Vem är det egentligen som lever i en illusion?

Strejkarna hade biopremiär den 15 maj. Det är en dokumentär om Fridays for Future och några av de unga aktivister bakom rörelsen som fick världen att prata om klimaträttvisa. Det är en viktig film som kommer på biograferna under en viktig tid i Sverige. Men historien om den filmen förtjänar att berättas med mer noggrannhet och omtanke, kommenterar SMB:s medarbetare Alina Minkova.

Det finns ett narrativ som är frestande enkelt och verkar återkomma i perioder i världens historia: unga och naiva försökte rädda världen, det gick inte, de fick sina illusioner krossade – och nu samlas vi för att vara ledsna över det tillsammans. Det är en berättelse som är bekväm, lite melankolisk – och som missar det väsentliga.

Strejkarna ger oss något annat: ett sällsynt inifrånperspektiv på en rörelse som de flesta bara såg utifrån eller i rubriker. Du får träffa flera aktivister i kärngruppen bakom FFF i Sverige på nära håll, på ett sätt som för de flesta vuxna aldrig hade varit möjligt i offentliga sammanhang. Vid lek. Bakom kulisserna under demonstrationerna. På sena planeringsmöten. I glädje, i utmattning, i tårar och i den alldeles egna nördigheten. Delar av filmen går långt tillbaka, och man ser hur unga de verkligen var när de satte igång.

Filmen påminner också om hur det faktiskt kändes för hela miljörörelsen 2018–2019. Något riktigt kraftfullt höll på att hända. Åren då både hoppet och handlingen var på uppgång.

Vem lever egentligen i en illusion?

När ”krossade illusioner” lyfts som filmens budskap uppstår en fråga som förtjänar att ställas: är det verkligen unga miljöaktivister som lever i en illusion?

En replik från filmen stannade kvar: ”det är lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens slut.” Efter filmen är det också mycket lättare att föreställa sig en vuxen man som håller sin hand mot en ung kvinnas mun för att tysta henne – något vi faktiskt ser hända i filmen – än att han skulle lyssna på henne en minut. Han som definitivt ser sig som den kloke och rationelle vuxne i rummet.

Något säger mig att det inte är en vild gissning att den personen lever i föreställningen att vi kan fortsätta använda jordens resurser som vi gör nu. Att det system vi byggt är det enda tänkbara och det enda rätta. Att Sverige gör tillräckligt för klimaträttvisan. Det är dessa föreställningar som rörelsen utmanar – och det är de som, ur vetenskapens perspektiv, framstår som de verkliga illusionerna. De som många vägrar att krossa.

Frågan filmen egentligen ställer är inte om de unga var naiva. Den frågar varför vi som kollektiv är så handlingsförlamade inför något så konkret som att sluta göra mer skada. Den handlar om den tröghet, både på individuell och politisk nivå, som gör att vi vet så mycket och ändå inte agerar. Och hur rättvist är det egentligen att den uppgiften ska läggas på unga människor i Sverige och världen ut.

De var inte de första. De kommer inte vara de sista.

Strejkarna är i grunden en film om kontinuitet. Greta Thunberg förvandlades, mot sin vilja, från person till symbol, och berättelsen om Fridays for Future riskerade att bli ännu en berättelse om en generations misslyckande att påverka utvecklingen. Men dokumentären visar att rörelsen är större än så – större än en person, längre än en period, och bredare än en enda fråga. När krig och nya orättvisor dök upp på världsscenen vidgades rörelsens blick, för klimaträttvisa har aldrig existerat i ett vakuum. FFF var en av de kraftfullaste vågorna i en rörelse som rullade långt innan dem – och som fortsätter efter.

För dig som tror att livet och naturen på den här planeten förtjänar bättre: gå och se Strejkarna. Unna dig ett ögonblick av nostalgi, tacksamhet och kanske en liten tår. Men ta sedan med dig en fråga ut ur biosalongen: Var i mitt eget liv går jag med strömmar jag egentligen inte tror på, och var kan jag i stället vara med och vårda något som faktiskt känns rätt?

Och även du som inte bryr dig ett dugg om miljön, och som är övertygad om att FFF är en samling alarmister med dold agenda – du borde också se den. För Sverige borde känna igen sina hjältar, oavsett om man gillar dem. Vid sidan av IKEA och ABBA har det lilla landet i norr gett historieböckerna Fridays for Future – en handfull unga människor som utmanade den vuxna världens illusioner och fick miljoner att röra på sig. Och var säker – de kommer inte vara de sista som gör det.