Recension: Miljöpolitik för moderater

Mattias Svensson bjuder på uppfriskande läsning för alla andra som förstår miljöfrågornas allvar och är öppna för konstruktiva lösningar.

Svensk miljödebatt hamnar ofta till vänster. Den svenska borgerligheten har ofta lämnat walk over i miljöfrågor och istället gjort det till sitt paradnummer att dela ut hamburgare på vegetariska skoldagar, vara emot höjd bensinskatt och ta strid för både flygplatser och jättemotorvägar. Få konstruktiva förslag har hörts, istället har de som faktiskt föreslagit miljöåtgärder skällts ut som motståndare till all utveckling. Därför är det nu en frisk fläkt när Mattias Svensson, redaktör på nyliberala magasinet Neo, tar klivet in i debatten med sin nya bok ”Miljöpolitik för Moderater”.

Mattias Svensson är klassiskt liberal och står över det partipolitiska tjafs som är miljöpolitikens vardag. Vad vi har att göra med här är alltså inget försvar för vad de borgerliga riksdagspartierna gör, utan snarare ett ideologiskt perspektiv på hur en liberal kan närma sig miljöpolitiska problem. Det som framför allt är slående är den intellektuella hederlighet som präglar hela boken, som den dagspolitiska debatten verkligen saknar. Svensson redogör för aktuella miljödebatter och speglar alla sidors argument utan halmgubbar eller förminskande av problemens komplexitet. Vänsterns, de grönas och miljörörelsens argument problematiseras utifrån ett liberalt perspektiv och det är riktigt befriande läsning, för en sådan röst har saknats i den svenska debatten.

De lösningar som Svensson för fram är välförankrade i liberal tradition: Det handlar om äganderätter, marknader och att staten inte ska snedvrida konkurrensen genom att gynna särintressen. Genom historiska exempel på lyckade åtgärder omprövas bilden av liberalismen som oförmögen att hantera miljöproblem.

På Island har man löst fiskebeståndet genom att dela ut individuella äganderätter till fiskarna, som då har ett tydligt incitament till att bevara fiskebeståndet. Det menar Svensson är en mycket bättre väg att gå för att ha långsiktiga fiskebestånd, än att använda sig av fiskekvoter som både är krångliga att upprätthålla och uppmuntrar fiskare att ta sin kvot så snabbt som möjligt. Privat ägande kan alltså vara ett skydd för naturresurser, är Svenssons tes.

När det gäller marknader visar Svensson med en rad exempel på hur de är effektiva i att minska utsläpp, när det är ett fåtal större aktörer som står för utsläppen, exempelvis ett antal fabriker. Att utsläppsmarknaden ETS i EU kollapsat beror inte på att det är en marknad, utan på att tilldelningen av utsläppsrätter varit alltför generös.

En av de stora bovarna i miljöpolitiken är de miljöskadliga subventionerna. Miljarder och åter miljarder av skattepengar läggs varje år på att rabattera sådant som är miljöskadligt, såsom användning av fossila bränslen. En bra början från ett liberalt perspektiv är att göra sig av med allting som snedvrider marknaden, menar Svensson. Att med skattepengar betala för miljöförstöring kan ju knappast någon förespråka. Därför bör en sådan linje kunna få brett stöd i politiken. Faktum är att Svensson redan 2011 skrev en rapport om miljöskadliga subventioner med ex-språkröret Maria Wetterstrand (pdf).

Det sista viktiga stråket i denna angelägna bok är att Svensson avfärdar de delar av miljörörelsen som vill se en djupgående samhällsförändring och försvarar istället den liberala marknadsekonomin ur ett miljöperspektiv. Han menar att marknadsekonomier är de som varit kapabla att hantera miljöproblem genom gradvisa tekniska förbättringar och kostnadseffektiva lösningar, medan de stora planernas politik ofta misslyckats. Satsningar och investeringar i enskilda energislag eller särskilda tekniska lösningar kommer att snedvrida marknadens möjligheter att åtgärda miljöproblemen och kostar mycket mer än de smakar.

Sammanfattningsvis är boken ett välkommet debattinlägg från det liberala perspektivet, ett som sällan är representerat i miljörörelsen. Inledningen finns att läsa här.

Bonus: För ett år sedan skrev Mattias Svensson debattinlägget ”Blått är det nya gröna” här på Supermiljöbloggen.

Miljö online2

Liknande artiklar