Ny rapport: Cirkulär upphandling fastnar i pilotprojekt

Offentliga inköp motsvarar drygt 18 procent av Sveriges BNP och kan därmed bli ett kraftfullt verktyg för ökad cirkulär ekonomi. Men en ny rapport från Konkurrensverket visar att cirkulär upphandling fastnar i pilotprojekt och sällan blir bred praktik.

Rapporten, som heter Cirkulär offentlig upphandling – strategi och affärsmodeller är skriven av Sofia Lingegård, forskare vid KTH. Den bygger på litteraturgenomgång, analys av regelverk och 22 intervjuer med aktörer från offentlig sektor.

Rapportens slutsats är att problem med cirkulär upphandling inte utgörs av brist på initiativ, utan brist på strukturer som gör att lyckade arbetssätt kan upprepas, skalas upp och leva vidare i ordinarie verksamhet. Omställningen till cirkulär ekonomi framställs ofta som en fråga om teknik, innovation eller lagstiftning, men här pekas styrning, organisation, ansvar och uppföljning ut som de avgörande hindren.

Cirkulär upphandling fastnar i projektform

Cirkulär ekonomi går ut på att använda saker längre, laga dem när de går sönder och återbruka material i stället för att slänga och köpa nytt. Offentlig sektor kan till exempel upphandla möbler som går att reparera, IT-utrustning som leverantörer återtar och rekonditionerar eller byggmaterial som används igen.

Rapporten visar att affärsmodellen spelar stor roll. När leverantörer bara får betalt för att sälja nya produkter, får de svaga drivkrafter att förlänga produkternas livslängd. Om de i stället erbjuder service, återtag, återbruk eller ansvarar för en funktion kan affären styra mot mer effektiv resursanvändning.

Ändå fortsätter de flesta upphandlingar att bygga på traditionella produktköp, ibland med inslag av reparation eller återtag. Det offentliga upphandlar fortfarande sällan en funktion eller ett resultat i stället för en produkt. Sådana modeller kräver mer kunskap, tydligare ansvar och mer dialog med marknaden.

Rapporten visar också att olika områden har kommit olika långt. Möbler och IT-utrustning ligger längre fram, eftersom aktörer ofta kan reparera, återbruka och sälja vidare produkterna. Textilier, vårdprodukter och byggmaterial ställer större krav på samordning, tydliga regler och fungerande logistik.

Byggsektorn visar särskilt tydligt varför cirkulär upphandling ofta fastnar i projektform. Det finns goda exempel, men aktörer behandlar ofta varje projekt som en engångsinsats. Utan gemensamma krav och återkommande arbetssätt riskerar återbruk att bero på enskilda personer, i stället för att bli en självklar del av marknaden.

Bristande styrning, ansvar och uppföljning hindrar

Rapporten lyfter också ett praktiskt problem: kostnader och vinster hamnar ofta hos olika aktörer. En verksamhet kan behöva lägga mer tid på att välja återbrukade möbler, medan klimatnyttan och resursbesparingen kommer senare. Då väljer många det enklaste alternativet och köper nytt.

Rapporten visar också att cirkulära krav i upphandlingen inte räcker. Upphandlare och verksamheter behöver följa upp kraven, använda avtalen rätt och ta ansvar för hela kedjan, från inköp till användning, reparation och avyttring.

Offentliga aktörer behöver dessutom samordna sig mer. När varje kommun, region eller myndighet ställer egna krav skickar de en svag signal till marknaden. Med gemensamma krav och återkommande upphandlingar kan de göra det lättare för leverantörer att satsa på cirkulära lösningar.

Rapportens övergripande budskap är att cirkulär upphandling måste in i den vanliga styrningen, budgeten och uppföljningen. Så länge organisationer behandlar den som ett sidoprojekt kommer linjära inköp ofta att vinna. Offentlig upphandling kan bidra till en cirkulär ekonomi, men då räcker det inte med pilotprojekt eller eldsjälar. Offentliga aktörer behöver göra arbetssätten återkommande, tydliga och normala.