Anders Wijkman: "Nu kan partierna ta revansch"

Debatten inför nyvalet innehåller många olika dimensioner. Mest har det hittills handlat om vem som har ansvaret – eller skulden – för att det över huvud taget blir nyval. Men långt viktigare är naturligtvis att granska och diskutera de sakfrågor kring vilka partierna ska bygga sin valrörelse.
Både alliansen och regeringen har hävdat att valet främst handlar om de två budgetalternativ som stått mot varandra. Visst finns där skillnader, men knappast av den arten att mer än fotfolket i partierna skulle känna sig motiverade. Dessutom skulle en kampanj med allt fokus på budgetalternativen cementera blockpolitiken och göra breda samarbeten i framtiden än svårare.
Jag vill se nyvalet som en chans för partierna att ta sig an några av de stora utmaningar vårt samhälle står inför på sikt. En sådan diskussion saknades nästan helt i valrörelsen i september. Nu kan partierna ta revansch. Bland de frågor som träder fram märks:

• Hur invandringen ska organiseras.
• Det pågående teknikskiftet (digitaliseringen) och dess effekter, inte minst på arbetsmarknaden.
• Europasamarbetet i framtiden.
• Arbetet för ett mera hållbart samhälle.

Låt mig i denna artikel främst adressera hållbarhetsutmaningen.
Den konventionella tillväxten – som gett oss välfärd och hög materiell standard – är alltmera ifrågasatt. Klimatförändringen är det tydligaste exemplet. Om inte de totala utsläppen böjer av kraftigt i närtid är vi på väg mot minst 3-4 graders uppvärmning – en helt annan värld. Vid det nyss avslutade mötet i Lima var alla länder eniga om att ”business as usual is not on option”.
Men klimatförändringen är bara ett av spänningsfälten mellan ekonomin och naturen . Därtill kommer överutnyttjandet av många viktiga ekosystem och förlusten av biologisk mångfald. Viktiga råvaror blir knappare och därmed dyrare och som regel mera förorenande att ta fram, som till exexmpel oljesand och skiffergas.
Rader av vetenskapliga rapporter har beskrivit detta, nu senast IPCC:s femte granskningsrapport. Till denna kan läggas generalsekreterare Ban Ki-moons rapport härom veckan, The Road to Dignity by 2030: Ending Poverty, Transforming All Lives and Protecting the Planet (pdf) – tänkt som ett inspel inför det stora FN-mötet om hållbar utveckling i september 2015. Utmaningarna beskrivs här mycket väl. För att utrota fattigdomen behövs utveckling och tillväxt, men av ett annat slag än den konventionella. Ban Ki-moon trycker särskilt på behovet av nya indikatorer för utvecklingen – ”beyond GDP”. Målet för utvecklingen är inte att ekonomin ska växa till vilket pris som helst. Det som eftersträvas är kvalitet, inte kvantitet. Många saker ska växa, men bara det som är hållbart socialt och ekologiskt.
Tillväxt i BNP är, som slagits fast i rader av studier, ett trubbigt mått. Ändå är den politiska debatten som fastlåst vid just denna indikator. Den nödvändiga diskussionen om formerna för den ekonomiska utvecklingen saknades nästan helt i valdebatten i höstas. De enda gånger dessa aspekter alls berördes var i samband med kritik – främst från alliansen och borgerliga ledarsidor – mot en mindre väl vald formulering i Miljöpartiets valprogram. Partiet utmålades som ”tillväxtfientligt”.
Diskussionen tog ny fart härom veckan då allianspartierna protesterade mot att Miljöpartiet skulle ges plats i den så kallade pensionsgruppen. Agerandet var märkligt. Pensionerna kan rimligen bara förvaltas väl om ekonomin utvecklas på ett hållbart sätt. Om våra pensionspengar till exempel placeras i fossiltunga aktier – vilket sker i dag (aktier med stor exponering mot olja, kol och gas utgör mer än tio procent av börsindex i dag) – så äventyras både klimatet och pensionskapitalet. Fossiltunga aktier kan mycket väl falla kraftigt i värde i närtid.
Att sträva efter hållbarhetskriterier för pensionskapitalet borde vara en självklarhet för alla politiska partier. Den internationella kampanj som pågår på temat ”Fossil Fuel Divestment” vinner allt större anslutning och flera finansiella aktörer i Sverige har redan vidtagit åtgärder för att minska sin fossilexponering. Det vore märkligt om inte pensionsgruppens arbete skulle påverkas.
Det är uppenbart att den internationella debatten om den konventionella tillväxten har svårt att få fäste i Sverige. En bred diskussion om tillväxtens innehåll har pågått i ett antal år – i Storbritannien, i Frankrike, i OECD, i EU-kommissionen – för att bara ta några exempel. Den engelske ekonomens Tim Jacksons bok ”Prosperity without growth” lanserades redan 2009. I boken konstaterar Jackson ”att fortsatt konventionell tillväxt är ekologiskt ohållbar – men tillade han ”nerväxt är socialt och ekonomiskt ohållbar!”
Klarare kan det inte sägas. Vi har byggt ett system som är beroende av tillväxt. Men detta system kommer att slå i taket – och gör det redan. Lösningen är inte nerväxt. Då blir de sociala och ekonomiska problemen massiva, något vi sett i länder som Grekland nyligen.
Lösningen är rimligen en djupgående diskussion om hur vi kan utveckla en mera hållbar ekonomi. Det finns inga enkla lösningar. Vi behöver se över våra värderingar och vår livsstil – utifrån perspektivet om långsiktigt ansvar. Vi behöver därtill stimulera ny och smart teknik. Mycket i teknikutvecklingen inger hopp. Det gäller både för digitaliseringen, de allt fler exemplen på cirkulär ekonomi (att återvinna och återanvända material optimalt) och de fenomenala framstegen vad gäller vind och, framför allt, sol men även tekniken för lagring av el.
Om vi inte lyckas ta tillvara de tekniska landvinningarna och använda dem till rätt syften sitter vi allt fastare i rävsaxen – inte bara vi i Sverige, utan hela världen. Vi måste gå över till ett ekonomiskt system som är hållbart. Att det utmanar många av dagens största och historiskt mest lönsamma företag är ett problem. Men det måste bli ett slut på att tjäna pengar på att naturens system, inklusive klimatet, förstörs.
Vi behöver en omställning till ett samhälle med radikalt mycket lägre energi- och materialomsättning. Det är inte detsamma som att gå tillbaka i utvecklingen. Tvärtom. Det är att utnyttja all den information vi har om utmaningarna – och om den nya tekniken och dess möjligheter – och ta ansvar för framtiden. Sverige har unika förutsättningar att gå före. Men då krävs att ledande politiker över hela den politiska skalan inser att en diskussion om den ekonomiska utvecklingens innehåll och former är helt avgörande. Den diskussionen saknas idag. Den kommande valrörelsen innebär en chans att flytta debatten ett stort steg framåt. Låt oss ta den!
Anders Wijkman, ordförande i den internationella tankesmedjan Romklubben