphöra. Vad vet du om detta?
– Jag kan inte någonstans se att budskapet från forskningen förvrängts. Det är forskare som skriver sammanfattningen och presenterar den för ländernas representanter. Dessa kan ställa frågor och lägga förslag, men forskarna har sista ordet. När det gäller de fossila utsläppen, redovisar rapporten tydligt att dessa behöver minska och vara nere i nettonoll år 2050. Därefter måste koldioxidhalten i atmosfären minskas genom så kallade negativa utsläpp.
– När det gäller CCS, koldioxidinfångning och lagring, finns det länder som vill lyfta fram den möjligheten, medan andra pekar på osäkerheten. Båda uppfattningarna har stöd i forskningen, och därför är inte sammanfattningen politisk.
Det mesta av vad som sägs ger ju känslan av att situationen är mer eller mindre hopplös – vad ser du som skulle kunna vara någon vändpunkt?
– Parisavtalet var trots allt en vattendelare. Sedan dess har många länder tagit fram styrmedel och klimatplaner. I ljuset av de planer som lagts fram tills idag är vi på väg mot 2-3 graders uppvärmning vid nästa sekelskifte. Det är visserligen fortfarande för mycket, men ändå mindre än vad man såg tidigare.
Hur hoppfull är du själv, på en skala från 1 till 100?
– Jag uttrycker mig och tänker inte så. Jag är medveten om vad saken handlar om och att det finns lösningar, avslutar professorn Rummukainen och nobbar bestämt detta försök till TV-soffavinkling på världens ödesfråga.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till
