Hur viktig är klimatfrågan för svenska väljare inför valet 2026 — egentligen? Oron är bred och stabil, men omvandlas inte till högsta prioritet i valrörelsen. Den här artikeln går igenom vad etablerade opinionsundersökningar visar, varför opinionen ser ut som den gör och vad ny forskning säger om vilket stöd klimatvisionerna egentligen har.
I Indikator Opinions mätningar för Ekot, där väljare fick peka ut sin viktigaste valfråga, hamnar miljö och klimat på sjätte plats. I februarimätningen fick frågan åtta procent, i majmätningen nio procent. Sjukvård toppar med runt 19–21 procent, och ekonomi och lag och ordning turas om att komma på andra och tredje plats beroende på mättillfälle. En väljare satte ord på det i Sveriges Radios rapportering: ”Ekonomi styr alla andra åtaganden.” En annan beskrev känslan kring klimatfrågan: ”Man tappar gnistan, när man inte ser något resultat.”
När Demoskop istället frågade väljare om flera viktiga frågor uppgav 38 procent klimat och miljö. Och bland dem som valde en enda toppfråga ökade klimatandelen med fyra procentenheter bara sedan mars — till 13 procent — vilket lyfte frågan till tredje plats i den mätningen. De två metoderna fångar delvis olika saker, men tillsammans ger de bilden av en fråga som många bryr sig om, utan att den för de flesta är den allra viktigaste när man tvingas välja.
En bred oro, en djup klyfta
Bakom väljarbarometrarna finns en starkare och mer beständig klimatoro. SOM-institutets nationella undersökning från 2025 visar att 82 procent uppger att de är oroade för förändringar i jordens klimat. Stödet för att satsa mer på ett miljövänligt samhälle är 73 procent, och nära hälften — 46 procent — anser att klimatfrågorna är viktigare än de flesta andra samhällsfrågor. Den bilden stärks av Novus klimat- och energirapport från februari 2026, där två av tre svenskar säger sig vara oroliga för klimatförändringarna — en nivå som hållit sig stabil sedan 2021. Novus noterar också en tydlig könsskillnad: 77 procent av kvinnorna uppger oro, mot 57 procent av männen.
Men oron är djupt politiserad, och klyftan växer. Sedan 2007 har sambandet mellan vänster-högerposition och klimatoro ökat för varje mätning, enligt SOM-institutet. Det syns tydligt i siffrorna: bland dem som placerar sig klart till vänster är 96 procent oroade för klimatförändringarna, bland dem som placerar sig klart till höger är siffran 58 procent.
Det syns också i hur människor ser på klimatförändringarnas orsaker: totalt anser 72 procent att de orsakas av mänskliga aktiviteter, men bland MP-sympatisörer är siffran 96 procent och bland SD-sympatisörer 48 procent.
En faktor som ännu inte följt samma politiseringsmönster är teknikoptimismen. Ungefär hälften av befolkningen tror att många av dagens miljöproblem kan lösas med hjälp av ny teknik, och den frågan är påfallande jämnt fördelad längs höger-vänsterskalan. Det är ett av de få områden där en bred samsyn fortfarande verkar råda.
Viljan finns – men inte till vilket pris som helst
En annan bild av den svenska klimatopinionen ges av WWFs Klimatbarometer 2026, som bygger på intervjuer med drygt 2 000 personer. Hälften av befolkningen uppger klimatförändringar som ett av sina största orosmoment. Den siffran har sjunkit något från 53 procent förra året och ligger klart under rekordnivån på 58 procent från 2021.
Ändå tänker mer än hälften av befolkningen på klimatförändringarna minst varje vecka. Och en klar majoritet – 65 procent – anser att politiker borde göra mycket mer för klimatet, även om siffran sjunkit något sedan 2023.
Stödet för konkreta åtgärder är brett. Åtta av tio säger att de skulle köpa hållbara matalternativ oftare om de var billigare. En majoritet vill se ökat skydd av naturskog och stärkt EU-naturvårdslagstiftning, och utbyggd kollektivtrafik pekas ut som den viktigaste klimatpolitiska satsningen. Viljan verkar finnas, men priset är den avgörande tröskeln. Fyra av tio kan tänka sig ökade kostnader i vardagen för att minska utsläppen, medan tre av tio inte kan det.
Rapporten avslöjar också ett anmärkningsvärt kunskapsglapp: bara ungefär en av tio vet att bestånden av vilda ryggradsdjur minskat med omkring 70 procent sedan 1970. Två tredjedelar underskattar minskningen kraftigt, och det är stabilt år efter år.
Varför ser opinionen ut som den gör?
Sveriges Radios Klotet ägnade ett helt avsnitt åt en till synes enkel fråga: om så många oroar sig för klimatet, varför blir det ändå inte en av valrörelsens stora frågor?
En central förklaring är att partierna länge har förvandlat klimat till en identitetsfråga. Högerpartier ramar in klimatpolitik som ett hot mot hushållsekonomin och landsbygdens livsvillkor, vänsterpartier kopplar den till rättvisa och statligt ansvar. Det betyder att när väljare tar ställning till klimatfrågan svarar de ofta egentligen på något annat: vilket parti de känner igen sig i, och vilka värderingar de upplever att klimatpolitiken signalerar. Polariseringen handlar alltså inte bara om olika syn på klimatet, utan om att frågan har blivit en markör för vem man är.
Till det kommer kunskapsluckor. I ett klimattest genomfört av stiftelsen för vetenskaplig upplysning, Gapminder, svarade många fel på grundläggande frågor om hur klimatet fungerar. När kunskapen är låg blir det svårare att bedöma klimatpolitik på sakliga grunder och lättare för partier att styra med förenklad retorik. Psykologisk forskning som lyfts i avsnittet visar dessutom att människor tenderar att uppleva klimatförändringarna som ett problem som drabbar någon annan, inte dem själva, vilket minskar känslan av personlig brådska.
Medierna förstärker bilden. Journalistiken tenderar att föredra enkla konflikter framför komplexa sakfrågor, och när skeptiska röster får oproportionerligt stort utrymme riskerar folk att överskatta hur utbredd motståndet mot klimatåtgärder faktiskt är.
Från opinion till vision
Vad säger då allt detta sammantaget om vad svenska folket egentligen vill? Ett svar ger forskare vid Göteborgs universitet i boken Alternative Futures in a Heating World, publicerad i juni 2026. De har under flera år följt den svenska klimatrörelsen och undersökt hur brett stöd rörelsens visioner får — inte bara bland aktivister, utan också bland allmänheten och politiker.
Den vision som fick störst stöd bland befolkningen — 78 procent — är tanken på att aktivt bygga bort behovet av fossila bränslen genom förnybar elproduktion. Idén om en global omfördelning av resurser så att alla kan tillgodose sina grundläggande behov stöds av 83 procent av befolkningen och 60 procent av politiker. Till och med tanken på att leva med mindre materiella resurser har stöd hos över 60 procent av allmänheten.
Forskarnas slutsats är att klimatrörelsen har tonat ned sina mest genomgripande krav av rädsla för att uppfattas som alltför radikala, men kanske i onödan. Mer långtgående förslag kan vara politiskt möjliga, åtminstone om de formuleras som positiva bilder av ett framtida samhälle snarare än som förbud och uppoffringar.
Det antyder att gapet mellan vad människor faktiskt stöder och vad som uppfattas som politiskt möjligt är större än klimatrörelsen själv har trott. Klimatviljan hos det svenska folket kan kanske vara djupare än vad valbarometrarna, med sina enkla prioriteringsval, förmår fånga.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till
