”Jag är rebellmamma – även om jag inte kan sticka”

I helgen ska Rebellmammornas hemmastickade 4 500 meter långa röda halsduk viras om riksdagshuset i en värdig och stillsam protest mot Sveriges gravt bristande klimatpolitik. SMB:s krönikör Mattias Goldmann prisar i dagens text mammornas fredliga aktivism och glädjer sig över att ha blivit upptagen i deras krets – utan att varken vara mamma eller kunna sticka.

Hela Sverige stickar låter som ett sämre underhållningsprogram på någon av betalkanalerna. Men det är verklighet och det är fantastiskt. 

Ditt, mitt och allas våra flöden i sociala medier har svämmat över av bilder på folk som stickar röda halsdukar, hemmavid, på tåget, på fikastunden, på bänken i vårsolen, ensamma eller tillsammans. Det är mestadels kvinnor i sina bästa år men också barn, gubbar och faktiskt en och annan medelålders man som jag. 4 500 meter röd halsduk blir det, nog för många varv runt riksdagen i protest mot att Sverige kraftigt ökar sin klimatpåverkan just när den behöver minska mycket och snabbt.

Du undrar varför jag skriver en krönika om sådant alla redan vet? För att detta blev sådant alla redan vet. Just därför. För att denna protest, denna röda linje, visar vad vi kan tillsammans. Den visar att vi kan göra skillnad också utan att ha en stor formell organisation med lokalkontor och betalda lobbyister, utan att skriva de vassaste debattartiklarna eller hitta på de galnaste utspelen, utan att jaga välkända influencers, utan att kräva att klimatkampen blir det enda viktiga i ditt liv och utan att de som medverkar ska behöva oroa sig för att tillbringa natten i häkte. Utan att behöva riskera jobbet borde också vara helt självklart att kunna lägga till listan; Så har det alltid varit i mötes- och åsiktsfrihetens Sverige och så ska det banne mig förbli.

I vårt bipolära samhälle ställs det ena ständigt mot det andra. Om detta är rätt, måste det andra vara fel. Svart eller vitt, svara bara ja eller nej på frågan. Inte bara i sociala medier, som får skulden för så mycket ont, utan även i våra allra största dagstidningar och vårt fina public service.

Just därför är jag så förtjust i Rebellmammorna, som till att börja med släpper in mig fast jag inte är mamma, inte kan sticka och knappt ens är rebellisk. Att sticka halsdukar, sitta och sjunga eller fredligt begära ordet på en toppolitikers möte – det är en väg. En lysande väg dessutom. Men den ställs inte mot de andra, den avfärdar varken de folkvalda eller de utomparlamentariska.

För mig går gränsen vid lagbrott, men jag vet att kolonialväldet, apartheid och mycket annat aldrig förpassats till historien om inte modiga människor gått längre än vad lagen tillåtit och varit beredda att ta sitt straff för vår gemensamma framtid. Andra drar gränsen någon annanstans, det fina är att vi kan resonera om det. Kanske när vi sitter ner tillsammans, kanske när vi stickar en halsduk ihop.

De röda halsdukarna kommer att dyka upp på många ställen under lång tid framöver, räknar jag med. 4500 meter halsduk räcker för många anslagstavlor, predikstolar, balkonger, rockslag, högtidliga överlämnanden, diskreta signaler människor emellan – vi är på samma sida och tillsammans vinner vi.

Många av mina tidiga minnen är protester ”Vad ska väck – Barsebäck” när jag var sju, demonstrationer mot djurförsök utanför Lunds lasarett i ungefär samma ålder. Jag minns det som upprivande, vi mot dem. Jag tänker att en mjuk halsduk kan vara mycket bättre än hårda slagord, att det vi nu får uppleva mycket väl kan vara historiskt, att det hittats ett anslag och ett sätt som inkluderar oss alla. Inte några få utvalda världsförbättrare, inte heller alla ska med, utan alla vill med. 

Vill du, så är du rebellmamma. #JagärRebellmamma. Tillsammans är vi det alla. Det är så klimatkampen vinns.