Frida Hylander: I Rebellmammornas ring sitter vi och skriver framtiden

Tidöregeringen har svikit med sin klimatpolitik. Att delta i en 24-timmarsdemonstration visar sig vara ett botemedel. Att kämpa, umgås och sitta i en ring med andra som fattar blir en buffer. En buffer fylld av glädje, demonstration och motståndskraft, skriver Frida Hylander i veckans krönika.

KRÖNIKA Såhär tre fjärdedelar in i mandatperioden går det inte att komma ifrån den övergripande känslan av Tidöregeringens klimatpolitik: att vi blivit svikna. Att vi inte kan lita på de som säger att klimatkrisen är viktig men för en politik som gör förvärrar den. 

Att bli sviken är smärtsamt eftersom det får en att känna sig ensam. Övergiven. Den som lovade förbättring drog med sig både sina löften och hoppet. Mot svikare som vägrar ta ansvar och be om ursäkt finns egentligen bara en bot: andra människor. Som stannar kvar och visar att de inte ger upp, att de går att lita på och att du inte är ensam. 

Ett stort gäng av de människorna befann sig i helgen på Rebellmammornas och Rebellpappornas 24-timmarsmanifestation i Malmö. Under ett dygn manifesterade mängder av människor mitt på Gustav Adolfs torg, allt inordnat av ett späckat program där musik, tal av forskare och aktivister, samtal, sång och dans avlöste varandra och avslutades med ett stort demonstrationståg. I mitten av manifestationen fanns den numera välkända cirkeln av sittande demonstranter. Och förutom scenen med musik och tal kunde demonstranter och förbipasserande spela pingis för klimatet, skriva framtidsbrev till dem man älskar, prata med hälso- och sjukvårdspersonal om klimatkrisens hälsoeffekter och sticka rebellmammeröda halsdukar.

”Sociala rörelser är nödvändiga på ett mänskligt plan”

Men inte minst uppstod mängder av samtal folk emellan. Samtal som bara pågick. Hela manifestationen var som att få bli fulltankad med mod och tilltro till att världen går att förändra. Att vi vägrar ge upp. “Ni är droppen som får bägaren att rinna över”, sa artisten och ordkonstnären Emil Jensen när han uppträdde på fredagskvällen. Droppen som kan vara skillnaden mellan en klimatpolitik som sviker och en som räddar.

FN:s internationella klimatpanel IPCC menar att sociala rörelser är en väsentlig del av att hantera klimatkrisen och driva igenom nödvändiga förändringar. Men sociala rörelser är också nödvändiga på ett ytterst mänskligt plan, för att få oss att orka hantera sveket från politiker och makthavare. Få saker är lika trösterika som att få vara bland andra som man vet fattar. Som man vet bryr sig. Som man vet kämpar. I nästan all forskning på vad som är viktigt för att kunna hantera kriser och katastrofer återkommer just vikten av socialt stöd. Den som har socialt stöd innan en kris kommer klarar sig också bättre under och efteråt. Man blir varandras buffer.

Jag tänker ofta på att vi behöver göra mer av det som skapar en känsla av att saker är möjliga, av att framtiden inte är ristad i sten utan formbar som lera. De tankar och handlingar som leder oss närmare känslan av agens ska vi uppmuntra. Och den där känslan av agens uppstår ganska sällan när man sitter själv hemma och skurar badrumsgolvet eller scrollar nyhetsflödet. Men den uppstår där vi sitter i ringen, hundratals av oss. Den uppstår av att se vad ett gäng morsor lyckats planera och organisera med sina ideella krafter. Den uppstår av att få titta runt omkring sig och inte bara veta – utan på djupet känna – att framtiden inte är färdigristad; den håller på att skrivas av oss.