Så blev det alltså ännu ett klimatmöte. Ett till. Allt känns igen – den där lilla gnistan av hopp som tänds, men också den trötta refrängen: diskussionerna som fastnar i frågan om hur mycket de rika ska betala för de fattigas omställning. Och om utfasning av fossila bränslen alls ska bli en del av överenskommelsen. Som om det vore en konferens om orsakerna till lungcancer, där det inte är självklart att rökning får nämnas, skriver SMB:s krönikör Filip Johnsson.
KRÖNIKA Det kan tyckas självklart att den rika delen av världen bör betala utvecklingsländer som bidragit ytterst lite till klimatförändringarna. Många av dessa har inte bara haft historiskt mycket låga utsläpp utan släpper fortfarande ut mycket mindre än vi i det globala norr.
När jag skriver detta har COP30-avtalet precis presenterats. När det gäller mål om finansiering för klimatanpassning i utvecklingsländer ska det tredubblas, vilket får ses som positivt. Men detta ska ske först från och med år 2035. Om tio år alltså. Känns liksom som att det är mer bråttom.
Bland utvecklingsländerna räknas fortfarande Kina. Landet som är världens näst största ekonomi och största utsläppare. Redan 2019 gick deras per capita-utsläpp om EU:s. Och det bor ju, som bekant, en hel del människor där.
Kina har råd med klimatåtgärder idag
Visst, Kina är på många sätt fortfarande ett utvecklingsland. Men inte på den nivå som gör att man kan säga: ”Vi har inte råd.” För det har de. Det positiva är att Kina satsar enormt på vindkraft och solkraft och nu får sägas vara världsledande på elbilar. Men samtidigt bygger de kolkraftverk. Och inte bara de – många andra också. Vi får allt på en gång: det förnybara och det fossila. Det är klimatpolitiken som saknas. Det kostar för lite att släppa ut.
Och så kommer den där geopolitiken in. Svårigheten att lämna oljan och kolet kvar i marken. Varje gång det är COP-möte blir det pinsamt tydligt. Dokumenten som kommer ut – där den stora frågan är om ”fossila bränslen” får nämnas. Som om det vore en konferens om orsakerna till lungcancer där rökning inte får nämnas.
Nu senast, i inledningen till COP30, skrev mötets ordförande ett tio sidor långt brev. Vackra ord, absolut. Men kol, olja, gas? Inte ett ord. Fossila bränslen nämns en enda gång på de tio sidorna, och då i mycket vaga ordalag. I den enda meningen står att ”en övergång bort från fossila bränslen i energisystemet [måste ske] på ett rättvist, ordnat och skäligt sätt.” Samtidigt ökar användningen av kol, olja och gas.
Avtalet saknar färdplan – det krävs föregångare
Och i COP30-avtalet saknas mycket riktigt en färdplan framåt för att fasa ut fossila bränslen. Fossila bränslen nämns överhuvudtaget inte i dokumentet – inte heller i termer av kol, olja eller gas. Trots att utvinning och förbränning av fossila bränslen alltså är den avgjort största boven till klimatförändringarna.
Det är därför vi behöver föregångare. Länder som Sverige. Vi har en stark industri som vill ställa om. Men då krävs politik. Tydlig politik. Och att vi håller fast vid klimatmålen. Det duger inte att luta sig mot historiska minskningar – de orsakades dessutom till stor del av andra skäl, av teknikutveckling och oljekriser. Nu måste vi minska för klimatets skull. Och det kräver stora investeringar. Transformativa åtgärder. Inte små steg.
För att industrin ska våga måste politiken vara förutsägbar. Både Sverige och EU vinner på att gå före. Och i en osäker värld har vi allt att vinna på att slippa importera fossila bränslen. Vi har inga egna. EU har knappt några.
Och om inte vi visar att det går att fasa ut det fossila – vem ska då göra det?
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till
