Är människan fast i ”omständigheternas diktatur”?

Trots full vetskap om klimatutsläppen och alla faror som väntar om de inte hejdas fortsätter de att öka. Är det för att vår civilisation betraktar de ekonomiska och tekniska systemen som naturkrafter, och inget som vi kan förändra med politiska beslut? Den frågan ställer sig professor Filip Johnsson i helgens kröniketext, inspirerad av den finländske filosofen och samtidskritikern George Henrik von Wright

KRÖNIKA Jag funderar över varför människan, trots den samlade kunskap vi har om vad klimatförändringarna sannolikt kommer att leda till, förefaller oförmögen att vidta åtgärder som ens närmar sig det nödvändiga. Trots omfattande information om de mest sannolika konsekvenserna fortsätter de globala utsläppen att öka. Samtidigt betraktas priset på fossila bränslen fortfarande som ett centralt mått på ekonomins tillstånd, där stigande världsmarknadspris på olja ses som en negativ nyhet för världsekonomin.

Detta får mig att tänka på Georg Henrik von Wright som myntade begreppet ”omständigheternas diktatur” i sina kultur- och samhällsfilosofiska essäer under 1980‑ och 1990‑talen. Han använde begreppet i sin kritik av moderniteten, teknokratin och framstegstänkandet. I Vetenskapen och förnuftet (1986) beskriver von Wright hur teknisk‑ekonomiska system och institutioner börjar styra mänskligt handlande som om de vore naturkrafter, snarare än politiskt valbara ordningar. Människan blir därmed fånge i ett system hon själv har skapat, men inte längre upplever sig kunna kontrollera.

Problem blir ”oundvikliga faktum”

I Myten om framsteget (1993) används omständigheternas diktatur mer explicit som en diagnos av det sena industrisamhället. Samhälleliga problem uppfattas här som oundvikliga faktum snarare än som politiskt formbara. Ansvar löses upp genom hänvisningar till ”omständigheterna”, och handlingsförlamning legitimeras trots växande kunskap om konsekvenserna.

Silviya Serafimova analyserar von Wrights arbeten bland annat i jämförelsen mellan ”provokativ pessimism” och det oansvariga i ”falsk optimism”. Jag upplever att båda dessa perspektiv är närvarande i mina egna reflektioner. Å ena sidan framstår det ibland som nästintill omöjligt att, inom det rådande kapitalistiska systemet, vända utvecklingen. Det finns få tecken på att fortsatt ekonomisk tillväxt – sådan den i dag definieras – kan förenas med minskat resursutnyttjande och med att fossila bränslen, inklusive olja, lämnas kvar i marken.

Å andra sidan möter vi en form av oansvarig optimism som von Wright själv beskriver som en ”oförmågans” eller ”maktlöshetens optimism”. Denna hållning, menar han, anammats av regeringar i syfte att upprätthålla kontrollen över sina befolkningar. Von Wright argumenterar för att den falska optimismen måste bekämpas så gott man förmår, men han menar samtidigt att den inte kan övervinnas utan att vi först har erfarit den desperation som kan framkalla en ”nykter eftertanke kring mänsklighetens situation”.

Kan Irankriget ge oss insikt?

Men frågan är väl om det inte är för sent när desperationen väl infunnit sig? Eller kan insikten om vår sårbarhet som en konsekvens av kriget i Iran och påverkan på oljemarknaden ge en sådan nykter eftertanke?

Inom ramen för det nuvarande systemet finns trots allt möjligheter att införa styrmedel som sätter ett tydligt pris på koldioxidutsläpp, inte minst genom marknadsbaserade handelssystem med utsläppsrätter. EU:s system för handel med utsläppsrätter, EU‑ETS, är här ett tydligt exempel och har nu funnits i 20 år. Liknande system finns dessutom i flera andra länder, däribland Kina. Problemet är dock att priset på utsläppsrätter i de flesta fall har varit för lågt för att åstadkomma de nödvändiga utsläppsminskningarna.

Som en del av EU:s så kallade 55‑procentspaket har priset på utsläppsrätter nu stigit till nivåer som i princip borde kunna utlösa investeringar i mer kraftfulla utsläppsminskande åtgärder, inte minst inom industrin. För att detta ska ske krävs dock att den planerade utvecklingen av EU‑ETS står fast, bland annat genom utfasning av den fria tilldelningen, och att systemet upplevs som rimligt förutsägbart över tid.

Eller är även detta bara ännu ett uttryck för maktlöshetens optimism?

Filip Johnsson är professor i energisystem på Chalmers Tekniska Högskola och ledamot i Klimatpolitiska rådet. Han medverkar regelbundet med helgkrönikor på SMB.