Det känns otroligt ytligt att prata om väder, mitt i allt. Men i brinnande klimatkris är det plötsligt inte bara väder längre. Det töar som om det vore maj i Västerbotten. Stängda skidorter, översvämmade vägar i fjällen och oåtkomligt renbete under istäcken präglade årets första månad.
Den senaste tiden har jag haft en konstig känsla av att leva genom farhågorna av mitt yngre jag. När jag var ung skolstrejkare kändes tanken på klimatkrisens konsekvenser svindlande och domedagsaktiga. Nåväl. Det gör de fortfarande. Ändå intalade jag mig naivt nog att jag själv inte skulle se dem utanför min dörr förrän om många, många år. Jag hade hoppats på att det skulle bli som för mina föräldrar: De säger att det var bättre vintrar när de var små och att april var den ultimata skidmånaden, men nog njuter vi av vintern nu också. Det hela kändes lite mer hanterbart om jag kunde få växa upp först – och sitta där som gammal och få säga att det var bättre skidföre förr.
De höga plusgraderna i januari var en käftsmäll. Det var varmt så pass länge här i Västerbotten att jag hann bli orolig att vi skulle få meteorologisk vår. Det får mig att tänka på framtidens Skelleftehamn i klimatsci-fiserien Ättlingarna av Mats Söderlund. Där är vädret är så oberäkneligt och extremt att en plötslig köldknäpp innebär livsfara för våra huvudkaraktärer. Scenariot kändes så avlägset, nästan otroligt, när jag läste böckerna för ett par år sedan. Nu börjar jag undra.
När Borgafjäll stänger skidanläggningen mitt i januari, och Åke i Tärnaby isoleras på grund av översvämningar i Tärnaån, ja, då känns det inte så avlägset längre. Hittills har 23 samebyar ansökt om katastrofskadeskydd, eftersom tövädret i januari gav förödande konsekvenser för renarna. Isbildning och hårdpackad snö gör betet otillgängligt, och stödutfodring blir nödvändigt.
Jag tar på mig spikskor och svär åt regnet. För mycket mer än så påverkas jag inte just nu av klimatkrisens konsekvenser. Det gör mig väl utrustad att kunna tänka på något större än Umeås isiga gångvägar. För det handlar ju trots allt inte om väder.
Vi kommer behöva tampas med alla möjliga väder som vi inte tycker borde vara väder just den tiden på året. Och jag undrar om folk kommer rynka pannan och gå vidare i vardagen, och fortsätta låtsas som om klimatkrisen inte angår dem. Jag tänker på klimataktivisterna som mördas i Filippinerna, ett land som drabbas av ett tjugotal cykloner om året och där miljontals människor flyr naturkatastroferna. Jag tänker på ett panelsamtal jag modererade i höstas, där Lars-Ole, som tillhör Grönlands ursprungsbefolkning, berättade för mig om hur glaciärerna smälter och kustsamhällena svämmas över. Det är många som har drabbats oproportioneligt av klimatförändringarna länge nu. Januariplusgraderna i Västerbotten handlar mindre om att det var irriterande att gångvägarna var isiga, och mer om en tydligare påminnelse än någon nyhetsnotis hade kunnat vara.
Januariregnet väckte mig på morgonen, bankade på fönsterrutan och skrek att det kommer bli värre.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till
