Tillväxt och utsläpp – sambandet i förändring

Diskussionen om sambandet mellan ekonomi och klimat har länge handlat om huruvida tillväxt kan förenas med minskade utsläpp, det vill säga frikopplas från klimatpåverkan. Nya analyser visar nu en mer nyanserad bild. På vissa håll går utvecklingen åt rätt håll, men globalt fortsätter utsläppen att öka – och i vissa ekonomier har klimatförstörelsen i sig blivit en drivkraft för tillväxten.

I oktober 2025 publicerades tre uppmärksammade analyser som belyser frågan ur olika perspektiv. Crocodile Economics, framtagen inom Exponential Roadmap Initiative, visar hur flera länder och företag lyckats minska sina utsläpp trots fortsatt tillväxt. Mitigation efforts to reduce carbon dioxide emissions and meet the Paris Agreement have been offset by economic growth, publicerad i Communications Earth & Environment, visar däremot att förbättrad koldioxideffektivitet hittills har motverkats av den snabba ekonomiska tillväxten. Den tredje, en granskning i Bloomberg Green med titeln How Climate Disasters Turned Into a Trillion-Dollar US Industry, beskriver hur de ekonomiska effekterna av klimatkatastrofer nu blivit en växande del av den amerikanska ekonomin. Tillsammans ger de en bredare bild av sambandet mellan ekonomi och klimat.

Utsläpp och tillväxt går isär

Crocodile Economics beskriver hur flera länder och företag de senaste decennierna har lyckats öka sin ekonomiska aktivitet samtidigt som utsläppen minskat. Fenomenet kallas ”krokodilekonomi” – kurvorna för BNP och utsläpp öppnar sig likt käkarna på en krokodil.

I Europa har utsläppen minskat med omkring 37 procent sedan 1990, samtidigt som BNP vuxit med drygt 70 procent. I Storbritannien har utsläppen mer än halverats medan ekonomin vuxit med omkring 80 procent, och i USA är energirelaterade utsläpp cirka 20 procent lägre än 2005, trots fortsatt tillväxt.

Rapporten lyfter utfasning av kol, snabb ökning av sol- och vindkraft samt styrmedel som koldioxidpriser och klimatlagar som huvudförklaringar. Samtidigt betonar den att utvecklingen hittills omfattar en begränsad grupp av framför allt höginkomstländer – en del av världens länder som tillsammans representerar ungefär en sjundedel av jordens befolkning (befolkningsandelen är uppskattad utifrån de länder som ingår i studien). I många andra regioner fortsätter utsläppen att öka i takt med ekonomisk expansion.

Dessutom är förändringen kortvarig och skör: i flera av de länder som tidigare visat frikoppling har utsläppen börjat stiga igen när politiken försvagats eller energibehovet ökat. För att hålla sig inom 1,5-gradersmålet krävs att höginkomstländer minskar utsläppen omkring tio gånger snabbare än i dag, och den nuvarande frikopplingen räcker långt ifrån till för att stabilisera klimatet globalt.

Tillväxten väger tyngre än utsläppsminskningar

Efter att ha visat exempel på frikoppling i vissa länder riktar nästa studie blicken mot helheten. För att förstå hur långt världen har kommit sedan Parisavtalet analyserar Jitong Jiang, Skylar Shi och Adrian Raftery utvecklingen 2015–2024. Forskarna undersöker hur mycket koldioxidutsläppen förändrats i förhållande till den ekonomiska tillväxten.

Resultaten visar att världens koldioxidintensitet – mängden utsläpp per producerad BNP-enhet, alltså hur mycket koldioxid som släpps ut för varje krona eller dollar som ekonomin genererar – förbättrades med 25 procent. Samtidigt ökade de totala utsläppen med 5,6 procent, eftersom den globala ekonomin växte med 41 procent under samma period – en genomsnittlig ökning av utsläppen med omkring 0,6 procent per år.

Forskarna konstaterar att de tekniska och politiska framsteg som gjorts hittills inte har räckt för att kompensera tillväxtens omfattning. Trots ökad effektivitet i produktionen fortsätter de samlade utsläppen därför att stiga.

