SMB DEBATT

Dima Litvinov, Greenpeace: ”Vi måste få bukt med överfisket”

Foto: Christian Åslund / Greenpeace

För att få bukt med överfisket måste överkapaciteten minska och den mest destruktiva delen av fiskeflottan tas bort. Istället ska det småskaliga och mer skonsamma fisket stödjas.

Detta framgår i en ny rapport från Greenpeace som nu släpps på europeisk nivå. Förslagen i rapporten tjänar som beslutsunderlag inför EU-beslutet om djuphavsfiske 10-11 november, inför kvoterna för resten av det europeiska vattnet 15-16 december och inför processen då de svenska kvoterna fördelas till individuella fiskesegment och fartyg med start i januari nästa år.

Det är ingen nyhet att havet mår dåligt. En kombination av klimatförändringar, föroreningar, övergödning och försurning sätter stor press på den marina miljön i världshaven. Och ekvationen blir inte bättre av det alldeles för hårda, destruktiva och storskaliga industriella fisket. Ingen bör förvånas när såväl fiskbestånd som ekosystem kollapsar.

Att bara konstatera att problemet med överfiske existerar och förstå de bakomliggande orsakerna är inte vägen framåt. Precis som med klimatförändringarna och andra globala miljöhot är lösningarna för att komma tillrätta med förstörelsen av världshaven uppenbara men ändå svårfångade, inte minst på grund av ett starkt motstånd från industrins lobbyister, brist på prioriteringar hos regeringar och ”huvudet i sanden”-tendenser bland politiker och beslutsfattare.

I tillägg måste fiskeflottan regleras hårdare. I nuläget jagar alldeles för många fartyg alldeles för lite fisk, dessutom med destruktiva fiskemetoder som förstör havsmiljön. Genom lagstiftning och tydlig tillämpning av reglerna skulle vi enkelt få bukt med dessa problem. Och det är precis vad som krävs genom EU:s nya gemensamma fiskeripolitik, kallad CFP (Common Fisheries Policy).

CFP är en ”grundlag” för fiskeriförvaltningen i alla EU-länder. Grunden för CFP är väldigt enkel: Den totala tillåtna fångstmängden får inte sättas högre än det maximalt hållbara uttaget, vilket betyder att ett bestånd inte får fiskas hårdare än att det har möjlighet att reproducera sig för framtiden.

Ändå har det tagit åratal av rådsmöten, förslag och motförslag från EU-kommissionen, bearbetningar i EU-parlamentet och utspel från fiskeindustrijättar och deras marionettregeringar. Den svenska positionen under denna process kan bäst beskrivas som passiv-aggressiv. Tjänstemän har med trötta öron lyssnat på alla välkända argument, inkluderat dem i en ambitiös beskrivning av den svenska positionen men samtidigt ”off the record” sagt att det inte spelar någon roll, ”Spanien och Danmark kommer att driva igenom sina önskemål, så det är ingen idé att kämpa”. Är man lite paranoid kan man tro att svenskt industrifiske också har spelat en roll i den svenska passiviteten.

Men nu lever vi i en ny värld. Trots motstånd och passivitet har den nya gemensamma fiskeripolitiken antagits. Och vi har en ny svensk regering på plats, en som hittills har sagt de rätta sakerna. En regering som inkluderar Isabella Lövin (MP) som minister, om än inte på posten som fiskeriminister, men i alla fall känd som den mest aktiva och effektiva havsmiljökämpen i EU-parlamentet. Det finns all anledning att vara hoppfull. Men den nya lagens effekt och utfall är förstås beroende av hur väl den implementeras och följs. Viktigast är att minska överkapaciteten, att få bort den mest destruktiva delen av fiskeflottan och stödja det småskaliga och mer skonsamma fisket.

Hur kommer den svenska regeringen att svara upp mot dessa förväntningar? Hittills har signalerna varit blandade. Det första eldprovet för den nya fiskeriministern Sven-Erik Bucht (S) kom vid tillsättningen av kvoter för Östersjöns fiskbestånd i mitten av oktober. Visserligen gick Sverige in i förhandlingarna med rätt inställning, man ansåg att det var ”angeläget att nå de mål … som sätts upp inom ramen för den reformerade gemensamma fiskeripolitiken, vilket innebär att bestånden ska återställas till och bevaras över nivåer som säkerställer ett maximalt hållbart uttag.” Ändå kom ministern hem med kvoter som inte ligger i linje med vad forskarna anser är säkra.

Men det var tidiga dagar. Det kommer snart fler tillfällen för Sven-Erik Bucht att bevisa att Sverige tar ansvar för implementeringen av det nya regelverket för att rädda haven. Den 10-11 november tas det beslut inom EU om kvoterna för djuphavsfiske, den 15-16 december om kvoterna för resten av det europeiska vattnet. Och kanske det viktigaste – från och med 1 januari ska de svenska kvoterna fördelas till individuella fiskesegment och fartyg.

Det är i den sistnämnda processen som regeringen och myndigheterna kan ta de viktigaste stegen för att säkerställa att den svenska fiskeflottan omstruktureras åt rätt håll. Med stöd i det nya EU-regelverket bör kvoterna fördelas på ett sådant sätt att det småskaliga och mer skonsamma fisket premieras framför det storskaliga och destruktiva industrifisket. Samtidigt måste även andra element i den nya fiskeripolitiken införlivas och kontrolleras ordentligt, såsom förbudet mot att fiskare kastar tillbaka i havet den fisk som man inte vill sälja liksom förbudet mot fiske i skyddade marina områden.

Därutöver kan vi hoppas att Sven-Erik Bucht inte bara tar sitt ansvar för det svenska fisket, utan också för beslut som fattas gemensamt av alla EU:s fiskeriministrar, för hela den europeiska fiskeflottan. Ansvaret för havsmiljön – precis som för klimatförändringarna – är inte bara en nationell angelägenhet, det är ett globalt ansvar.

Dima Litvinov, havsmiljöansvarig Greenpeace

Miljö online2

Liknande artiklar