SMB DEBATT

Vänsterpartiet: ”EU:s strategi för klimatfinansiering håller inte”

Foto: Riksdagen

Svensk klimatpolitik måste vara något mer än blott ett eko från Bryssel, det skriver Amineh Kakabaveh och Jens Holm, riksdagsledamöter för Vänsterpartiet.

I morgon sammanträder EU-nämnden med finansminister Magdalena Andersson (S). EU:s förslag för klimatfinansiering (som än så länge inte är officiellt) står högt på dagordningen. Även om EU skalar upp sin ambition något och lovar 14 miljarder euro i klimatfinansiering inför toppmötet i Paris räcker det inte. Summan i sig är inte obetydlig, men problemet är att nästan alla pengar kommer att tas från medlemsländernas biståndsbudgetar.

Vad är vinsten om man ger mer pengar till att minska utsläppen om man samtidigt skär ned på malariabekämpning eller tillgång till rent vatten? Till detta ska den aktuella flyktingkrisen läggas där många länder aviserat kraftiga neddragningar av biståndet för att betala flyktingkostnader. Det är oacceptabelt att ställa olika behövande grupper mot varandra. Och att påstå att det inte finns pengar är helt enkelt att fara med osanning. Världens subventioner till fossila energikällor ligger årligen på en bra bit över 500 miljarder dollar. Där finns pengar att hämta.

På tal om fossilsubventioner. Vi välkomnar att man i EU:s slutsatser säger att man vill fasa ut miljöskadliga subventioner. Men man säger inget om hur det ska gå till. Att säga att man ska fasa ut miljöskadliga subventioner är lätt att säga, men tycks vara svårare i praktiken. EU fortsätter att subventionera fossil energi, motorvägar, storskaligt fiske och animalieindustrin med mångmiljardbelopp varje år. Det här är pengar som skulle kunna göra bättre nytta i omställningen till ett hållbart Europa.

Och Sverige är faktiskt inte så mycket bättre. Om man summerar de miljöskadliga subventionerna som Naturvårdsverket räknar upp i sin inventering från 2012, som finns i rapporten Potentiellt miljöskadliga subventioner, blir summan 50 miljarder kronor årligen i svenska miljöskadliga subventioner. Det handlar om bidrag till flygplatser, nedsättning av koldioxidskatten för industrin och diesel, fiske, storskalig animalieproduktion, reseavdrag som gynnar bilåkning och annat.

Var finns strategin för att avskaffa de miljöskadliga subventionerna? I EU. I Sverige.

EU vill slå sig för bröstet som en föregångare i klimatarbetet. Men inför Paristoppmötet har man lämnat in ett klimatbidrag på knappt fem A4-sidor med ett enda löfte; att utsläppen ska minska med måttliga 40 procent. Andra länder har lämnat in mycket mer utförliga klimatbidrag. Utvecklingsländerna trycker i sina bidrag på vikten av till exempel klimatfinansiering och tekniköverföring.

I det här läget håller det inte att döpa om pengar från biståndsbudgetarna till klimatbistånd. Det håller inte att motarbeta konkreta förslag för tekniköverföring till Syd. Det håller inte heller att inte åta sig utsläppsminskningar som speglar industriländernas historiska ansvar för utsläppen. I EU:s fall borde det handla om att minska utsläppen med minst 60 procent till 2030.

Framför allt undrar vi vad Sveriges roll inför klimattoppmötet ska bli. Sverige har inte ens lämnat in ett eget klimatbidrag inför Paris. Klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP) säger att det räcker att luta sig mot EU:s förslag. Men vill vi inte att svensk klimatpolitik ska vara något mer än blott ett eko från Bryssel?

Vi hoppas det. För några dagar sedan uppmanade klimatkonventionens generalsekreterare Christiana Figueres världens länder att göra mer för klimatet. Hon hade då analyserat klimatbidragen inför COP21 och konstaterade att de öppnar för en utsläppskurva som kan leda till en okontrollerad och farlig temperaturhöjning.

Sverige måste göra mer. Finansminister Magdalena Andersson skulle kunna börja med att kräva ambitiösare klimatfinansieringsstrategi från EU. Det vore ett välkommet första steg.

Amineh Kakabaveh, ledamot av EU-nämnden (V)
Jens Holm, klimatpolitisk talesperson (V)

Miljö online2

Liknande artiklar