Tillväxtens orättvisa konsekvenser

I den globala bilden tillkommer också en annan aspekt – frågan om vem som faktiskt står bakom utsläppen, och hur de är fördelade mellan olika grupper och aktörer. Forskning och nya uppskattningar visar att en relativt liten del av världens befolkning och företag står bakom en oproportionerligt stor andel av utsläppen.

Enligt den senaste uppdateringen av Carbon Majors-databasen kan mer än hälften av de fossila koldioxidutsläppen spåras till ett trettiotal företag, och en tredjedel av alla historiska utsläpp till ett par dussin producenter. Samtidigt visar både vetenskapliga studier och en ny rapport från Oxfam att den rikaste tiondelen av världens befolkning står för omkring hälften av de globala utsläppen, medan den rikaste procenten släpper ut mer än dubbelt så mycket som den fattigaste hälften av mänskligheten.

Mot den bakgrunden kan man fråga sig hur mycket av de växande utsläppen som drivs av överkonsumtion och aktiviteter som framställs som tecken på tillväxt – från lyxkonsumtion och vapenindustri till återuppbyggnad efter konflikter. Och i vissa ekonomier börjar denna logik ta en ny form: själva klimatkatastroferna håller nu på att bli en drivande kraft för tillväxten.

Klimatförstörelse blir en del av tillväxten

En analys publicerad av Bloomberg Green i oktober 2025 beskriver hur kostnaderna för klimatrelaterade katastrofer i USA har ökat kraftigt och blivit en växande del av ekonomin, med omfattande återuppbyggnad efter bränder, översvämningar och orkaner som nu uppgår till omkring tusen miljarder dollar per år. Samtidigt har en ny marknad vuxit fram för klimatanpassning – från hushåll som installerar reservpumpar och generatorer till storskaliga investeringar i havsvallar och annan skyddsinfrastruktur. Den så kallade katastrofekonomin omfattar allt från försäkringsbolag och byggentreprenörer till detaljhandelskedjor och statliga program.

Analysen visar hur klimatförändringarnas effekter i sig alltså har blivit en ekonomisk motor. Den ekonomiska aktiviteten ökar, men till följd av återställande arbete och krishantering. I statistiken framstår detta som tillväxt, men det handlar om att ersätta förluster snarare än att skapa nytt värde.

Tillväxtens gränser och nya perspektiv

De tre analyserna tecknar tillsammans en bild av ett ekonomiskt system i förändring. I vissa länder och sektorer har frikoppling blivit verklighet, globalt väger den ekonomiska expansionen fortfarande tyngre än de tekniska framstegen – och i andra delar har klimatförstörelsen själv blivit en del av tillväxten. Tillsammans visar de hur sambandet mellan ekonomi och klimat inte längre kan förstås i en enda riktning, utan som flera parallella processer.

Samtidigt växer forskningen som riktar blicken mot tillväxtens grundläggande roll. Flera studier pekar på att även där utsläppen minskar fortsätter resursanvändning och energibehov att öka, vilket väcker frågan om hur länge den nuvarande modellen kan bestå. Allt fler forskare menar att lösningen inte bara handlar om att bromsa utsläppen, utan också om att omdefiniera själva måttet på framsteg.

I den riktningen går nu även internationella initiativ. FN:s generalsekreterare António Guterres har inrättat en expertgrupp för Beyond GDP, som ska ta fram nya indikatorer för mänskligt och planetärt välstånd – mått som väger in social rättvisa, ekologisk stabilitet och livskvalitet vid sidan av ekonomisk tillväxt. I en ledarartikel i Nature (oktober 2025) uppmanar redaktionen till att lämna ”BNP-fetischismen” bakom oss och i stället mäta samhällens framgång utifrån hur väl de får människor och planet att blomstra – en förändring som kan komma att omdefiniera vad tillväxt egentligen innebär. Frågan är kanske inte längre om tillväxt kan förenas med minskade utsläpp, utan vad som egentligen ska växa.

Tips! Läs Supermiljöbloggens serie om nerväxt och hur ett hållbart samhälle kan formas bortom den tillväxtbaserade ekonomin.

Första delen – Därför är tillväxt ohållbart: Energin och klimatet

Andra delen – Därför är tillväxt ohållbart del 2: Resursutvinningen kollapsar planeten

Tredje delen – Det här är nerväxt och posttillväxt: ”Låt oss tala om vad ekonomin ska leverera”

Fjärde delen – Så har vi råd med nerväxt