SMB Kultur

Steven Hartman: ”Vi behöver beakta de mänskliga dimensionerna”

Foto: Porvardur Árnason

Vilka lösningar på miljöproblemen kan kulturtänkarna ge? I andra delen av vår serie om humanioras lösningar intervjuar vår kulturredaktör litteraturvetaren och engelska-professorn Steven Hartman (höger i bild)

Steven Hartman är född i USA och är en av de centrala forskarna inom miljöhumaniora i Norden. Förutom att vara gästprofessor vid Mälardalens Högskola, är Hartman en av grundarna av nätverket Nordic Network for Interdisciplinary Enviromental studies (NIES), som samlar forskare över hela Norden för att forska om miljöfrågor över de vetenskapliga disciplinernas gränser.

Vi ställde några frågor till Steven Hartman om hans första möte med klimathotet och hans syn på humanioraämnenas roll i att förstå klimathotet.

Kan du peka på ett specifikt tillfälle då du insåg vidden av miljöhotet och hur har din syn på miljökrisen ändrats under åren?

– I mitten av 80-talet började den vetenskapliga debatten hetta till om ozonlagret, som skadades av detohållbara användandet av klorfluorkarboner (CFC).

När jag blev klar med min kandidatexamen i slutet av 80-talet hade upptäckterna i ett antal studier tydligt visat på miljöhotet. Som tur var ledde då kunskapen till Montrealprotokollet, ett internationellt avtal som begränsade den industriella användningen av CFC. Med klimathotet verkar det svårare.

I dag är världens förutsättningar väldigt annorlunda än de var när jag växte upp under kalla kriget. Då var det inte ovanligt att höra diskussioner om olika scenarier kopplade till det överhängande hotet av ett tredje världskrig. Vilka skulle de krigande nationerna vara? Vad skulle trigga kriget och hur allvarligt skulle det bli? Vad skulle hända med världen, helt enkelt? I dessa akademiska debatter om ett möjligt tredje världskrig var de krigande parterna aldrig några andra än supermakterna och deras allierade nationer.

Plattformen Bifrost som Hartman är medgrundare till, arrangerar bl.a utbildningar i Stockholm om de globala miljömålen.

Vi inser nu att klimatkrisen är ett av 2000-talets allvarligaste hot. Det är inte bara ett miljöhot. Det är ett hot mot mänskliga samhällen över hela världen och mot de naturliga system som upprätthåller dessa samhällen. Klimatförändringarna är knappast det enda stora hotet: massutdöende av arter och förlust av biologisk mångfald, ohållbar avskogning och förstörelse av habitat, hänsynslös förbränning av fossila bränslen, plastens destruktiva effekter på marint liv, de många och svåra konsekvenserna av mänsklig överkonsumtion—alla dessa förtjänar en plats bland de stora globala hoten i vår tid.

Vi har också lärt oss att dessa hot inte kan hållas isär för de har alla sin grund i samma problem, och det är vi.

Tredje världskriget har redan hållit på ett bra tag. Det har eskalerat de senaste 75 åren och lett till nutidens extrema kris. Detta krig förs emot biosfären, med vilket jag menar inte bara jordens sammankopplade biomer, utan också det globala nätverket av mänskliga samhällen som är beroende av dessa naturliga system. Slagfältet är vårat nu och insatserna är förutsättningarna till framtida liv på vår planet. Och fienden är, kortfattat, vi: Homo sapiens anthropocenus. Just nu förlorar världen detta krig, men det är inte för sent. Och miljöhumanister har en meningsfull roll att spela i utmaningen att finna en hållbar väg framåt.

Skulle du säga att humaniora som ämnesområde, eller idéhistoria specifikt, kan bidra till att förstå klimatförändringar?

– Humaniora bidrar definitivt på många sätt till vår förståelse av klimatkrisen. Vi förstår nu att krisen inte bara är en fråga om fysik – som den ofta diskuterades i förenklade termer under de sista decennierna av 1900-talet – utan är mer komplex.

Det är möjligt att påstå, vilket jag själv ofta gör, att svaret på klimatkrisen kräver att vi förnyar själva definitionen av vetenskap. Vad ska räknas som relevant kunskap och forskning inom ”earth system science” (som forskningsområdet kallas) när processerna som påverkar klimatförändringarna snarare är effekter av mänskliga aktiviteter, än jordens aktiviteter i sig? Vi behöver se på de mänskliga dimensionerna av det globala systemet – dvs de kulturella, sociala, politiska och ekonomiska inputs och outputs som bidrar till systemets utveckling.

