Daniel Hansson: Vårt plastberoende ger havet migrän

Nedbrytningstaken av plast i naturen är så smärtsamt långsam att nästan all plast som någonsin tillverkats finns kvar, bortsett från det som bränts. För havet har det gett en huvudvärk utan dess like. Cirka 90 procent av allt skräp i havet är plast, trots att det bara utgör omkring en fjärdedel av samhällets skräpmängd. I havet är det mörkt, kallt och dåligt med syre. Det gör att ingen plast, inte ens bioplaster, kan brytas ner. Däremot får slitage och UV-ljus plast att över tid falla sönder i mindre bitar, plastpartiklar.

I alla oceaner, på alla djup, på alla öar och kontinenter, flytandes mellan isberg i Antarktis och på 6000 meters djup i Arktis; överallt har det hittats plast. I motsats till vad många tror flyter plast inte speciellt bra. Det mesta sjunker till havsbotten där det tar ännu längre tid att försvinna.

Plastproblematiken i Stilla Havet har fått mycket uppmärksamhet. Där är läget så allvarligt att två femtedelar av nyfödda albatrosser kvävs ihjäl på grund av plastbitar innan de fyllt ett år. Småfisk i djuphavet tros äta lika mycket plast som skulle motsvara en miljard plastpåsar. Och vissa stränder på Hawaii består av uppåt 60 procent plastgranulat.

Hos oss är det inte bättre, men vi har valt att blunda för problemet och leva i tron att sådant inte händer här. Över 95 procent av stormfåglarna i Nordsjön har svalt lika mycket plast som skulle motsvara att du åt ett mellanmål plast. Längs våra kuster drunknar ett okänt antal sälar och fåglar varje år efter att ha trasslat in sig i plast. Några får också halsen långsamt avskuren när de fastnat som ungar och sedan växer sig stora. När djuret dör och förmultnar, lossnar plasten, redo att hitta nya offer. Förlorade fiskeredskap, nästan uteslutande i plast, är en bidragande faktor. Varje år tappas tiotals mil fiskegarn längs våra kuster. Garnen fortsätter fiska i lång tid efter att de försvunnit överbord och kan ibland vara fulla av döda fiskar, fåglar och sälar.

Varje kubikmeter vatten längs kusterna innehåller tusentals plastpartiklar, osynliga för blotta ögat. Flest finns i Östersjön. Att tvätta en enda fleecetröja skapar tusentals nya partiklar, varje gång. Dessa går ohindrat ut i havet. Plastpartiklar suger åt sig miljögifter. Koncentrationerna kan vara tusenfalt högre på partikeln än i fria vattenmassan. Samma partiklar är dessutom perfekt mumsstorlek för musslor eller fiskar och äts lätt upp. Vilka konsekvenser det får för näringskedjan är idag okänt. Högst upp står du och jag.

Nya plastmaterial, som kan brytas ner av sig självt i naturen, måste tas fram. Dagens bioplaster är ett steg i rätt riktning, men inte lösningen. Några, långt ifrån alla, kan varmkomposteras. Kommer de ut i naturen är de lika svåra att bryta ner som traditionell plast. Att vissa bioplaster snabbt visuellt försvinner då de bryts ner i små partiklar är inte bra nog. Partiklarna är fortfarande plast!

Vi måste förstå vårt svåra plastberoende och omvärdera vårt förhållande till den. På rätt ställe är plast superbra; inom fordonsutveckling för att minska bränsleförbrukning, inom sjukvård för att ge steril och säker vård, proteser och organ, inom katastrofhjälp för att snabbt och säkert distribuera flaskvatten och mat. Det är där vi behöver plast, inte till en biljon plastpåsar eller plastlock till mjölkförpackningar.