Uranbrytning tillåts i Sverige från årsskiftet

Efter nära femtio år utan uranbrytning, och efter ett uttryckligt förbud sedan 2018, har riksdagen nu gett grönt ljus för att bryta uran på svensk mark från januari 2026. Efter beslutet klassas uran som koncessionsmineral, vilket innebär att det betraktas som ett samhällsviktigt mineral med ett särskilt regelverk. Det är ett beslut som grundas i regeringens och EU:s ökade satsning på kärnkraft och ambition om att bli självförsörjande på energi.

Regeringen har under den senaste mandatperioden tagit stora steg för att möjliggöra en utbyggnad av kärnkraft i Sverige. Bland annat har man föreslagit och fått stöd för planer på nya reaktorer samt modernisering av befintliga anläggningar, som vid Vattenfalls anläggningar i Forsmark och Ringhals. Samtidigt har det även på europeisk nivå varit ett fokus på att öka självförsörjningen av kritiska råvaror, där uran spelar en central roll.

Idag importerar Sverige uran från bland annat Kanada, Australien och Kazakstan. I en artikel i Dagensarena säger Roger Hamberg, statsgeolog på Sveriges geologiska undersökning (SGU), att det finns en fördel med att ha brytningen i Sverige i och med att vi blir mindre beroende av import.

– Det är något som EU-kommissionen säger i den nya lagstiftningen, att Europa ska bli mer självförsörjande vad det gäller metall och gas, säger Roger Hamberg.

Miljöeffekterna av uranbrytningen är allvarliga

Men uranbrytningen är inte utan problem, och är en av de mest ifrågasatta gruvformerna globalt sett. Miljöorganisationer, forskare och många kommuner varnar för riskerna: förorening av mark och vattentäkter, utsläpp av radioaktiva eller giftiga ämnen, och långvariga effekter på biologisk mångfald.

– Vi tycker att uranbrytning fortsatt ska vara förbjudet i Sverige. Vi menar att kärnkraft inte har någon framtid och att den ska avvecklas. Vi behöver inte svenskt uran för att försörja dagens kärnkraftsprogram, för det kommer att vara på väg att avslutas när en eventuell urangruva är färdiga att öppna, säger Jonas Rudberg, gruvexpert på Naturskyddsföreningen till Dagensarena.

Tidigare svenska erfarenheter, inte minst från Ranstadgruvan, bär på en historia av miljöproblem som återstår långt efter att verksamheten avslutats.

– Uranbrytning orsakar en jättestor miljöskada. Först och främst förstör det naturen och därmed också jordbruksmarken. Sen riskerar det att skada skyddsvärd kulturmiljö, växter och djur, säger Roger Hamberg vid SGU.

De stora konsekvenserna för miljön gör att även LRF motsätter sig lagändringen. Organisationen menar att uranbrytning i alunskiffer riskerar både miljön och vår gemensamma livsmedelsförsörjning, och ville haft förbudet kvar tillsammans med det kommunala vetot.

– Företag som vill etablera sig måste lyssna på lokalsamhället och visa hänsyn. I vissa fall är det helt enkelt så att nyttan inte väger upp de lokala kostnaderna och då ska projekt inte få grönt ljus”, säger förbundsordföranden för LRF Palle Bergström i ett pressmeddelande.

Gruvbranschen själv påpekar dock att miljölagstiftningen är betydligt striktare än förr och att alla nya etableringar först måste gå igenom omfattande miljöprövningar

Kommunala vetot ifrågasätts när ny lagstiftning är på gång

De stora uranförande områdena i Sverige finns i norra delen av landet, särskilt runt Storsjön i Jämtland och Arjeplog i Norrbotten. Men också i Västergötland, framför allt i området runt Falbygden. Det lokala stödet är dock långt ifrån självklart. Flera berörda kommuner, exempelvis Arjeplog, vill fortsatt själva ha sista ordet när det kommer till beslut om brytning.

– Jag förutsätter att människor som berörs i en kommun också är de som har något att säga till om, säger Isak Utsi (S), kommunalråd i Arjeplog till P4 Jämtland, och förutsätter att det kommunala vetot förblir oförändrat om uranbrytning tillåts.

Moderaterna, som på nationellnivå är positiva till att tillåta uranbrytning och att på sikt helt ta bort det kommunala vetot, har inte samsyn ner på lokalnivå. Adam Johansson, kommunalråd i Falköping som kan bli en av kommunerna där uranbrytning kan bli aktuellt, säger till P4 Skaraborg att han i det här fallet inte delar den uppfattning som partiet landat i på nationell nivå.

En av de mest kontroversiella förändringarna gäller just det kommunala vetot mot kärntekniska anläggningar. Med den nya lagstiftningen räknas uranbrytning som koncessionsverksamhet istället för kärnteknisk anläggning. Det ger statliga myndigheter mer makt på bekostnad av det lokala inflytandet.

Förändringen gör att verksamheter som hanterar små mängder uran inte längre ska omfattas av kärntekniska regler. Det diskuteras även en omdefiniering av vad som räknas som kärnteknisk anläggning. Det kan innebära att uranbrytning i sin helhet inte längre ses som en sådan, och därmed tas kommunernas veto helt bort.

Ingen garanti att uranet stannar i Sverige

Sveriges regering lyfter energisäkerheten och minskat importberoende som huvudskäl till lagändringen. Men det är inte självklart att uranet som bryts i Sverige kommer att användas i Sverige. Flera internationella bolag, bland annat Aura Energy (Australien) och NexGen Energy (Kanada), har prospekteringstillstånd och planerar uranbrytning med sikte på en global marknad.

Att regeringen släpper på brytningsförbudet väcker också liv i kritiken mot den övergripande minerallagstiftningen, som av flera beskrivs som svag vad gäller såväl samhällsnytta som miljöhänsyn. Redan tidigare har kritik förts fram av bland annat Riksrevisionen som bland annat menar att dagens system gör att det finns en risk att staten får ta stora kostnader för efterbehandling av gruvavfall. Sverige har också bland världens lägsta mineralavgifter, och saknar statlig royalty vilket gör det lönsamt för företag att bryta mineraler här. Det saknas också ett lagkrav på att mineraler ska förädlas i Sverige innan de exporteras, vilket kritiker menar gör att värdet från gruvdriften lämnar landet medan konsekvenserna i form av miljöskador blir kvar lokalt.