Esmeralda Sjögren: Ett sår i den finska skogen som aldrig tar slut

Techjättarnas exploatering fortsätter i jakt på fler datacenter. Google illegala och massiva avverkning av skog i Norra Finland är ett öppet sår. AI-boomen förgör livet på jorden redan nu, skriver Esmeralda Sjögren i veckans krönika.

KRÖNIKA. Bakom ett stängsel ligger ett sår i jorden. Där det för några månader sedan växte en kvarts miljon träd vid Muhos i norra Finland finns nu bara lera, maskinspår, vattenpölar och högar av rötter och grenar. Trehundratrettio hektar, tre kilometer långt och två brett. Även matjorden är borta. “Det tar aldrig slut”, säger ekologen Mari Annala till Brittiska The Guardian när hon tittar på drönarbilder från kanten av det som var skog.

Google ville bygga ett datacenter. Man hade bara inte hunnit, eller inte velat, vänta in de miljökonsekvensbedömningar som lagen kräver först. Vid Otanmäki, hundra kilometer därifrån, föll uppskattningsvis ytterligare 150 000 träd. Virket går inte ens att sälja, eftersom det avverkats olagligt. Skogens nytta var att vara skog. För Google var den alltså meningslös.

Googles Finlandschef har bett om ursäkt. Man agerade, säger han, “utifrån vår bästa förståelse av lagstiftningen”. Stanna vid den meningen. Ett av världens rikaste bolag, med ett batteri av jurister, säger sig ha missförstått en tydlig lag, och det till förmån för precis det alternativ som gick snabbast. Man kan kalla det slarv. Man kan kalla det affärsmodell. Hanna Halmeenpää, ordförande i Finlands naturskyddsförening, kallar det ren arrogans: “De köpte det enorma området och började bara avverka.”

AI-boomen förgör oss redan nu

Det som gör saken större än ett enskilt misstag är sammanhanget. Finland har 145 datacenter i olika planeringsstadium. Landet lockar med kallt klimat, stabilitet, gott om mark och förnybar el. Regeringen, som genomfört hårda nedskärningar, har gjort investeringar till högsta prioritet. Nu kallar premiärminister Petteri Orpo det som hänt för en ”kalldusch”.

Och nyttan? Jussi Kangasharju, professor i datavetenskap i Helsingfors, är obarmhärtig: “För Finland finns egentligen inga fördelar.” Bolagen är internationella, kunderna likaså, och mycket litet bolagsskatt stannar i landet. Några jobb blir det. Men vinsten går i allt väsentligt till den som driver datacentret.

Vi pratar om AI-boomen som något oundvikligt, som en naturkraft. Men en naturkraft väljer inte var den slår ner. Det gör människor, och här hade en kommun, en regering och ett bolag bestämt sig: här, nu, fort.

Skogen blir sekundär fast det är vår verkliga naturkraft, våra lungor, och ett arv som framtida generationer blivit berövade på till förmån för AI. AI kan inte bara förgöra oss i framtiden; den gör det redan i stunden. 

Glesbygden tvingas sälja sig själv

Det mest avslöjande citatet kommer från Vesa Hyyryläinen, biolog och ordförande i den lokala naturskyddsföreningen. Han förstår varför myndigheterna vill ha investeringar i en region där befolkningen åldras. “Unga flyttar till Helsingfors, Berlin och Paris. Vi måste offra.” Det är den ärligaste meningen i hela historien, och den mest olycksbådande. Så förhandlar glesbygden när den saknar förhandlingsstyrka: den säljer det den har. Skog, tystnad, rent vatten. I Otanmäki kom vargarna in i byn när skogen försvann, och byggbullret får det hårda berget att kännas som en trumma under fötterna.

Googles botgöring är att plantera träd på 130 hektar. Det är mindre än hälften av vad som togs vid Muhos, och en planta är inte en skog.

Men finländarna har reagerat. Över 93 000 har skrivit under en namninsamling för strängare regler och en avgift som kompenserar lokalsamhällen. Frågan väntas bli en valfråga i april. Röster höjs för en central myndighet, så att inte varje liten kommun lämnas ensam mot en av världens största koncerner.

På vårt mandat

Låt oss vara ärliga om vad som hände i Muhos. Det var inget olycksfall och ingen kommunikationsmiss. Ett bolag med nästan obegränsade resurser räknade på vad det kostar att vänta och vad det kostar att be om ursäkt, och valde ursäkten. Den kom också, snabbt och välformulerad, och den kostade ingenting. Skogen kostade ingenting heller, för den stod inte i någon bokföring.

Det är där problemet sitter. Så länge ett regelbrott är billigare än ett tillstånd är lagen inte en spärr utan en prislapp, och prislappen är i praktiken noll för den som har råd att ha fel. Finland fick sin kalla dusch. Bolaget fick sitt stopp, sin ursäkt och sina 130 hektar plantor att visa upp. Skogen fick ingenting.

Och sedan kommer den obekväma frågan, den som även vi i Sverige borde ställa oss. Varför är vi så ivriga? Varför springer kommuner och regeringar efter investeringar som, med Kangasharjus ord, knappt ger landet något tillbaka, och varför gör vi det med en iver som fått ett bolag att tro att reglerna är till för andra? Det är inte teknikjättarna som säljer ut nordisk natur. Det är vi som lägger den på disken och tackar för att någon vill köpa.

Nästa gång någon lovar framtiden i utbyte mot en skog bör vi kräva beviset först. En ursäkt i efterhand är inget bevis.

Esmeralda Sjögren är aktivist, medlem i nätverket Aurora samt fristående krönikör för Supermiljöbloggen.