Hartman står också bakom Circumpolar Observatory, ett nätverk förankrat vid Stefansson Arctic Institute på Island, som tillsammans med NIES och andra internationella nätverk bl.a leder forskarskolor om miljöförändingar. Foto: Porvardur Árnason

Utan att förstå oss själva kan vi knappast göra tillförlitliga modeller. Vi kan inte bara önska bort de största hoten inom vår tid, Antropocen. Utan att förstå oss själva – inklusive hur vi reagerar på naturliga och sociala utmaningar – kan vi knappast göra tillförlitliga modeller eller förutsägelser om hur vår planet kommer att förändras. Sådana vetenskapliga uppgifter kräver att vi förstår och beskriver mänskligt beteende, mänskliga val och mänskliga reaktioner på förändringarna. Hur ska vi annars kunna skapa lämpliga policys eller effektiva styrningsstrategier som hjälper oss att realisera den sortens omställning som nu är nödvändig? Alternativet är att vi lämnar våra barn och deras barn i en värld som är ansenligt mer instabil och osäker än den vi ärvde från tidigare generationer.

Kortfattat, klimathotet handlar inte bara om naturen – de biogeofysiska interaktionerna och jordens processer – utan också om kultur: mänskligt beteende, etik, ekonomiska och politiska händelser, ihoptrasslade sociokulturella och miljöbaserade faktorer osv. När det kommer till möjliga lösningar så handlar det också om att tillämpa historiska, filosofiska och kulturella förståelser av ett sammankopplat socio-ekologiskt system – den mänskliga dimensionen av miljöförändringarna – på de utmaningar som visar sig tydligare för varje år, kanske till och med varje månad. Dessa teman är centrala inom kunskapsområdena humaniora och samhällsvetenskap.

Litteraturteori, litteraturhistoria och kulturvetenskap har mycket att bidra medveten för vår förståelse av hur samtida kultur bemöter (och på flera sätt inte bemöter) våra nuvarande klimatkriser. Uppkomsten av klimatfiktion, Kli-Fi, som en genre i roman och filmformat är ett framträdande exempel på hur “miljöperspektivet” har fått mainstream-status inom litterära och konstnärliga kulturuttryck. Med denna status har ledande författare som Margaret Atwood, Ian McEwan, Amitav Ghosh och T.C Boyle i allt större grad vänt sig till klimathotet, inte som ett spekulativt framtidsscenario eller ett tankexperiment, utan som ett tydligt och samtida hot, en verklighet som kommer att definiera vår värld långt in i den överskådliga framtiden. Det är genom sådana uttryck som vi kan få inblick i hur vi i vår kultur förstår klimathotet och föreställer oss möjliga lösningar.


SMB bevakar frågan om miljöhotet. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla hemsidan och vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.

Swisha en slant till 123 270 12 33 för att stötta vårt arbete.

Läs mer: Vad är miljöhumaniora enligt Steven?

Miljöhumaniora är en vetenskaplig gemenskap baserad på ett specifikt intresse och syfte som har växt fram och mognat de senaste decennierna. Det är ett vetenskapligt fält som är i framkant när det gäller att tillämpa kunskap från ett brett kunskapsområde på sociala utmaningar och miljöproblem ute i den riktiga världen.

Miljöhumaniora är ett interdisciplinärt, tvärvetenskapligt, och i flera instanser till och med ett post-disciplinärt forskningsområde som delvis har växt fram som en del av mer långlivade forskningsinriktningar såsom ekokritik, miljöhistoria, miljöetik och miljöestetik, miljösociologi, miljöantropologi och miljöarkeologi, bland andra.
Uppkomsten av miljö
humaniora är också lika mycket ett svar på de disciplinära begränsningarna hos dessa ekohumanistiska diskurser från 1900-talet. Området har många likheter med tidigare multidisciplinära projekt såsom historisk ekologi, vetenskap- och teknologistudier, politisk ekologi, ekofeminism och både miljö- och kulturgeografi.

Förändringar inom vetenskapen

Jag har märkt stora förändringar inom vissa delar av miljöhumaniora den senaste tiden. Specifikt har jag sett ett större engagemang inom fältet med aktörer och kunskapsområden från ett bredare vetenskapligt sammanhang, inklusive naturvetenskap. Jag ser också att många idéer och diskussioner som uppstår inom miljöhumaniora får internationell uppmärksamhet. Det säger mig att vi har blivit bättre på att visa våra idéer och resultats relevans för en bredare publik och för forskare inom andra vetenskapsområden.

Miljö online2

Liknande artiklar